You’re damned if you do and damned if you don´t 1

Jag är arg. Jag är ledsen. Jag känner mig förtvivlad. Jag är bitter. Jag är på väg att ge upp. Jag orkar inte. Jag balanserar mellan att svälla över av känslor och att skita i allt totalt i en evig likgiltighet. Jag är less. Så jävla less. Vad jag än gör blir allt fel så varför försöka ens? Alla dessa småsaker byggs upp ständigt utan något slut i sikte och jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Mitt bland alla dessa små skitsaker uppstår alla de där hemska situationer som jag tror att de flesta önskar att det kunde slippa uppleva. Jag orkar inte förlora fler från mitt liv och jag orkar inte med allt annat tjafs som ständigt kommer upp i form av gräl och ilska. Jag är bara så himla trött på att ständigt bli matad av negativitet och att vara totalt maktlös inför att göra något åt det. Åtminstone är jag det just nu. Det är svårt att vara positiv när livet ständigt vänder upp och ned på ens liv.

Det känns som att någon ständigt trycker sina händer för min mun för att hålla mig från att skrika. Mina armar känns bundna och jag kan inte ta mig loss ur det mentala greppet som har fått fäste i mig. Jag vill skrika, kasta saker, slåss, bete mig som ett litet barn med utbrott och bara få ut allt för en gångs skull. Men kan jag det? Nej det går inte. Jag får ofta skit för att jag är för snäll. I alla fall känns det som det. Folk trampar över mig och låter mig aldrig någonsin få prata klart så att de bara missuppfattar allt jag säger. Vilket verkar passa dem perfekt för då är det ju lättare att slå ner på hur dum jag är som tycker si och så, fastän jag egentligen menar något helt annat. Det är ju väldigt lätt att styra och ställa någon som aldrig säger ifrån och det finns såklart de som vill utnyttja det. Sen får man höra att man få skylla sig själv och att man inte ska vara så snäll.

Men vad händer när jag står upp för mig själv, säger ifrån eller ifrågasätter någon? Jo då tjafsar jag eller letar efter gräl. När jag ger tillbaks med samma medicin så är jag jättedum men när andra gör exakt samma sak är det en helt annan grej. Om jag säger emot så ”säger jag emot för sakens skull”. Så fort jag inte är en nickedocka som håller med varenda ord eller som gör allt i min makt för att lösa allt verkar jag alltid helt plötsligt vara en hemsk människa. Jag kan erkänna att det är omoget av mig att ”hämnas” men kan man verkligen skylla på mig för att jag bara vill visa exakt hur de får mig att må? Och folk måste dessutom sluta tro att jag bråkar så fort jag diskuterar och ifrågasätter någonting. Det är inte precis ofta jag skriker och gormar (fast många har förtjänat det många gånger), jag pratar nästan alltid i lugn ton och försöker förstå den andra så gott det går. Ändå blir jag ofta anklagad för att vara bråkig och jobbig. Är jag verkligen så hemsk för att jag vill förstå eller är det du som står där på andra sidan som inte klarar av att jag ifrågasätter dig? Om det låter som om jag sitter på en piedestal, är det för att jag tycker att jag är bättre än alla andra eller är det bara för att du inte kan hantera att jag säger ifrån när jag tycker att du gör fel?

Jag går ofta mellan att vara för snäll och att säga ifrån men det känns som att jag blir mindre och mindre snäll. På gott och ont. Efter att ha velat slå till människor på käften ett x antal gånger börjar man tappa tålamodet. Men jag kommer nog aldrig att vara den som flippar ut totalt även fast jag känner att jag behöver det på något sätt. Jag klarar inte av att känna att jag inte får uttrycka mina känslor eller om vad jag tycker och tänker. Jag känner mig så jävla kvävd och jag hatar det. När man blir ständigt avbruten och känner hela tiden att ingen vill lyssna på en börjar det tära på självförtroendet. Det har tärt på mig i många år nu och det får mig att känna ett ännu hårdare strypgrepp. Varför prata när ingen lyssnar och varför prata när ingen bryr sig?

