I helgen var vi i Dalarna där vi bodde på Säfsen Resort

Den här helgen spenderades borta i Dalarna där vi bodde på Säfsen Resort. Jag fick åka med Jocke och hans familj på deras släktträff som de har var tredje år. De brukar tydligen alltid hyra stugor eftersom att de är så många. Det var otroligt mysigt i Säfsen! Jag blev helt förälskad i naturen och stugorna var helt underbara. De andra verkade bara nöjda medan jag sprang runt som ett litet barn och var helt fascinerad. Det kändes ju som värsta lyxstugorna! Ninni Undén || I helgen var vi i Dalarna där vi bodde på Säfsen Resort

Jag hade velat åka högre upp i bergen för att ta bilder men tyvärr blev det inte så. Där vi var stod det så mycket träd i vägen så jag lyckades inte ta en bild som gjorde utsikten rättvis. Hur som helst skulle jag gärna åka upp till Säfsen någon gång igen. Gärna mitt i sommaren så att man kan hyra deras mountainbikes och cykla upp i bergen. Det vore rätt häftigt! Tyvärr hade vi inte en sån tur med vädret den här gången även om det sprack upp då och då så att vi kunde få lite sol.Ninni Undén || I helgen var vi i Dalarna där vi bodde på Säfsen Resort

På söndagen mådde jag som jag förtjänade. Illamående som tusan och svullen som bara den. Jag är lite osäker om det var en baksmälla eller bara det faktum att jag hade smällt i mig en jävla massa fet mat. Man klarar ju inte av så mycket socker och fett som man gjorde en gång i tiden. Inte alkohol heller för den delen… I min iver trodde jag att lunchen på Pizza hut på vägen hem från Säfsen skulle få mig att må bättre, men min kropp höll inte riktigt med om den logiken. Jag trodde att fet mat var min bästa vän men jag börjar bli alltmer sviken och alltmer bestraffad. Har tonåringen i mig försvunnit totalt nu eller?

Spara


This little birthdaygirl is 24 years old now

Copyright @ Ninni Undén || This little birthdaygirl is 24 years old now

Nu har man levt i 24 år… Tänk att man har gått från en liten plutt till en fullvuxen kvinna. Att växa upp är minst sagt en riktigt spännande, jobbig och otrolig resa. Kan ni tänka er att jag är den här lilla plutten med bulliga kinder? Mina höga kindben syntes till och med när mina föräldrar fick se mig liggandes i magen. Jag har alltid varit en liten storkäftad groda och nu är jag en stor en.


Tiden har bara flugit förbi, igen…

Copyright @ Ninni Undén || Tiden har bara flugit förbi, igen...

Ännu en gång har tiden bara flugit förbi. Min sommarledighet har tagit slut och jag är redan inne på min andra jobbvecka. Jag vet att jag borde ha vant mig vid hur tiden spinner iväg mer för varje år men det är ju fullkomligt omöjligt. Jag hade tänkt att skriva mer på bloggen men det gick visst inte så bra. Hur jag kunde blogga så pass mycket som jag gjorde en gång i tiden kan jag inte förstå… Är det så här det blir när man blir vuxen eller vadå?

För vuxen måste jag väl ändå vara nu? Jag kommer längre och längre ifrån att vara en ungdom och om ett par år är jag närmare 30 än 20. Jag vet att det är en självklarhet i livet men på något sätt känns det totalt overkligt. Förr längtade jag efter min födelsedag och kände mig inte bara stor utan även stolt. Nu känner jag ingenting i huvud taget. Det ekar tomt i mig på något sätt som att någonting saknas. Jag antar att det helt enkelt har blivit alltför tråkigt för mig nu när det inte känns speciellt längre. Det blir liksom mindre intressant för varje år som går. Självklart har jag väl lite åldersnoja också. Kraven från samhället verkar bara bli hårdare och hårdare så det är svårt att låta bli att känna att man borde ha åstadkommit mer vid det här laget.

