Warcraft: The Beginning

Warcraft: The Beginning

Igår åkte jag och Jocke till Mall Of Scandinavia och såg på Warcraft: The Beginning på bio! Den var så himla bra att jag var i extas när den tog slut… Vilket i princip aldrig någonsin händer mig. Det måste komma en uppföljning NU! Jag rekommenderar den till alla, även till de som inte har spelat World Of Warcraft. Jag har själv aldrig varit på så särskilt bra på att följa storyn i spelet helt och hållet men jag var helt fast i filmen. Betyg: 10/10 lätt!!! En av de bästa filmerna ever.

Det var första gången jag besökte Mall Of Scandinavia också. Jag blev lite starstrucked av alla butiker och ville springa runt som ett barn i en godisaffär men tyvärr så blev det inte så. Jag hann i alla fall gå in och kika lite i Disneybutiken och blev totalt förälskad i deras muggar. Det får bli en heldag med Johanna snart så att jag kan få springa runt och pilla på allt. Fast man ska kanske inte gå på en löningshelg i så fall… Jag vet inte hur det ser ut i vanliga fall men igår var det vedervärdigt med alla människor som gick i ultrarapid så att man knappt kom fram. Varför kan vi inte införa höger och vänstertrafik i gallerior för?


Det gör så ont att inse att du verkligen är borta 2

Ju närmare vi kom till Bromma Kyrka desto svårare blev det att hålla tillbaks tårarna. När vi väl var framme vid kyrkogården började det bli nästintill omöjligt och när alla andra kom för att krama om en sprack det totalt. Under hela begravningsgudstjänsten satt jag och hulkade medan händerna skakade som asplöv. Jag hatar att blotta mina känslor på det sättet framför andra men hur mycket jag än försökte kunde jag inte hålla inne alla känslor som jag har kvävt sen dagen han gick bort. Många tror att jag har tagit det här bra men det är bara min ständiga fasad som skyddar mig själv från verkligheten. Jag har inte hanterat det i huvud taget och tårarna som kom ut idag räcker inte för att få ut all smärta som jag egentligen känner. Jag saknar min älskade morfar så fruktansvärt mycket…Copyright @ Ninni Undén || Det gör så ont att inse att du verkligen är borta

Det gör så ont att inse att du verkligen är borta.


14 månader med mitt hjärta 2

14 månader med mitt hjärta ♥
Du är en av de mest jobbiga och enerverande människor jag någonsin har stött på men trots det vill jag alltid ha dig hos mig.

Copyright @ Ninni Undén || 14 månader med mitt hjärta

Puss på dig min lilla Smoochie poo!


Skinande sol, moment 22 och förnekelse 2

Det har varit ett helt fantastiskt väder hela veckan med skinande sol och sommarvärme. Grönskan har puffat upp på nolltid och överallt kan man se humlor, bin och fjärilar. Fåglarna kvittrar sina vackra helande sånger morgon, dag och kväll och inger en med ett underbart lugn. Naturen blir bara mer vacker för varje dag som går och min favoritsäsong har verkligen fått sig en rivstart. Jag borde ha all energi i världen nu och få tillräckligt med glädje från ljuset och värmen för att orka hålla de negativa tankarna i lite mer schack än vanligt. Men min ork är helt bortblåst och jag känner så himla ynklig och svag.

Kroppen värker hela tiden, jag känner mig totalt utmattad och när jag råkar sänka garden lite tränger sig tankarna på i en väldans fart. Så fort jag blir på lite dåligt humör är det som om någon pressar in en hop av olika tankar så att jag helt från ingenstans börjar grubbla över 100 saker till. Gamla gräl, gnabb, oroligheter och funderingar känns lika aktuella som när de kom från första början. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker använda mitt förnuft, känslorna är detsamma. Det gör min spänningsproblematik i skuldrorna och axlarna olidlig och såklart kommer spänningshuvudvärken som på beställning. Min rygg och ischiasnerv har sagt ifrån lite extra mycket den här veckan så jag har inte fått kunna gå ut på mina promenader som jag hade tänkt. Självklart så måste ju mina problem i fötter och knän bli värre som en dominoeffekt…

Jag har fastnat lite i ett moment 22. Mina fysiska problem orsakas till en viss del av mitt mående och det blir definitivt sämre av min pessimistiska attityd. Samtidigt blir jag mer negativ, ledsen och trött när jag ständigt har så ont och begränsas i min vardag. Jag mår inte bara dåligt just nu dock, tvärtom så har jag väldigt mycket livsglädje och mina drömmar börjar bli mer klara. Det känns lite som om lyckliga Ninni slåss mot ”jag ska hata hela världen och allt” – Ninni. Ingen har vunnit ännu, vi bara brottas och byter humör stup i kvarten. På en dag har jag varit uppe och nere otaliga gånger.

Min morfars bortgång har inte sjunkit in till fullo ännu. Det har gått över 2 veckor och en stor del av mig är fortfarande i förnekelse. Så fort jag börjar tänka på det och låter tårarna rinna skriker jag bara nej, nej, nej inne i mitt huvud och intalar mig själv att det inte har hänt. Mitt förnuft vet att han är borta men jag kan inte släppa taget. Jag är inte redo.

