Under många år har jag pratat, ältat och gått i terapi för mitt förflutna. I alla dessa år har det alltid gått tillbaks till en och samma situation. Trots det var det inte fören några veckor sen som jag insåg att jag hade bearbetat hel fel sak.

För i alla dessa år har jag alltid beskyllt mig själv, oavsett vad mitt förnuft eller andra har sagt. Men när jag stod där full och ensam i mitt rum gråtandes var det som att insikten slog ner som en blixt från klar himmel. Jag hade varit ute och haft en rolig kväll där inget negativt hade hänt. Trots det forsade tårarna ner för mina kinder medan jag höll handen för min mun för att ingen skulle höra mig kvida.

”Varför var jag aldrig värd att kämpa för?”

Medan jag försökte tysta mig själv och hålla inne mina skrik slogs jag av en förvirrande känsla av lättnad. Jag kände mig lika trasig och ensam som förr i tiden, men samtidigt kunde jag ändå äntligen förstå mig själv.

Jag har så länge försökt att släppa min skuld och bearbetat mina konflikterande känslor i allt. Men i den stunden började jag inse var det var som jag aldrig har vågat erkänna för mig själv eller någon annan. Något som jag begravde inom mig och kände att jag var tvungen att axla på egen hand. För vad som än händer i mitt liv har jag alltid tendensen att vända på det så att det är jag som bär skulden.

Att endast kunna säga det högt tog bort udden av det

Den här veckan spenderas på vårt sommarställe Landsort. Det har verkligen varit en avslappnande och helande vecka som jag har behövt sedan länge. Min bästa vän, kusin och själasyster var här några dagar så vi lyckades få tid att prata ut lite om det förflutna.

Att kunna säga ut högt vad jag kände under den värsta perioden av mitt liv kändes otroligt befriande. Vi har pratat över hur dåligt jag har mått över mina val så många gånger nu. Över att jag tvingades göra dem och hur skyldig jag har känt mig.

Den här gången kunde jag äntligen säga högt ut hur jävla övergiven och ensam JAG kände mig.

För ett tag sedan skrev jag om hur dåligt jag mådde för att jag kände att jag övergav någon annan. Jag antar att sanningen är att jag undermedvetet har valt att inte känna vid att det snarare var tvärtom. Hur dåligt jag än har fått mig själv att må över det är det lättare att svälja än att erkänna den totala känslan av övergivenhet.

Jag borde aldrig ha blivit lämnad kvar ensam med någon som inte ens var där mentalt. En tid hade jag i alla fall en trygghet vid min sidan, men han valde att flytta helt. Jag kan nästan fortfarande känna den starka ångesten jag fick dagen jag fick reda på det.

Jag borde inte ha behövt ta hand om någon när jag var så ung. Jag borde inte ha behövt trösta vuxna när jag inte ens fick chansen att trösta mig själv. Jag kunde inte ens berätta vad jag kände för någon och det fick min ensamhet att kännas ännu mer påträngande. De få gånger jag försökte öppna mig, om ens lite, kände jag mig straffad. För även de la all börda på mig med ord som har repeteras i mitt huvud i så många år.

När jag började stänga av och bli svår att kontakta borde någon reagerat. Men ingen gjorde någonting. Barnet i mig kände sig så jävla ensam, övergiven och totalt ovärdig. Jag var inte värd att sluta dricka för, jag var inte värd att vara stabil för, jag var inte värd att räddas och jag var inte värd att få sörja och bearbeta min sorg.

Allt jag fick var bördan att bära på inte bara min egna utan även alla andras smärta.

Även om jag vet bättre idag triggas mitt inre barn konstant

Mitt vuxna jag vet bättre. Jag behöver inga ursäkter eller förklaringar från de som var inblandade. Jag vet att livet inte är så enkelt och val som inte gynnade mig gjordes inte för att såra mig. Så att säga/skriva det här innebär inte att jag behöver något från någon annan. Inte heller betyder det att jag beskyller alla andra för allt jag har gått igenom.

Allt jag behövde var att erkänna det för mig själv.

Det får liksom mina känslor i mina relationer att vara lite mer logiska. Jag trodde alltid att jag såg en viss person i alla kärleksrelationer när jag försökte ”rädda” min partner. Nu inser jag att jag försökte fylla tomrummet i mig själv genom att ”rädda” dem på ett sätt som ingen gjorde för mig. All misstro, pessimism, svartsjuka och bekräftelsebehov känns inte lika konstiga längre.

Jag hann aldrig lära mig att trösta mig själv samtidigt som min självkänsla var noll och tillit helt förstörd. Det är kanske inte så konstigt att jag desperat gjorde allt för att få någon typ av validation samtidigt som jag alltid var rädd för dagen då allt förändras. Känslan av att aldrig vara tillräcklig har verkligen färgat alla mina relationer.