Imorgon fyller jag 24 år. Det känns som att jag borde vara längre fram i livet och ha gjort mer, även fast jag logiskt sett vet att det är ganska ungt fortfarande. Det är väl en av alla tusen olika anledningar till varför sociala medier egentligen inte är bra för en. Allt jag ser är människor kring min ålder som skaffar barn, gifter sig, köper bostad eller har värsta elitjobben. Man jämför ju sig självfallet bara med dem som har kommit längre eller verkar ha det bättre. Trots att man vet att sociala medier oftast visar upp en finare bild av den egentliga verkligheten är det fruktansvärt svårt att låta bli.

Dessutom är det någon som kommer att saknas imorgon. Det är min första födelsedag som jag kommer att fira utan att ha min morfar i livet och det känns riktigt tungt. Det kanske låter lite överdramatiskt men för mig är det en stor sak. Jag minns hur vi pratade innan de hade tänkt att de skulle åka till Öland och hur han sa att de skulle komma tillbaks lagom till min födelsedag. De var ju alltid på Öland över hela sommaren men morfar förstod hur viktigt det var för mig att de skulle vara med så han försökte alltid att fixa det. Att inte ens få höra hans röst imorgon gör otroligt ont…

Jag ska inte fokusera på det hela dagen nu, jag lovar. Men självfallet kommer han att finnas i mina tankar väldigt mycket som han gör varje dag. Åh min älskade moffa, ord kan inte beskriva hur mycket jag saknar dig!

Spara

Spara


Du kan ge mig hela världen

Copyright @ Ninni Undén || Du kan ge mig hela världen

Du kan ge mig hela världen och det kommer fortfarande inte att vara tillräckligt. Ibland känns det i alla fall som att det är så. Självklart skulle jag uppskatta om någon ens försökte, det är alltid tanken som räknas. Men om vi ska försöka att inte vara så bokstavliga så kanske jag ärligt talat ska säga att det är nästintill omöjligt att göra mig nöjd. Det spelar ingen roll vad det handlar om. I varje liten och stor del av mitt liv förväntar jag mig allt och ännu mer, vilket leder till en ändlös besvikelse.

Det handlar om jobb, mina relationer, min vardag, mina bedrifter, hela mitt liv. Hur saker och ting än är och hur det än går känner jag mig jämt otillfredsställd. Det är alltid något som saknas och det är alltid något som är fel. Elden i mig får mig att drömma och tänka stort, men rädslan för att ta fel väg och bli ännu mer besviken hindrar mig från att försöka. Jag går inte längre in helhjärtat i något jag gör. Inte ens i fåniga spel låter jag mig gå all in bara för att kunna riskera att jag ger mitt allt och trots det kanske misslyckas. Är det verkligen bara min irrationella stolthet eller är det något annat som ständigt håller mig tillbaka? Kanske är det så att jag mest skyller det på min stolthet för att dölja ett ännu djupare problem. Jag vet ärligt talat inte.

Jag är egentligen den enda boven i dramat men det hindrar inte mig från att dra in min omgivning. Jag förväntar mig mer av livet och alla andra som finns i den. Ibland utan att kämpa för att förtjäna något… för tänk om jag skulle mot förmodan misslyckas? Så varför har jag mage att förvänta mig så mycket av livet och alla andra? Jag har ärligt talat inga ursäkter. Kanske är jag hjärntvättad av filmer eller så kanske jag trots allt har en rysligt narcissistisk sida dold under den osäkra ytan.

Faktumet att jag förväntar mig så mycket av allt, alla och livet i sig lämnar mig i en ständig besvikelse. Istället för vara tacksam för det jag har längtar jag ständigt och olyckligt efter något mer. Jag försöker ständigt bryta detta värdelösa tankesätt men det kommer alltid tillbaks till mig. Inte ens när jag gör något med vetskapen om att jag inte kommer få något tillbaks och därför inte kan förvänta mig något slutar det på samma sätt. Jag känner mig sårad, misslyckad och ibland till och med förnedrad. När jag gör en handling är det oftast osjälviskt till en början men när den väl är gjord vaknar det själviska barnet i mig och tar över. Jag behöver helt plötsligt mer och snabbt börjar undra om jag har gjort ett misstag.

