Det är en fråga som ständigt kommer upp i mina tankar. I ren desperation har jag spenderat ännu en kväll med att sitta och söka på nätet efter människor med samma problem, vilket har varit lika lönlöst som alltid. Lika lönlöst som all den tid jag har lagt på att kolla på sjukdomar, symptom och på flera olika möjliga förklaringar för att ensam försöka lösa mitt egna problem. Efter år av läkarbesök och besvikelse känns det hopplöst. Jag borde sluta lägga ner så mycket energi på det och sluta läsa artiklar om tumörer och muterade gener, men jag kan inte. För det gör så otroligt ont. Jag är trött på att ständigt behöva ljuga och svara ja när någon frågar om jag är mätt. En dum artighetsgest som jag redan i ung ålder lärde mig att avsky som pesten. Skammen som kommer när alla pustar ut och ser belåtna ut medan jag bara vill ha mer är olidlig och jag blir alltid lika svartsjuk… för jag vill också kunna känna mig nöjd.

De närmste mättnadskänslorna jag någonsin har fått är illamående och att känna mig spyfärdig. Jag känner att magsäcken är full och att magen putar ut så mycket att de gör ont, men hungern består. En timme utan mat känns oftast som flera dagar och alltför ofta får jag panik för att hungern blir så outhärdlig. När andra tappar hakan över hur mycket de överviktiga kan äta i programmet Supersize VS. Superskinny brukar jag skämta med, men på insidan gråter jag för jag finner deras mängd så enkel att få i mig. Även om jag inte lider av fetma eller vräker i mig offentligt så skäms jag över hur mycket jag skulle kunna äta om jag inte var så viktfixerad. Det känns på något sätt så förbjudet och tabu, något som man helt enkelt inte ska kunna göra. Det är inte svårt att få i sig 10 000 kalorier på en timme, det som är svårt att är att bara äta 2500 kalorier på en hel dag. Men på något sätt lyckas jag hålla mig någorlunda disciplinerad, frågan är bara hur länge jag orkar stå ut.

Jag önskar att jag kunde förklara hur smärtsamt det är att gå med en ständig hunger och att slåss mot falska svältkänslor, men det går inte. Det är otroligt svårt att sätta ord på hur mycket det har förstört för mig och hur det har påverkat mitt liv. Hets och överätningar, bulimi, skam, smygätande, godis och chipspåsar gömda i lådor fyllda av ångest, tömda kokosnötsburkar i ren desperation och kaksmetar som aldrig fick bli tillagade. Jag är stolt över mig själv för att jag har kommit över det mesta av allt det där men fortfarande måste jag kämpa för att inte tappa greppet. Och ständigt ställer jag frågan om och om igen för mig själv: Hur känns det att vara mätt och nöjd?