Det var också skönt att först erkänna det för någon som jag litar på till 100%. Min själasyster är en av få som såg mig under den perioden. Hon har verkligen sett alla de värsta sidorna och perioderna av mig och mitt liv. Ibland känns det ännu lättare att prata med någon som verkligen vet ALLT och som dessutom kan hjälpa mig att fylla i lite luckor.

Att hon satt och försökte prata med mig dag ut och dag in utan att ens få gensvar gör såklart lite ont. Jag hatar att hon behövde gå igenom det när hon själv var ett barn och inte kunde förstå. Jag blev så tom att jag knappt kunde möta hennes blick längre. Det kändes som att någon höll för min mun konstant och som bäst fick hon ett tyst ”mm” tillbaks. Vi brukade ju prata och leka varje dag så det var ju såklart tufft för henne också. Trots det har hon aldrig någonsin gett upp på mig. Hur sjuk jag än har varit och hur jag än har betett mig har hon aldrig ens hyst agg mot mig.

Jag önskar att jag kunde se det tidigare för hon är verkligen någon som har kämpat för mig. Hon får mig att känna mig värdefull och villkorslöst älskad. Så varför kommer jag inte ihåg det när min traumarespons triggas igång?

Allt det här får mig verkligen att inse hur viktigt det är att gått till botten med saker och ting. Att erkänna ALLT och inte låta skam eller skuld hindra en från att känna det man känner. Hur ska jag kunna hela mitt inre barn och jag förnekar dess känslor hela tiden? Jag har lagt en del skuld på en person, men jag har inte riktigt velat göra det på andra. Nu inser jag att jag borde bara ha låta mig känna det jag kände istället för att låta det växa som en jävla tumör.

Jag var så jävla arg på många, men jag stod inte ut att låta de ta skulden när jag visste att de led. Så jag tog all den skuld och la den på mig själv. All ilska tog jag ut på mig själv natt efter natt.

Ännu ett steg är avklarat

Jag började skriva det här inlägget förra veckan och som vanligt hann jag inte skriva klart det. Nu är jag hemma igen och känner verkligen att jag har kommit hem med en helt ny energi.

Visst kunde jag känna hur tankarna började flöda nästan direkt när vi klev av båten på Ankarudden. Jag kunde verkligen känna hur mitt gamla mönster började tränga sig på med en väldans fart. Men den här gången kände jag bara att nej, fuck this shit.

Den senaste tiden har jag övat mycket på att släppa kontrollen. Nu tar jag den tillbaka, fast på ett helt annat och mer hälsosamt sätt. Jag orkar verkligen inte vara en slagpåse för varken mig själv eller någon annan längre.

This is it.

Jag släpper taget om ännu mer skit, ömsar ännu mer skinn och pushar genom varenda smärtsamma utmaningen. Jag vägrar att vara fast i alla mina mentala fängelser mer. Vad det än krävs, jag bryter mig ut.

Vi ses på andra sidan!

Helt plötsligt hände det.

En dag fick jag det svart på vitt – jag har lyckats börja släppa taget och gå vidare. Det som brukade trigga igång min ångest har nu ersatts med en känsla av… ingenting. Ingen sorg, ilska eller bitterhet. Jag insåg att jag äntligen börjar bli fri och kan våga öppna upp mig mer för fler förändringar i mitt liv.

Så jag har börjat doppa mina tår i nya territorium. Försiktigt tar jag nya steg ut i det okända och försöker leva i nuet. Allt bagage jag har burit på har gjort mig rätt sliten, men jag känner att energin börjar komma tillbaka till mig igen.

Nya känslor börjar sakta bubbla fram och jag måste medge att det är lite läskigt. Samtidigt är befintliga i konflikt med varandra, likväl som mina tankar. Det känns lite förvirrande och skrämmande ibland, men samtidigt verkar mina rädslor ta allt mindre plats. När rädslorna minskar får nyfikenheten utrymme att växa fram.

Det får livet att börja kännas lite roligare och spännande igen.

Men jag ska inte ljuga. Jag är lite rädd för att släppa taget helt och hållet. Det blir som en falsk trygghet, en liten snuttefilt som både tröstar och kväver en. Att hålla hårt om något kanske gör fruktansvärt ont, men då vet du i alla fall vad du kan förvänta dig.

Trots det lossar jag alltmer på greppet för varje vecka som går. Sakta men säkert känner jag mig lättare och gladare. Vilket ger mig utrymme att komma i kontakt mer med mitt hjärta, huvud och magkänsla. Även fast deras kommunikation med varandra fortfarande är lite trasslig…

Gammal skit släpper och ny positivitet smyger sig fram

Inre blockeringar börjar släppa och gamla tankefixeringar börjar försvinna. Den här månaden har jag verkligen gått all in när det kommer till självkärlek. Sommaren närmar sig med stormsteg och jag vill känna mig okej med att visa upp min kropp i sommarkläder. Så jag har verkligen gjort allt för att få upp mitt självförtroende igen.

Jag har kommit igång med träningen igen på ett mycket mer effektivt sätt och jag går oftare ut på promenader. Jag börjar äntligen få tillbaka lite av mina förlorade muskler och kan sakta se hur min kropp förändras.