Det här är något som jag har tänkt mycket på och som även kommer att försvinna för ett tag. Som många av mina känslor kommer det och går som en bergochdalbana. Det handlar inte om en situation eller en person, det handlar om flera olika som har smält ihop till en kanske lite rörig text. Men om jag inte kan få säga hur jag känner verbalt får jag sitta och gråta ut här istället. Det hela kanske låter överdramatiserat och överdrivet men det är den jag är. Mina känslor kan vara lite extrema in the heat of the moment och det får man väl hata eller älska. Men det är en del av mig och jag är trött på att behöva dölja den jag är.


Vila i frid älskade Snuggels

Copyright @ Ninni Undén || Vila i frid älskade Snuggels

Vila i frid älskade Snuggels. ♥

I tisdags fick min lilla prins somna in. Han mådde sämre väldigt hastigt och väl inne hos veterinären var hans njurvärden så höga att det inte gick att mäta. Jag visste redan från början att det bara gick åt ett håll men hoppet ville inte ge upp. När njurarna är skadade går det inte att reparera dem, men trots det fanns det en önskan om att han på ett magiskt sätt skulle bli frisk. Min lilla kämpe är otroligt saknad och han har lämnat en tomhet i lägenheten efter sig. Han var inte den som gjorde mycket väsen av sig men trots det känns det så himla tyst här. Det märks verkligen att det är någon som saknas…

Vila i frid min lilla älskling, trots sorgen är jag glad och tacksam över att jag fick ha dig den tid du hade kvar. ♥


I helgen var vi i Dalarna där vi bodde på Säfsen Resort

Den här helgen spenderades borta i Dalarna där vi bodde på Säfsen Resort. Jag fick åka med Jocke och hans familj på deras släktträff som de har var tredje år. De brukar tydligen alltid hyra stugor eftersom att de är så många. Det var otroligt mysigt i Säfsen! Jag blev helt förälskad i naturen och stugorna var helt underbara. De andra verkade bara nöjda medan jag sprang runt som ett litet barn och var helt fascinerad. Det kändes ju som värsta lyxstugorna! Ninni Undén || I helgen var vi i Dalarna där vi bodde på Säfsen Resort

Jag hade velat åka högre upp i bergen för att ta bilder men tyvärr blev det inte så. Där vi var stod det så mycket träd i vägen så jag lyckades inte ta en bild som gjorde utsikten rättvis. Hur som helst skulle jag gärna åka upp till Säfsen någon gång igen. Gärna mitt i sommaren så att man kan hyra deras mountainbikes och cykla upp i bergen. Det vore rätt häftigt! Tyvärr hade vi inte en sån tur med vädret den här gången även om det sprack upp då och då så att vi kunde få lite sol.Ninni Undén || I helgen var vi i Dalarna där vi bodde på Säfsen Resort

På söndagen mådde jag som jag förtjänade. Illamående som tusan och svullen som bara den. Jag är lite osäker om det var en baksmälla eller bara det faktum att jag hade smällt i mig en jävla massa fet mat. Man klarar ju inte av så mycket socker och fett som man gjorde en gång i tiden. Inte alkohol heller för den delen… I min iver trodde jag att lunchen på Pizza hut på vägen hem från Säfsen skulle få mig att må bättre, men min kropp höll inte riktigt med om den logiken. Jag trodde att fet mat var min bästa vän men jag börjar bli alltmer sviken och alltmer bestraffad. Har tonåringen i mig försvunnit totalt nu eller?

Spara


This little birthdaygirl is 24 years old now

Copyright @ Ninni Undén || This little birthdaygirl is 24 years old now

Nu har man levt i 24 år… Tänk att man har gått från en liten plutt till en fullvuxen kvinna. Att växa upp är minst sagt en riktigt spännande, jobbig och otrolig resa. Kan ni tänka er att jag är den här lilla plutten med bulliga kinder? Mina höga kindben syntes till och med när mina föräldrar fick se mig liggandes i magen. Jag har alltid varit en liten storkäftad groda och nu är jag en stor en.


Tiden har bara flugit förbi, igen…

Copyright @ Ninni Undén || Tiden har bara flugit förbi, igen...

Ännu en gång har tiden bara flugit förbi. Min sommarledighet har tagit slut och jag är redan inne på min andra jobbvecka. Jag vet att jag borde ha vant mig vid hur tiden spinner iväg mer för varje år men det är ju fullkomligt omöjligt. Jag hade tänkt att skriva mer på bloggen men det gick visst inte så bra. Hur jag kunde blogga så pass mycket som jag gjorde en gång i tiden kan jag inte förstå… Är det så här det blir när man blir vuxen eller vadå?

