Nu har även jag blivit med glasögon! 4

Copyright @ Ninni Undén || Nu har även jag blivit med glasögon!

Nu har även jag fått gå med i glasögonklubben! Idag är det andra dagen som jag använder glasögon och det känns minst sagt lite konstigt. Allt förstoras lite, det känns som att jag har krympt bara för att marken ligger så nära och det känns som att jag går runt med solbrillor på. Både på grund av bågarna som jag ser hela tiden i ögonvrån men även för att ljuset dämpas en aning. Troligtvis beror det på att mina ögon i vanliga fall tar in ljuset på fel sätt. Jag har alltid trott att jag har en perfekt syn då jag alltid har klockat in allt till punkt och pricka när jag kollade synen i yngre ålder. Nu på senare tid har jag märkt att jag spänner ögonen hela tiden och jag har fått svårare för att orka läsa. Speciellt på kvällarna brukar det bli lite småsuddigt men jag har alltid skyllt det på min trötthet. Nu har det blivit allt mer att jag behöver anstränga mig mer när jag ska läsa på mobilen. Ibland har vissa effekter på mobilspelen till och med blivit helt utsuddade. Så när Synsam hade drop in på att få kolla sig på deras syndator passade jag på. Den visade på Astigmatism och de rekommenderade en riktigt synundersökning.

Som ni ser så bekräftade de att jag har Astigmatism. Ni kan ju gissa hur konstigt det känns när man helt plötsligt måste ha på sig glasögon hela tiden… Det hade inte varit en sån big deal om det bara var läsglasögon men det känns det lite annorlunda att behöva ha det från morgon till kväll. Som tur var hittade jag ett par glasögon som jag trivs inte, men inte var det lätt kan jag säga! Jag drogs ju mest till de bågar som passar till en riktig pantertant på 60 bast liksom. Men jag hittade faktiskt ett par lila som ändå passade mig så jag har beställt ett par till. Jag lyckades få till ett riktigt bra pris och om jag måste ha glasögon på mig dag ut och dag in måste jag ändå kunna få variera lite!

Jag hoppas att mitt synfel är en liten bov när det kommer till min trötthet och huvudvärk. Det vore ju sjukt underbart om det här kunde göra så att det minskar lite åtminstone. Jag undrar om det även är det som gör att jag lättare får migrän också. Det vore ju så himla bra om det försvann! Jag ska såklart inte hoppas för mycket men jag håller tummarna. Jag hoppas bara att jag vänjer mig vid mina glasögon snabbt nu för det känns ju lite muppigt. Smutsiga blir de hela tiden också…


I helgen var det här coola gänget på Model House

Copyright @ Ninni Undén || I helgen var det här coola gänget på Model House

I helgen var det här coola gänget inne i stan och tog lite bilder på Model House. Jag hade ingen lust som helst att åka in till stan utan jag ville egentligen bara gå i ide och tjocka i mig en massa godis. Men ibland är kusinen min riktigt duktig på att övertala och tur var det för vi hade det rätt kul ändå! De var jättetrevliga där och det är en kul grej, men det är alldeles för dyrt för min smak. Vi köpte en gruppbild och en parbild var. Personligen tyckte jag att de flesta bilder på mig var rätt dåliga men jag hade ändå velat ha alla bilder så det känns lite synd. Jag tycker att det är rätt dumt att man inte ens kan gå därifrån med 5 bilder för ett hyfsat pris. Det är ju ändå bilder som tas riktigt snabbt så egentligen skulle man kunna fotografera lika bra själv, bara man hade en whitescreen och en stor blixt… Inte heller redigerar de bilderna eller så. Sminkörerna var absolut inte dåliga men det känns lite tråkigt när man får exakt samma sminkning som man själv har gjort en miljon gånger. Jag vet inte ens vad det var hon skuggade då jag får exakt samma resultat på 5 – 10 minuter med mindre duttande. Dessutom började sminket falla redan under fotograferingen. De får pluspoäng för att de var så trevliga och gav oss ändå en upplevelse men stort minus på att deras sminkningar känns sjukt ohygieniska då de använde samma borstar och sånt till alla. Jag vet att jag låter sjukt negativ nu men jag är trots det glad att vi åkte. Vi hade en riktigt mysig och rolig kväll!