När jag skriver det här sitter jag och undrar om huruvida jag är en hemsk människa eller bara någon som inte nöjer sig med vad som helst. En del av mig hatar min girighet, en annan tycker att det är självklart att vilja ha det bästa som världen har att erbjuda. Varför ska jag nöja mig med mindre liksom? Samtidigt känns det omöjligt att kunna räkna ut vad som är att förvänta sig för mycket och vad som är att förvänta sig det man förtjänar. Kanske så försöker jag ursäkta mitt beteende för mig själv så att jag ska kunna leva med att jag är mer självisk och egenkär än vad jag själv tycker är okej.

Något som jag tror att vi alla kan komma överens om är att jag helt klart tänker alldeles för mycket. Jag vet inte om texten är förståelig för andra eller om jag bara har skrivit ett massa osammanhängande flams igen men det är skönt att kunna få skriva av mig lite. Jag älskar att skriva och få ut mina känslor som jag oftast inte själv förstår på något sätt. Det blir inte så ofta nu för tiden tack vare en mental blockering som inte vill släppa och som kväver min kreativitet till tusen. Den har suttit i ett par år nu men jag hoppas att jag en dag hittar tillbaks till mitt gamla jag igen. Då kanske jag kan slippa den här bubblande känslan av att det är alldeles för mycket som hålls osagt. Jag behöver uttrycka mig, så är det bara.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara


Balkongfrukost i solen

Hur man startar morgonen på bästa sätt:Copyright @ Ninni Undén || Balkongfrukost i solen

Man har balkongfrukost i solen såklart! Den här dagen har spenderats på balkongen, på promenad i jakt på Pokémon, i tvättstugan och ut på jakt igen. Jag känner mig lite kluven huruvida det här var en jävligt mysig och bra dag eller om det var en bortkastad dag… Mina känslor kan liksom inte samsas med mina förväntningar och min stress så jag vet ärligt talat inte. Jag har i alla fall äntligen fått sola lite på riktigt på den här semestern nu och det var efterlängtat!

Frukosttips: En portion turkisk yoghurt, lite vispgrädde, en massa kakao och en rågad tesked honung som man blandar ihop  = NOMNOM. Speciellt om man toppar med en massa färska jordgubbar eller frusna hallon. Det brukar jag äta till frukost!


Minigolf och minifest i Norrtälje 1

Copyright @ Ninni Undén || Minigolf och minifest i Norrtälje

I lördags var vi i Norrtälje hos Junia och Pontus där vi spelade minigolf och hade en liten minifest. Jag har bara spelat minigolf en gång tidigare när jag var liten så jag tycker att jag är ursäktad för att jag inte var ett superproffs på det… Jag träffade ju faktiskt bollen (för det mesta) och mer kan man ju inte begära av en nybörjare! På kvällen fick vi lite ”blåbärsbakelser” att dricka (sjuuuukt gott) och annan vuxendricka. En mysig och trevlig lördag helt enkelt!

En vecka av min semester har gått och två veckor består… Jag önskar redan att jag kunde ta ut fler. Hittills har jag åkt till Ikea med Johanna, sett Emmas lägenhet för första gången och grillat, myst på Akter, fångat Pokémon, varit hemma hos pappa, ätit dyrt som attan på Public, festat på Public och… lite av diverse! Det är svårt att släppa stressen då det känns som att jag borde passa på att göra mycket mer innan semestern tar slut. Samtidigt borde jag vila ut innan jag börjar jobba igen. Vilket dilemma…

Spara

Spara


Today may suck but it doesn’t mean tomorrow will too 2

Det är helt otroligt hur allt kan vända på en sekund. Jag har verkligen ansträngt mig med positivt tänkande, att affirmera och att intala mig själv att allt kommer att lösa sig. Resultatet var över förväntan och även fast det är svårt så märkte jag att det gjorde en stor skillnad. Så fort jag känner att jag börjar komma in i en bättre period klarar jag av att göra sånt här, men så fort något händer som får bägaren att svämmas över rasar allt ihop. Allt ljus förvandlas till ett dunkelt mörker och alla positiva tankar byts ut till det värsta tänkbara. Det kan få mig att bli som besatt så att jag flippar ut totalt. Scenarios spelas tvångsmässigt upp i huvudet och det som jag räds mest för är helt plötsligt det enda logiska.