För vuxen måste jag väl ändå vara nu? Jag kommer längre och längre ifrån att vara en ungdom och om ett par år är jag närmare 30 än 20. Jag vet att det är en självklarhet i livet men på något sätt känns det totalt overkligt. Förr längtade jag efter min födelsedag och kände mig inte bara stor utan även stolt. Nu känner jag ingenting i huvud taget. Det ekar tomt i mig på något sätt som att någonting saknas. Jag antar att det helt enkelt har blivit alltför tråkigt för mig nu när det inte känns speciellt längre. Det blir liksom mindre intressant för varje år som går. Självklart har jag väl lite åldersnoja också. Kraven från samhället verkar bara bli hårdare och hårdare så det är svårt att låta bli att känna att man borde ha åstadkommit mer vid det här laget.

Imorgon fyller jag 24 år. Det känns som att jag borde vara längre fram i livet och ha gjort mer, även fast jag logiskt sett vet att det är ganska ungt fortfarande. Det är väl en av alla tusen olika anledningar till varför sociala medier egentligen inte är bra för en. Allt jag ser är människor kring min ålder som skaffar barn, gifter sig, köper bostad eller har värsta elitjobben. Man jämför ju sig självfallet bara med dem som har kommit längre eller verkar ha det bättre. Trots att man vet att sociala medier oftast visar upp en finare bild av den egentliga verkligheten är det fruktansvärt svårt att låta bli.

Dessutom är det någon som kommer att saknas imorgon. Det är min första födelsedag som jag kommer att fira utan att ha min morfar i livet och det känns riktigt tungt. Det kanske låter lite överdramatiskt men för mig är det en stor sak. Jag minns hur vi pratade innan de hade tänkt att de skulle åka till Öland och hur han sa att de skulle komma tillbaks lagom till min födelsedag. De var ju alltid på Öland över hela sommaren men morfar förstod hur viktigt det var för mig att de skulle vara med så han försökte alltid att fixa det. Att inte ens få höra hans röst imorgon gör otroligt ont…

Jag ska inte fokusera på det hela dagen nu, jag lovar. Men självfallet kommer han att finnas i mina tankar väldigt mycket som han gör varje dag. Åh min älskade moffa, ord kan inte beskriva hur mycket jag saknar dig!

Spara

Spara


Du kan ge mig hela världen

Copyright @ Ninni Undén || Du kan ge mig hela världen

Du kan ge mig hela världen och det kommer fortfarande inte att vara tillräckligt. Ibland känns det i alla fall som att det är så. Självklart skulle jag uppskatta om någon ens försökte, det är alltid tanken som räknas. Men om vi ska försöka att inte vara så bokstavliga så kanske jag ärligt talat ska säga att det är nästintill omöjligt att göra mig nöjd. Det spelar ingen roll vad det handlar om. I varje liten och stor del av mitt liv förväntar jag mig allt och ännu mer, vilket leder till en ändlös besvikelse.

Det handlar om jobb, mina relationer, min vardag, mina bedrifter, hela mitt liv. Hur saker och ting än är och hur det än går känner jag mig jämt otillfredsställd. Det är alltid något som saknas och det är alltid något som är fel. Elden i mig får mig att drömma och tänka stort, men rädslan för att ta fel väg och bli ännu mer besviken hindrar mig från att försöka. Jag går inte längre in helhjärtat i något jag gör. Inte ens i fåniga spel låter jag mig gå all in bara för att kunna riskera att jag ger mitt allt och trots det kanske misslyckas. Är det verkligen bara min irrationella stolthet eller är det något annat som ständigt håller mig tillbaka? Kanske är det så att jag mest skyller det på min stolthet för att dölja ett ännu djupare problem. Jag vet ärligt talat inte.

Jag är egentligen den enda boven i dramat men det hindrar inte mig från att dra in min omgivning. Jag förväntar mig mer av livet och alla andra som finns i den. Ibland utan att kämpa för att förtjäna något… för tänk om jag skulle mot förmodan misslyckas? Så varför har jag mage att förvänta mig så mycket av livet och alla andra? Jag har ärligt talat inga ursäkter. Kanske är jag hjärntvättad av filmer eller så kanske jag trots allt har en rysligt narcissistisk sida dold under den osäkra ytan.