+ Den här fina bilden på oss och och en fin bild på mig och min hubby. ♥

Spara


9 November, en trumpen dag

Copyright @ Ninni Undén || 9 November, en trumpen dag

9 November, en trumpen dag. Ja… Vad ska man säga? Den här dagen har varit allt annat än munter. Den börjar med att de säger på tv att Trump leder och troligtvis kommer och vinna, vilket han även sedan gör. Jag vet inte om Clinton är världens ängel själv men jag kan ju inte säga att Trump står så särskilt högt upp på min lista. Han verkade inte stå så högt i andras ögon heller så det var lite chockerande för mig personligen att han vann. Visst för att amerikaner vill ha något nytt men seriöst… Hur ska man kunna ta en man som Donald Trump på allvar egentligen? Det hela känns som ett skämt för det är precis så som jag ser honom när han talar, ett skämt. ”Just grab them by the pussy” är mitt favoritcitat… eller inte.

Snökaoset hade smugit sig på under natten och när jag vaknade låg det ett tjock täcke över marken. Självfallet så blev det förseningar redan på morgon och vi fick vänta ett tag i Kulla vägskäl innan 670an kom. Bussen var smockfull då tidigare bussar hade uteblivit och inget av det här informerades på SLs app. Som det i princip aldrig någonsin gör när det gäller mina bussar av någon anledning. Tydligen hade en buss i Vaxholm hamnat på tvären så bussen gick bara till Eriksövägen för att sedan vända. Det var inte heller busschauffören så särskilt tydlig med. Jag kom till jobbet sent och allt hamnade på efterkälken. Vi kom ikapp rätt bra men sedan så uteblev två volontärer som inte kunde ta sig någonstans på grund av all snö. Den här dagen tyckte tydligen inte att det var tillräckligt utmanande så vi fick dessutom en översvämning i tvättrummet då röret hade hoppat ut på fel plats. Jag hade ju inget bättre för mig så det var absolut ingen stress att stå och moppa upp flera hinkar med vatten….

Sen blev såklart ALL busstrafik i norrort inställt. Precis som det blev i nästan hela Stockholm. Jag har tur som har en sån underbar mamma som dessutom kan köra på snöhalka till skillnad från andra. Men jag kände mig såklart jäkligt trumpen när jag kom hem mycket senare än vanligt. Hela dagen tycktes gå fel på alla sätt och vis. En katt sket på golvet mitt i städet bara för att dessutom. BARA FÖR ATT. Man blir ju lite less när det verkade som att det skulle hända någonting hela tiden. Jag ska kanske inte klaga då andra har haft det så mycket värre än mig idag men va fan, jag måste få grina lite.

Och jag kommer nog att haka fast på ordet ”trumpen” nu… Min humor är ju så otroligt bra!

Spara

Spara


Öroninflammation, halsont och förkylning

Gissa vem som har öroninflammation igen och har blivit förkyld igen… Förra måndagen gick det väldigt bra på löpbandet och jag kände mig så jädra nöjd över hur mycket bättre min kondition har blivit. När det inte var så långt kvar började jag få ont i halsen och blev sådär galet törstig som jag alltid blir vid förkylningar. Jag klargjorde min joggingtur, stretchade, gick hem och vilade. Dagen efter hade jag väldigt ont i halsen och kände mig allmänt nedsänkt. Under onsdagen började min röst försvinna och på torsdagen kunde jag knappt prata alls. Jag bestämde mig för att anmäla mig sjuk på fredagen och tur var det! Jag vaknade upp med en ilsken smärta i ena örat och vid läkarbesöket fick jag bekräftat att jag hade fått öroninflammation. Det blev värre under dagen och ett tag lät det som att jag satt i ett akvarium. Speciellt ljusa röster lät som om att utomjordingar satt och pratade genom en radio. Sen blev hörseln jättedåliga för att sedan släppa in för mycket ljud  helt plötsligt så att allt lät extremt högt.

