Tjejen med superimmunförsvaret har blivit sjuk, igen. Vad är det här? Jag som aldrig brukade bli sjuk har helt plötsligt blivit en riktig klenis och har till och med fått feber. Visserligen inte så hög men ändå, jag får inte feber… Jag har väl bara mig själv att skylla. Så går det när man prompt vill vara med någon även fast personen i fråga precis har blivit smittad av någon annan. Det låter lite naivt men jag var faktiskt rätt säker på att jag inte skulle bli smittad.

Men det blev trots allt en vecka med noll träning och halsont. Igår började även febern att komma så idag har jag inte mått sådär jättebra och blev hemskickad tidigare från jobbet. Jag fick till och med skjuts hem så jag ska inte klaga för mycket. Men istället för att vila har jag storstädat hela badrummet, diskat och vikt ihop mängder av kläder som låg huller om buller. Jag borde kanske sluta nu men jag kan inte. Idag är en sån där dag då jag bara inte orkar vara ensam med mina tankar så istället springer jag runt och gör annat trots brist på ork och en smärtande kropp. Jag känner mig nästan sjukligt rastlös så att bara sitta och glo på tv finns inte på kartan just nu.

Fast jag kommer nog att ångra det om en timme eller två. Egentligen har jag gjort mer än vad jag orkar så jag borde ge upp nu och bara låta mig ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Men så fort jag börjar slappna av så börjar jag tänka och då kvävs jag bara av oroskänslor och ångest. Jag förstår inte varför mitt huvud måste måla upp de värsta tänkbara scenarios jag kan komma på. Vad är det bra för? Samtidigt är jag glad över det på ett konstigt vis. Jag var så avdankad och likgiltig så länge att jag började undra om jag någonsin skulle kunna känna känslor som jag gjorde förut. Och nu har de börjat vakna till liv igen, både de positiva och de negativa.

Sorry för dålig uppdatering igen! Vad ligger vi på nu? Den hundratusende gången, eller? Jag har haft så himla fullt upp att jag knappt ens har landat i hur fullt upp jag faktiskt har haft. Förutom jobb, träning och möten har jag träffat nya människor och haft lite mycket roligare än vanligt. Jag har nog försatt mig i en liten farlig situation då jag har insett att det faktiskt inte är så jäkla roligt att vara ensam så pass ofta som jag brukar vara ensam. Men tydligen tänker dom aldrig lämna mig ifred igen så det problemet är nog löst.

Idag satte jag min fot inne på Prima för första gången på 1 år och träffade min läkare. Och det var ungefär 1,5 år sedan som jag slutade med alla mediciner förutom sömntabletterna. Egentligen skulle jag bara dit för att checka av läget då jag som sagt inte har varit där på ett år men istället passade jag på att be om att få testa en ny medicin. Jag har lessnat totalt på att inte kunna förmå mig själv att kunna hålla koncentrationen. Konversationer med andra känns bara som ett pussel utan slut där jag måste gissa mig fram till vad andra försöker säga då jag oftast missar mer än hälften av orden. Det tar så himla mycket på mina krafter att få ihop allting att det känns värt att försöka trots att jag inte har fått så särskilt bra gensvar av mediciner tidigare.

Jag har testat 3 av 4 Metylfenidat samt Strattera som fick mig att må pyton så det kändes som att det var dags att testa något helt annat. Till förvåning behövde jag inte alls argumentera för min sak som tidigare, istället sa han bara okej och skrev ut ett recept. Det där med att ha lite pondus när man vill något verkar visst funka. Det jag ska testa heter Elvanse, vilket innehållet lisdexamfetamin istället. Förhoppningsvis känner jag av en viss skillnad, annars har jag i alla fall testat och det enda jag förlorar är lite tid för blodprov och kollar. Vi ska i alla fall vara lite mer försiktiga den här gången så att jag inte behöver ta betablockerare igen.