Faktumet att jag förväntar mig så mycket av allt, alla och livet i sig lämnar mig i en ständig besvikelse. Istället för vara tacksam för det jag har längtar jag ständigt och olyckligt efter något mer. Jag försöker ständigt bryta detta värdelösa tankesätt men det kommer alltid tillbaks till mig. Inte ens när jag gör något med vetskapen om att jag inte kommer få något tillbaks och därför inte kan förvänta mig något slutar det på samma sätt. Jag känner mig sårad, misslyckad och ibland till och med förnedrad. När jag gör en handling är det oftast osjälviskt till en början men när den väl är gjord vaknar det själviska barnet i mig och tar över. Jag behöver helt plötsligt mer och snabbt börjar undra om jag har gjort ett misstag.

När jag skriver det här sitter jag och undrar om huruvida jag är en hemsk människa eller bara någon som inte nöjer sig med vad som helst. En del av mig hatar min girighet, en annan tycker att det är självklart att vilja ha det bästa som världen har att erbjuda. Varför ska jag nöja mig med mindre liksom? Samtidigt känns det omöjligt att kunna räkna ut vad som är att förvänta sig för mycket och vad som är att förvänta sig det man förtjänar. Kanske så försöker jag ursäkta mitt beteende för mig själv så att jag ska kunna leva med att jag är mer självisk och egenkär än vad jag själv tycker är okej.

Något som jag tror att vi alla kan komma överens om är att jag helt klart tänker alldeles för mycket. Jag vet inte om texten är förståelig för andra eller om jag bara har skrivit ett massa osammanhängande flams igen men det är skönt att kunna få skriva av mig lite. Jag älskar att skriva och få ut mina känslor som jag oftast inte själv förstår på något sätt. Det blir inte så ofta nu för tiden tack vare en mental blockering som inte vill släppa och som kväver min kreativitet till tusen. Den har suttit i ett par år nu men jag hoppas att jag en dag hittar tillbaks till mitt gamla jag igen. Då kanske jag kan slippa den här bubblande känslan av att det är alldeles för mycket som hålls osagt. Jag behöver uttrycka mig, så är det bara.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara


Balkongfrukost i solen

Hur man startar morgonen på bästa sätt:Copyright @ Ninni Undén || Balkongfrukost i solen

Man har balkongfrukost i solen såklart! Den här dagen har spenderats på balkongen, på promenad i jakt på Pokémon, i tvättstugan och ut på jakt igen. Jag känner mig lite kluven huruvida det här var en jävligt mysig och bra dag eller om det var en bortkastad dag… Mina känslor kan liksom inte samsas med mina förväntningar och min stress så jag vet ärligt talat inte. Jag har i alla fall äntligen fått sola lite på riktigt på den här semestern nu och det var efterlängtat!

Frukosttips: En portion turkisk yoghurt, lite vispgrädde, en massa kakao och en rågad tesked honung som man blandar ihop  = NOMNOM. Speciellt om man toppar med en massa färska jordgubbar eller frusna hallon. Det brukar jag äta till frukost!


Minigolf och minifest i Norrtälje 1

Copyright @ Ninni Undén || Minigolf och minifest i Norrtälje

I lördags var vi i Norrtälje hos Junia och Pontus där vi spelade minigolf och hade en liten minifest. Jag har bara spelat minigolf en gång tidigare när jag var liten så jag tycker att jag är ursäktad för att jag inte var ett superproffs på det… Jag träffade ju faktiskt bollen (för det mesta) och mer kan man ju inte begära av en nybörjare! På kvällen fick vi lite ”blåbärsbakelser” att dricka (sjuuuukt gott) och annan vuxendricka. En mysig och trevlig lördag helt enkelt!

En vecka av min semester har gått och två veckor består… Jag önskar redan att jag kunde ta ut fler. Hittills har jag åkt till Ikea med Johanna, sett Emmas lägenhet för första gången och grillat, myst på Akter, fångat Pokémon, varit hemma hos pappa, ätit dyrt som attan på Public, festat på Public och… lite av diverse! Det är svårt att släppa stressen då det känns som att jag borde passa på att göra mycket mer innan semestern tar slut. Samtidigt borde jag vila ut innan jag börjar jobba igen. Vilket dilemma…

Spara

Spara