Jag fick Penicillin, Mommox och Mollipect utskrivet. Jag bad om något som var både slemlösande och samtidigt fungerade mot rethosta, istället fick jag en hostmedicin som innehåller efedrin. Jag som redan lider av muntorrhet reagerade inte så jättebra på det. Visst fungerar det bra mot slem och jag har hostat upp en hel del nu, men inte fan hjälpte det mot rethostan. Tvärtom blev det mycket värre. Så mina fyra doser om dan fick åka ner till två. Att köra den till natten kändes ju inte heller så genomtänkt… Det värsta har gått över verkar det som och jag kan svälja utan att det känns som att jag sväljer rakblad nu. Men ont gör det fortfarande, mina öron ömmar, jag hör mycket sämre än vanligt och jag har ett konstant sus i ena örat. På kvällen kommer rethostan som ett brev på posten och den blir bara värre och värre när jag ska sova.

Har jag sagt att jag hatar att ha öroninflammation? Jag hatar ännu mer det faktum att mitt immunförsvar har blivit så fruktansvärt dåligt. Det känns som att jag har varit förkyld lite för många gånger i år. Vilken tur för mig att jag har en snäll pojkvän som vågar vara nära mig när jag är sjuk, tar hand om mig och följer mig till läkaren. ♥


Årets halloween sminkning – Rosa/lila döskalle 2

Copyright @ Ninni Undén || Årets halloween sminkning - Rosa/lila döskalle

Årets halloween sminkning blev en rosa/lila döskalle. Jag tänkte göra precis som förra året, gå utanför min ”comfort zone” och testa något nytt. Jag blev inte så jättenöjd då det inte alls blev som jag tänkte mig men jag försökte i alla fall och det var trots allt mitt första försök. Tidigare år har jag bara kört på det enkla spåret och varit antingen en häxa eller en djävul där sminkningen blir otroligt simpel. Jag klarar inte av stress i huvud taget så att försöka på det här efter en jobbdag var kanske inte mitt smartaste drag. Jag skulle helt klart behövt mer tid på att leka med skuggningen så att jag kunde ha jobbat på att göra det lite mer realistiskt. Men jag kände redan innan att jag inte kunde köra på att gå efter verkligen proportioner och hur en döskalle egentligen ska se ut så det fick bli som det blev. Ni kan gissa hur lätt det var att rita linjerna med en tunn eyeliner när man skakar som ett asplöv… I all stress glömde jag dessutom att fixa till alla linjer som jag tänkte att jag kunde fixa senare, haha!

Tur att det inte är så många som bryr sig när det nalkas fest och sprit. Ett bra tips att tänka på till nästa år är att fixa smink som dessutom sitter kvar utan att suddas ut efter en halvtimme… kan någon påminna mig om det?! Det verkar som att jag alltid missar det och väljer just det som smink som vill smita bort så fort som möjligt. Mitt guldfiskminne kommer ju aldrig ihåg det. Som tur var hade Jocke också gått all out och smetat ut en massa smink ända ner mot bröstet så jag slapp känna mig ensam när vi åkte dit. Vi måste ha sett ut som ett väldigt fint par!


”Men släpp det bara!”

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit tillsagd att jag ”borde släppa det”. Att jag bara ”håller fast i det förgångna” och att ”det var ju då så du kan inte sitta och tjura över det nu”. Jag vet att jag har lite väl svårt att släppa saker och jag vet att jag ibland håller fast vid saker utan någon egentligen mening. Men oftast kan jag inte ”bara släppa det” just av det enkla faktumet att det är något som gör mig ont. De som kan släppa allt i det förflutna, förlåta och gå vidare har egenskaper som jag avundas. Jag skulle vara jätteglad om jag kunde det, men det ger ingen rätt att få mig att känna mig dum för att jag känner som jag gör.