 


Valborgsmässoafton firades i Norrtälje

Copyright @ Ninni Undén || Valborgsmässoafton firades i Norrtälje

Hoppas att ni har haft en trevlig valborg! Det har i alla fall jag haft trots omständigheterna. Ibland är det lättaste att bara lägga sorgen åt sidan och låta sig bli distraherad. Jag och Jocke åkte till Junia och Pontus i Norrtälje och firade in valborgsmässoafton med trevliga människor och kanske lite för mycket alkohol. Vi fick god mat, spelade spel, pratade snusk, astrologi och övernaturliga ting. När solen var på väg upp dröjde det ett tag till innan vi gick och la oss. Någon sömn blev det dock inte för mig och dagen efter mådde jag som jag förtjänade. Jag blir i princip aldrig bakfull men jag får alltid en sån jädra muskelsmärta i hela kroppen. Energinivån var väl inte den bästa heller och jag känner fortfarande att jag behöver ta igen lite sömn.

Det var i alla fall skönt att kunna hänga med människor som får en att skratta och glömma all skit för ett litet tag. Även om det såklart trängde sig på mer ofta än vad jag vill erkänna för mig själv. Morfar skulle inte bli glad om han såg oss säcka ihop totalt och sluta leva så jag behöver sådana här kvällar lite extra just nu. ♥


6 Mars 1932 – 27 April 2016, vila i frid älskade morfar. 3

Den 27 April förlorade vi den mest underbara människan som någonsin har satt sin fot på den här jorden. Den 27 April hände det ofattbara som inte skulle få hända på flera år. Min älskade och underbara morfar gick över till den andra sidan. Att skriva det känns helt overkligt. Det hela känns som ett sjukt skämt som någon hemsk människa har hittat på. Morfar var ju inte sjuk och han skulle leva många år till, det lovade han. I flera år har han svurit att han skulle bli minst 100 år för att jävlas med staten och klämma ut så mycket pengar som möjligt så varför hände det här? Han skulle ju vara med när jag köpte min första lägenhet, fick mitt första barn och skapade en familj. Han skulle finnas där för att ge goda råd och få se med egna ögon att jag kommer att klara mig tack vare allt han har lärt mig. Han skulle ju få dö i vetskap om att det kommer att gå bra för oss alla.

Jag har fortfarande så mycket att berätta och så mycket att fråga om. Det kan inte vara försent redan. Vi skulle träffas den här fredagen och jag såg så mycket fram emot att få krama om honom och mormor. Det går inte att beskriva kärleken jag känner inför mina morföräldrar. Min kärlek till dem är helt villkorslös och jag älskar dem så otroligt mycket. Att förlora någon som har varit en sån stor del av ens liv och som betyder så mycket som han gör är så fruktansvärt smärtsamt. Han lämnar ett stort tomrum efter sig och jag vet inte hur jag ska komma över det. Det går knappt ens att ta in det. I ena stunden lever jag i förnekelse och är övertygad om att han fortfarande lever, i andra bryter jag ihop totalt.

Hur ska jag kunna leva vidare i vetskapen om att jag aldrig kommer att känna hans doft igen? Leva utan hans långa utdrag om vin och whisky, hans privata små vinprovningar, hans prat om börser och aktier som jag inte förstår ett smack av, hans skratt och våra små hemligheter som fick mig att känna mig speciell. Han har gjort så mycket för oss, hans barn och barnbarn, och jag hade önskat att jag kunde ha visat hur otroligt tacksam jag är för allt. Han har alltid sett till vårt bästa och har alltid funnits där när man behövde honom. Jag trodde att jag hade tid att återgälda allt och jag trodde att jag skulle ha tid att säga att jag älskar honom för den underbara person han är… Jag hoppas verkligen att han visste hur uppskattad han var och fortfarande är.

Morfar är den mest generösa och omtänksamma människa jag känner. Han är helt genomgod och så underbar att det inte går att jämföra med någon annan. Han är en av de som står mig närmast hjärtat och har varit en stöttepelare och trygghet genom alla år jag fick med honom. Jag vet att det sista han vill är att någon av oss ska bryta ihop och må dåligt så jag ska trots den stora sorgen försöka fortsätta med livet som vanligt. Jag kommer att sörja länge men jag ska sträva efter att bli allt han ville att jag skulle vara; lycklig. Jag ska ta tillvara på all ekonomisk hjälp han har givit ända sedan födseln och lära mig mer om fonder, aktier och sparande för jag vet att det var något som var viktigt för honom. Han har alltid varit vår mentor som har berättat för oss när vi ska sälja och köpa och nu är det dags för oss att klara det själva. Han ville alltid lära oss och se till så att vi klarar oss ekonomiskt och nu ska jag bevisa för honom att det inte var förgäves. Jag ska göra honom stolt och visa honom allt han har lärt mig.

Vila i frid morfar, jag älskar dig så otroligt mycket och saknaden är obeskrivligt stor.