36 månaders uppföljning på Mandometerkliniken

Copyright@Ninni Undén || I måndags var jag på min 36 månaders uppföljning på Mandometerkliniken.

I måndags var jag på min 36 månaders uppföljning på Mandometerkliniken. Det känns helt otroligt att jag har varit friskskriven i 3 hela år på lördag. Det är sjukt hur något som var en sån stor del av mitt liv har blivit så liten… nästintill obefintlig. Kan ni fatta att jag varken har spytt, hetsätit eller svält mig själv med flit ända sedan 2011?! Det kan inte jag. Det var ju allt jag tänkte på som om det var allt mitt liv handlade om. All mat var ju livsfarlig och det räckte med 200 kalorier för att jag skulle känna mig äcklig och misslyckad. 3 timmar på gymmet och 2 timmars promenad var så jäääävla lite och värdelöst.

Idag känner jag mig nästan helt fri. Klart att jag också ogillar min kropp ibland och önskar att jag var lite smalare här och där men idealet är inte längre så himla sjukt. Jag hatar inte mina ben för att de inte har ett gigantiskt mellanrum mellan dem och jag har absolut ingenting emot om min rumpa blir lite större. Andras kommentarer och diskussioner kring mat och om hur många timmar de tränar påverkar mig fortfarande men det blir alltmer enkelt att slå bort det. Jag tänker fortsätta äta sånt som innehåller farliga kolhydrater som absolut sätter sig på midjan direkt och har ingen som helst annan uppgift i kroppen… Behöver jag förklara sarkasmen där? Och jag tänker fortsätta ta vispgrädde i min turkiska yoghurt för tro det eller ej, men du kan äta både fett och kolhydrater. Mindblown, jag vet. Allt handlar om balans och måtta. Det är inte så att jag aldrig tänker på vad jag stoppar i mig eller att jag känner att det är okej att äta chips varje dag. Men jag har inga förbud och om jag vill unna mig något mitt i veckan så är det okej.

På ett år har jag gått ner 2 hekto. Sist jag vägde mig låg jag på exakt samma vikt jämfört med ett halvår tidigare. Innan dess hade jag rasat 10kg men jag låg fortfarande på en hälsosam vikt så jag fick godkänt, speciellt med tanke på hur bra jag mådde. Grejen var ju den att jag inte hade börjat äta mindre utan mer. Det enda jag ändrade på var sättet jag tränade på och det faktum att jag slutade köpa färdiggjorda matlådor. Helt plötsligt fick jag muskler och det var som att jag för första gången i mitt liv fick en fungerande ämnesomsättning. Förra året blev ett dåligt träningsår där jag började oja mig lite över kroppen då jag ändå ville fortsätta äta hur mycket jag ville. Det har gått flera månader utan att jag har tränat pga. ryggont och nerver i kläm så ibland har jag ärligt talat känt mig smällfet. Sen tar jag lite ”progress” bilder och inser att det enda som har hänt är att jag helt enkelt bara är lite mindre trimmad.

Jag har inte förlorat alla muskler som jag dumt nog befarade. Jag har inte gått upp en enda storlek och inte heller har jag gått upp i vikt. Lite muskler har såklart försvunnit men det handlar verkligen inte om mycket. Mina armar är lite degigare och magen har inte lika snygga abs men annars är skillnaden inte så särskilt stor. Att få bekräftat att jag både kan äta och kan gå längre perioder utan att träna får mig att känna mig ännu friare. Jag behöver inte vara besatt och få ångest. Jag kan göra det min kropp och jag mår bra av och jag kan njuta av det goda i livet. Och även om min kropp inte är perfekt så hatar jag inte den längre. Aldrig igen.

2 svar på ”36 månaders uppföljning på Mandometerkliniken”

  1. Kan inte säga det nog många gånger alltså, DU ÄR SÅ HIMLA GRYM!!
    Gud va långt du har kommit, är så stolt över dig Ninni! Det hoppas jag att du också är, det bör du vara! 🙂
    Helt sjukt att det gått 3 år redan, jag minns att du började där och allt du skrev om, jag undrar hur länge jag har följt dig egentligen haha 😮 :*

    Svara
  2. MIN Ninni är duktigast i världen! ;***
    Sjukt att det redan är tre år sedan? Kan tiden sluta gå så fort, haha..

    Sv; Haha ja, vi borde ju göra det! 😀

    Ja jag tror att det ska gå, annars kan du ju skicka bilderna till min mail, kanske går snabbare? :3 <333

    Svara

Lämna en kommentar