Copyright@Ninni Undén

Suddiga mobilbilder is tha shiet! Blev upphämtad av ingen mindre än finaste Johanna efter jobbet idag. Vi åkte till Täby Centrum och fastnade som vanligt i Gina Tricots omklädningsrum i typ 30 minuter… Varför fastnar vi alltid där?! Och jag gick därifrån tomhänt som alltid. Det är ju omöjligt att se bra ut i någonting när man provar kläder bredvid den där bruden. Istället blev det 4 baslinnen från HM då mina har blivit antingen för stora eller har hål i sig. Jag hittade även ett par solglasögon och armband från Glitter och fick tag på ett par nya AKG lurar. Mina har gått sönder där det går att gå sönder så det är tejp överallt och det skulle nog inte dröja innan hela sladden vart tejpad… Men inga hörlurar har överlevt mig så länge som 1,5 år tidigare!

Nu är jag helt slut. Det är så mycket lättare att titta på kläder på nätet där man slipper bli bombarderad av så mycket intryck på en och samma gång. Det går knappt att hitta något när allt bara smälter samman. Och mina fötter är ju som de är och det dröjde inte länge innan dom skrek ifrån. Men det var underbart att få se min lilla sparv igen. ♥

Varför är det aldrig någonsin tyst i mitt huvud för? Varför kan jag inte sluta med mitt konstanta grubblande och låta bli att älta varenda lilla sak som sagt och gjorts? Varför ältar jag även över sådant som är osagt och ogjort? När jag väl fastnar på en tanke sitter den fast väldigt länge och tyvärr finns det utrymme för hundratals olika tankar till som i slutändan bara gör mig så himla ledsen. Andra kanske inte märker hur otroligt svårt jag har för att tolka människor och deras signaler, men det blir extremt tydligt för mig när jag sitter och bläddrar genom olika alternativ som om jag satt framför en datorskärm. Såklart väljer jag alltid ett av de negativa alternativen. Jag känner mig lite skyddad genom att bara anta att alla menar något negativt så att jag inte tror någonting annat och utsätter min stolthet för risken att bli sårad. Men på vilken bekostnad?

Igår tänkte jag ta nya krafttag och verkligen ta tag i det här men idag känns det helt lönlöst. När jag har dåliga dagar som idag handlar det inte längre om överdriven oro och ängslan utan om sanningen. För hur kan allt det negativa som snurrar runt i mitt huvud vara något annat än sant? Jag kommer alltid att vara otillräcklig och misslyckad så varför ska jag förvänta mig något annat? Det gör så fruktansvärt ont att gå runt och grubbla dagarna ut och in men jag kan verkligen inte sluta hur mycket jag än försöker. Medan andra har tvångstankar om baciller eller huruvida man har stängt av ugnen eller inte har jag tvångstankar som tvingar mig att ständigt leta efter mina fel och brister. Och att även ständigt påminnas om dom, om och om igen.

Det är som om en del av mig älskar att plåga mig själv. Ju mer något sårar mig desto mer tänker jag på det. Allt som gör mig osäker ältar jag på i evigheter så att jag inte slipper undan ångesten en endaste dag. Det värsta är att det inte bara går ut på mig själv hur mycket jag än försöker hålla allt inne. Eftersom att jag alltid letar efter något som bekräftar hur dålig jag är misstolkar jag jämt vad människor säger och har otroligt svårt för att tänka flexibelt. Jag blir lätt extremt fyrkantig och övertolkar det mesta så ofta blir jag överdrivet arg och ledsen för det minsta lilla. Ofta blir jag det helt i onödan eftersom att det inte är så ovanligt att jag tolkar in något helt annat än det som menas. Det är inte rättvist, varken mot mig eller någon annan.

Jag hatar att jag håller på som jag gör. Men det är vad jag alltid har gjort så jag vet inte hur jag ska sluta. Jag har bättre dagar då och då men oftast slutar det som igår då allt kommer på en och samma gång när jag ska sova och det inte längre finns något som distraherar ens lite. Jag är så himla trött på att ständigt gå runt med den här ångesten som gör att det känns som att hjärtat håller på att explodera. Det här är inte den personen som jag vill vara. Jag vill vara fri och jag vill känna mig tillräcklig.

Copyright@Ninni Undén

Jag är så himla trött på min kropp och mitt huvud just nu. Varför? Jo just för att jag är så himla trött jämt och ständigt. Nu när solen har varit framme lite mer har det känts bättre men när den försvinner känner jag mig lobotomerad igen. Så fort det blir lågtryck säckar jag ihop totalt. Jag förlorar all ork, min motivation försvinner, jag har ingen större lust att göra något alls och jag blir sjukt deppig. Jag kan ta min vanliga trötthet trots att jag är urless på att jag aldrig känner mig riktigt pigg, men tröttheten som jag får när det blir lågtryck är helt vedervärdig. Det är helt sjukt att jag blir så jäkla påverkad av något som är så naturligt. Vad ska man göra åt det liksom? Finns det ens något man kan göra?

Oh lord, hur många gånger har jag skrivit om min trötthet nu? Det är alldeles för många i alla fall. De senaste åren har det bara blivit bättre och bättre men det går så långsamt framåt att jag har svårt för att glädja mig åt det. Tröttheten är fortfarande alldeles för påtaglig. Jag vill att det ska bli sommar nu så att jag kan få fler dagar där jag inte känner mig som en vandrande zombie…

Copyright@Ninni Undén

Klockan är bara 07.00 och det är redan 10 grader ute, underbart!
Idag ska bli en bra dag även fast jag har träningsvärk of doom, för det har jag bestämt nu.

Sen får vi se om jag klarar av ett träningspass till utan att dö lite…

Ninjapuff

ninjapuff.se
Ninni Undén, 22 år & från Stockholm, Crazy cat lady, animenörd & bokstavsbarn

Kontakt: Ninjapuffen@hotmail.com

Follow on Bloglovin

Facebook

Arkiv

Instagram