Idag fick min lilla flicka följa med till katthemmet. Mitt hjärta höll på att falla itu när vi var tvungna att fånga in henne. Hon jamade på ett sätt jag aldrig hört henne jama på och hon tryckte sig mot väggen på ett sätt som inte alls kände bra. Men min lilla kicka var riktigt duktig. Hon fick lugnande så att veterinären som kommer till oss ibland kunde kolla genom henne och se så att allt ser bra ut, vilket det gjorde. Hon har 7 tänder kvar och 1 är på väg att lossna vilken dag som helst, men det är inget som gör ont och det bästa är att bara låta den falla av. Hennes vikt har gått från 2,5 till 3,2 kg så jag är jättenöjd! Det känns betryggande att hon har gått upp i vikt hemma hos mig även fast hon inte har så många tänder kvar. Fast jag trodde inte att hon hade några alls för de syns inte i huvud taget när hon gäspar. Hon ser ut som en tandlös liten gubbe. Hahah, så jäkla söt!

Vi passade dessutom på att sätta på Profender i nacken (avmaskning), klippa klorna, klippa bort en tova, borsta och vaccinera henne. Jag passade såklart på att pussa henne på huvudet när hon var lite smågroggy. Jag var lite orolig att hon skulle vara sur på mig när vi kom hem men hon blev som en liten kelgris sekunden hon gick ut ur transportburen. Hon är verkligen min katt och snart blir hon det på riktigt. ♥

Idag var jag på min 24 månaders uppföljning på Mando. Kan ni fatta det? Det kan jag knappt göra själv. Den 30 Januari är det hela 2 år sedan jag blev friskskriven från min bulimi. Det känns nästan lite overkligt att gå in på kliniken där jag låg och sov i ett värmerum och hade ångest för all mat jag var tvungen att äta. Jag låg därinne och undrade om jag hade gjort rätt val som hade gått med på det här. Det fanns ingen återvändo längre. Antingen skötte jag mig eller så skulle jag bli inlagd på heldygnsvården. Jag skötte mig, kämpade efter bokens alla regler och trotsade alla monster som skrek i mitt huvud. Och här står jag nu, frisk och så jäkla glad över att jag gick med på att få hjälp. Idag kan jag äta exakt vad jag vill utan att känna att jag behöver straffas för det.

Det känns som att allt hände för bara några månader sedan och inte som 2 hela år. Helt galet. Det var underbart att träffa alla underbara behandlare igen, speciellt Micke som orkade stå ut med alla mina miljontals frågor och tankar när jag gick där. Alla testerna gick bra och min vikt har inte rört sig sedan jag var där i somras! Jag har inte gått på promenader på flera månader och jag har börjat äta mer kaloririk mat och mer i huvud taget. Det känns helt otroligt att jag äntligen kan äta så mycket som jag vill utan att det påverkar vikten något nämnvärt. För ett par år sedan trodde jag aldrig att jag skulle sitta här och säga att mer kolhydrater och fett är prima för kroppen. Aldrig. Men här sitter jag och kan njuta av vilken mat jag än vill och känner bara hur det gynnar min muskeluppbyggnad.

Nu ska jag inte tillbaks till Mandometerkliniken fören om ett helt år. Jag hoppas att CPRS resultaten och alla andra tester bara fortsätter att bli bättre. När jag började hade jag riktigt dåliga resultat på EDI2. Så dåliga resultat att jag hamnade långt under jämförelsegruppen på grafen där andra med ätstörningar hade svarat. När jag blev friskskriven fick jag göra samma test igen med ett förvånande resultat. Om man bara kollade rent grafiskt så var jag friskare än vad de flesta andra friska människor är! Och det tänker jag leva upp till så gott jag kan. Som jag sa till Micke idag; Jag orkar inte göra om allt jävla jobb igen och. I´m done.

Copyright@Ninni Undén

Hur kommer det sig att tiden går snabbare och snabbare ju äldre man blir? När man var liten verkade tiden alltid stå stilla men nu känns en timme som 10 minuter. Jag känner inte riktigt att jag hinner göra allt jag vill göra eller träffa alla som jag vill träffa. En vecka verkar ju försvinna efter 2 dagar. Och ju mer jag gör desto mer verkar sanden rinna ur fingrarna på mig. Blev mitt liv helt plötsligt roligare att leva eller vadå?

Veckan som har gått var rätt smärtsam. Visst brukar jag klaga mycket men herregud va jag ville slå till mig själv ibland! Vilken självömkan… Eftersom att min ena visdomstand inte får plats i underkäken men vill komma upp ändå har det bildats en tandficka. I tandfickan samlas det smuts som är omöjligt att borsta bort så självklart lyckades jag få en inflammation som har varit otroligt smärtsam. Efter att jag var hos tandläkaren och sköljde rent med bakteriedödande har svullnaden börjat gå ner men jag måste fortfarande knarka Ipren och Alvedon. Det är skönt att nästan kunna tugga helt nu i alla fall. Fast allt smakar så jäkla konstigt nu tack vare det nya munsköljet jag fick.

Det blir nog att operera tanden inom en snar framtid. Om jag bara lyckas ta tag i det och sluta att fega ur. Den sitter för långt in så det är inget tal om att dra ut den i alla fall. Har hört att operera är skönare då man inte hör något knakande ljud. Någon som har erfarenhet av att få sin visdomstand opererad?

Ninjapuff

ninjapuff.se
Ninni Undén, 22 år & från Stockholm, Crazy cat lady, animenörd & bokstavsbarn

Kontakt: Ninjapuffen@hotmail.com

Follow on Bloglovin

Facebook

Arkiv

Instagram