Andningen blir snabbare och ytligare. Magen vrider sig. Tårarna rinner nedför mina kinder. Alla oläkta sår rivs upp på nytt och helt plötsligt gör allt så ont igen. Allt för något som inte ens behöver betyda något. Bara för att jag tvunget måste läsa mellan rader och tolka allt på det sätt som jag absolut inte vill tolka det på. Egentligen handlar det här inte om det här lilla som jag reagerar så kraftigt på idag. Det handlar om något mycket djupare än så och det gör det nästan ännu värre. Jag är trött på att saker och ting känns bra för att sedan få mattan undanryckt från mina fötter. Jag kommer alltid tillbaks hit och jag är så jävla trött på det.

Inte heller kan jag göra så mycket åt situationen. Det enda jag kan göra är att förändra hur jag ser på saker och ting men det är ju lättare sagt än gjort. Speciellt när jag inte ens är säker på om det är helt obefogat eller om det finns en viss sanning i det. Hur vet man det någonsin i någon situation? Jag vet att jag måste släppa och gå vidare men om det är något jag har svårt för är det just att släppa taget. Att vara långsint är en av mina många akilleshälar.

Jag hoppas att jag bara råkade ha en dålig dag med ett litet baksteg och att morgondagen blir mycket bättre. Jag är lite trött på att leva med en negativ och bitter tjej som inte kan låta bli att överanalysera löjliga småsaker. Förkylningen som var på intåg igen försvann faktiskt så jag kan inte skylla min bitterhet på den nu. Det gäller bara att gråta ut, skrika lita och sen börja om imorgon. En ny dag med nya möjligheter, am I right?


Förkylningen kom, gick och kom sen tillbaks igen 2

Copyright @ Ninni Undén || Förkylningen kom, gick och kom sen tillbaks igen Copyright @ Ninni Undén || Förkylningen kom, gick och kom sen tillbaks igen

Jag trodde att min kropp hade bestämt sig för att bli frisk nu men icke sa Nicke! Jag började känna mig rätt bra i början av förra veckan men, bestämde mig för att hålla mig från träningen för att minska risken att falla dit igen. Det hjälpte inte så mycket tydligen… Jag hann med en kort joggning igår och på morgonen kunde jag känna hur förkylningen började smyga sig på igen. Nu ömmar det återigen både i halsen och i öronen. Är det någon därute som verkligen inte vill att jag ska träna och har lagt en förbannelse på mig eller vadå? Antingen är jag sjuk eller så har jag för ont. Alltid är det något.

När den här veckan är slut har jag äntligen semester. Jag har inte tid, ork eller lust till att vara sjuk! Förra veckan var jag så himla positiv att det nästan kändes lite galet och jag skulle gärna vilja fortsätta på den banan. Att vara sjuk gör det lite svårare för mig att låta bli att vara bitter och negativ. Träningen är väldigt viktig för mig så det är såklart otroligt irriterande att alltid bli stoppad för att ens kropp säger ifrån jämt och ständigt. Jag behöver röra på mig!

Kunde inte förkylningen ha hållit sig borta? En gång räcker gott och väl. Men vem vet, kanske vaknar jag upp imorgon och är helt frisk och kry! Jag tycker att vi alla håller tummarna för det. Jag vill kunna njuta av de 3 veckorna jag har och utnyttja dem till fullo! Jag vill äta alldeles för mycket glass, grilla, festa, dansa tills att jag storknar, sola, sova och vila så mycket som min kropp behöver. Jag har verkligen längtat efter den här semestern. ♥

Spara