Istället för att snäsa av något som får mig att må dåligt kan man ju faktiskt fråga varför jag inte kan släppa det. Bara för att det inte längre är ett problem för andra betyder det inte att det är löst för mig. Anledningar till att jag inte släpper något är; 1. Du har inte bett om ursäkt. 2. I vissa situationer räcker inte en sketen ursäkt för mig och jag behöver se att du verkligen ångrar dig. 3. Ibland behöver jag lite större gester som visar att du verkligen bryr dig om mig. Det kanske låter orättvist men det är precis det jag gör när jag känner att jag har gjort någon som står mig nära fel. 4. Du har inte försökt förstå mig eller kanske inte ens lyssnat på mig när jag har velat prata om saken. 5. Du har inte gjort någonting för att lösa det. 6. Jag förstår helt enkelt inte och behöver göra det för att kunna gå vidare. Annars sitter jag och överanalyserar det i all oändlighet.

Jag hatar verkligen när människor försöker sopa allt under mattan och låsas som ingenting. Speciellt eftersom att det i princip alltid är jag som är den som är sårad. Att alltid vara den som sitter och gråter och sen även behöva vara den som måste ”bara släppa det”… det gör så jävla ont. Varje gång tär det lika mycket på mig och varje gång känner jag hur jag förlorar ännu en del av mig själv. Ju ondare det gör, desto mer stänger jag av. Hur kan jag förväntas att släppa allt och gå vidare när det alltid är jag som blir så himla ledsen? Jag skulle kunna sitta och bara tycka synd om mig själv men det gör jag inte. Jag försöker ta tag i det, prata om det och försöker hitta en lösning. Ändå är det ändå alltid jag som får ta skiten för att jag är så överkänslig och aldrig släpper taget. Men hur skulle det kännas om det var ombytta roller?

Ju mer någon sårar mig desto mer förväntar jag mig utav den personen. Det kanske är naivt av mig att tro att personen i fråga någonsin skulle handla som jag skulle ha gjort, men jag inte förstå hur man kan såra någon och sen bara låtsas som ingenting om och om igen. Är det bara jag som tycker att om man gör något fel så bör man göra något som är rätt? För mig kommer man långt med en gest för att visa omtanke på något sätt, speciellt när det inte alltid finns saker som man kan göra för att ställa allt till rätta. Men att säga åt någon att man gör fel för att man aldrig släpper saker och ting utan att ens försöka förstå varför personen inte har gjort det är helt idiotiskt enligt mig. Hur känns det egentligen att veta att en person lider på grund utav ens handlingar utan att man ens försöker göra någonting åt det? Förlåt om jag är så jobbig och ställer till med besvär men betyder inte mina känslor någonting? Jag vill faktiskt få känna att jag också får ta plats i den här världen.

Jag ber om ursäkt om det låter som att jag sitter på piedestal nu. Jag är inte prefekt och jag har många fel och brister, men just det här är något som har varit lite av en öm punkt hos mig ett tag nu. Det gör mig båda förbannad och totalt uppgiven att ständigt känna att jag måste släppa saker och ting när jag inte kan. Det är inte så att jag sitter och håller fast för att jag tycker att det är roligt. Det betyder bara att det är något som har sårat mig, att det är olöst eller att jag inte kan förstå det.

Är jag verkligen så hemsk som inte kan släppa varenda gång någon får mig till tårar?


Oh baby, yeah baby, it kills me

”I know that hope weighs on your mind, lost within the seams,
it seems like we lose ourselves in between.
But the harder things become, the harder you push away.
Oh baby, yeah baby, it kills me.

You said it, you said it
I’ll take you at your word.
These promises that you can’t keep,
it’s getting harder to hold on.
You said it, you said it
don’t ever let me fall.
Don’t give up because you’re losing
(you haven’t lost)”.


Igår fick världens bästa morfar komma ner i familjegraven

Copyright @ Ninni Undén

Igår fick världens bästa morfar komma ner i familjegraven för att göra sällskap med storebror och gammelmormor. ♥ Han fick en otroligt fin urna som ser precis ut som hans kista. Grön och lite annorlunda precis som han hade velat ha. Han fick begravas med stenar och blommor från Öland så att han alltid har en del av sitt favoritställe med sig. Jag fick hjälpa till att hissa ner honom och det kändes bra att få vara med in i det sista. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom och jag fäller fortfarande många tårar när jag ser hans ansikte framför mig. Det går inte att beskriva hur mycket jag saknar honom.