Idag fick min lilla flicka följa med till katthemmet. Mitt hjärta höll på att falla itu när vi var tvungna att fånga in henne. Hon jamade på ett sätt jag aldrig hört henne jama på och hon tryckte sig mot väggen på ett sätt som inte alls kände bra. Men min lilla kicka var riktigt duktig. Hon fick lugnande så att veterinären som kommer till oss ibland kunde kolla genom henne och se så att allt ser bra ut, vilket det gjorde. Hon har 7 tänder kvar och 1 är på väg att lossna vilken dag som helst, men det är inget som gör ont och det bästa är att bara låta den falla av. Hennes vikt har gått från 2,5 till 3,2 kg så jag är jättenöjd! Det känns betryggande att hon har gått upp i vikt hemma hos mig även fast hon inte har så många tänder kvar. Fast jag trodde inte att hon hade några alls för de syns inte i huvud taget när hon gäspar. Hon ser ut som en tandlös liten gubbe. Hahah, så jäkla söt!

Vi passade dessutom på att sätta på Profender i nacken (avmaskning), klippa klorna, klippa bort en tova, borsta och vaccinera henne. Jag passade såklart på att pussa henne på huvudet när hon var lite smågroggy. Jag var lite orolig att hon skulle vara sur på mig när vi kom hem men hon blev som en liten kelgris sekunden hon gick ut ur transportburen. Hon är verkligen min katt och snart blir hon det på riktigt. ♥

Idag var jag på min 24 månaders uppföljning på Mando. Kan ni fatta det? Det kan jag knappt göra själv. Den 30 Januari är det hela 2 år sedan jag blev friskskriven från min bulimi. Det känns nästan lite overkligt att gå in på kliniken där jag låg och sov i ett värmerum och hade ångest för all mat jag var tvungen att äta. Jag låg därinne och undrade om jag hade gjort rätt val som hade gått med på det här. Det fanns ingen återvändo längre. Antingen skötte jag mig eller så skulle jag bli inlagd på heldygnsvården. Jag skötte mig, kämpade efter bokens alla regler och trotsade alla monster som skrek i mitt huvud. Och här står jag nu, frisk och så jäkla glad över att jag gick med på att få hjälp. Idag kan jag äta exakt vad jag vill utan att känna att jag behöver straffas för det.

Det känns som att allt hände för bara några månader sedan och inte som 2 hela år. Helt galet. Det var underbart att träffa alla underbara behandlare igen, speciellt Micke som orkade stå ut med alla mina miljontals frågor och tankar när jag gick där. Alla testerna gick bra och min vikt har inte rört sig sedan jag var där i somras! Jag har inte gått på promenader på flera månader och jag har börjat äta mer kaloririk mat och mer i huvud taget. Det känns helt otroligt att jag äntligen kan äta så mycket som jag vill utan att det påverkar vikten något nämnvärt. För ett par år sedan trodde jag aldrig att jag skulle sitta här och säga att mer kolhydrater och fett är prima för kroppen. Aldrig. Men här sitter jag och kan njuta av vilken mat jag än vill och känner bara hur det gynnar min muskeluppbyggnad.

Nu ska jag inte tillbaks till Mandometerkliniken fören om ett helt år. Jag hoppas att CPRS resultaten och alla andra tester bara fortsätter att bli bättre. När jag började hade jag riktigt dåliga resultat på EDI2. Så dåliga resultat att jag hamnade långt under jämförelsegruppen på grafen där andra med ätstörningar hade svarat. När jag blev friskskriven fick jag göra samma test igen med ett förvånande resultat. Om man bara kollade rent grafiskt så var jag friskare än vad de flesta andra friska människor är! Och det tänker jag leva upp till så gott jag kan. Som jag sa till Micke idag; Jag orkar inte göra om allt jävla jobb igen. I´m done.

Ninjapuff

ninjapuff.se
Ninni Undén, 22 år & från Stockholm, Crazy cat lady, animenörd & bokstavsbarn

Kontakt: Ninjapuffen@hotmail.com

Follow on Bloglovin

Facebook

Arkiv

Instagram