Mina hudvårdsrutiner har blivit rätt tidskrävande om man säger så. Med torrborstning, dermaroller, ansiktsroller med rosenkvarts, ansiktsmasker och en aningens för många olika hudvårdsprodukter. Men jag älskar det!

Det låter kanske lite för ytligt, men det är lättare att börja på ytan för att sen arbeta sig inåt. Och att jag lägger ner all den där tiden med att pyssla om mig själv har varit just vad min själ behöver för tillfället.

Ju mer självförtroendet ökar i takt med att jag släpper rädslor, desto mer kan jag släppa på mina hämningar. Jag låter min knäppa personlighet komma fram alltmer och vågar ta fler risker. Visst kan jag fortfarande få ångest över hur konstig jag är, men den ångesten börjar förlora sin kraft.

För varje dag som går känner jag mig starkare, gladare och friare. Det känns som att jag har blivit mer mig själv igen samtidigt som jag har utvecklats och vuxit upp. Det känns som en rätt härlig blandning av att mogna till sig och låta sig själv bli lite mer barnslig.

Jag har fortfarande långt kvar att gå, men jag kan se hur jag konstant närmar mig målet. Om jag blickar tillbaks till hur jag var och mådde för ett år sedan har sjukt mycket hänt. Även om jag är samma person känner jag mig så annorlunda.

Och det är jag jävligt tacksam för.

En dag för så många år sedan förlorade jag dig.

Ur tomma intet rycktes du bort från mig och med det en stor del av mitt hjärta. Jag sörjde din död i flera år och grät dagligen av smärtan från att förlora dig. Jag saknade dig så fruktansvärt mycket att det ofta kändes som att jag inte ens kunde andas.

Jag sörjde dig så länge, trots att du levde och lever än idag.

I’m so tired of being here, suppressed by all my childish fears
And if you have to leave, I wish that you would just leave
’Cause your presence still lingers here and it won’t leave me alone
These wounds won’t seem to heal, this pain is just too real
There’s just too much that time cannot erase

Det var som om du hade förvandlats till en helt annan person. Jag visste inte längre vem du var och allt jag hade känt till tidigare var borta. Jag kände inte igen ditt sätt att prata, ditt beteende eller din lukt längre. Det kändes som att någon krossade min spegel och med det gick min syn på dig och hela livet i tusen bitar.

Jag försökte verkligen hitta tillbaks till dig, men ju mer tiden gick desto längre ifrån mig kom du. Till slut förvandlades all min oro och ångest till ren skräck. För mig var du en främling och för första gången i mitt liv kände jag mig totalt otrygg.

Om jag inte ens kunde lita på dig, om inte ens din kärlek för mig var tillräcklig… Hur skulle jag kunna lita på någon? Hur skulle jag någonsin kunna känna att jag räcker till? Varför var jag aldrig värd att kämpa för?

Mitt huvud kunde inte processa allt som hände. Det var inte en, två eller tre saker som förändrades. Det var allt på en gång utan någon som helst förvarning. Men det som gjorde allt ännu värre var bevisen som konstant hade funnits framför mig. Jag hade bara varit förblindad av vad som kändes som en påhittad verklighet.

Vissa perioder kändes det som att jag aldrig kunde sluta gråta. Andra perioder stängde jag av totalt, stirrade ut i tomma intet och kunde knappt svara på tal. Ibland hatade jag dig för hur du fick mig att känna. Antingen gjorde allt så fruktansvärt ont eller så kände jag ingenting annat än en enorm tomhet.

Jag var desperat efter din kärlek, men när du gav den kunde jag inte känna eller ta emot den. För att du var inte du längre. Du var någon annan.

När du försvann förlorade jag all min trygghet och tillit. Det kändes som att jag vaknade upp från en underbar dröm för att vakna upp till en mardröm. Jag hade egentligen ingen anledning till att vara rädd, men det faktum att jag inte kunde känna igen dig längre gjorde mig livrädd.

Hur sätter man ord på sina djupaste sår?

Hur ska jag kunna sätta ord på min största skam och sorg i livet? Jag har verkligen grävt för att kunna komma i kontakt med mina djupaste känslor. Jag har lyssnat på musik som väcker svåra minnen och försökt känna det jag kände då.

Men hur jag än försöker vrida och vända på det är det svårt att både förstå och förklara allt som jag har känt. Som tur är har hela processen ändå gett mig lite mer klarhet. Det har blivit tydligt genom det här att jag än idag bär på bördan.

En börda som aldrig borde ha varit min att bära.

Jag kan tänka hur logiskt som helst om det hela, men det förändrar inte mina känslor. Jag skyller allt som hände efter den där dagen på mig själv. Jag tror hela tiden att jag har förlåtit mig själv och släppt taget, men uppenbarligen är det här sår som tar otroligt lång tid att läka.

En del av mig hatar mig själv fortfarande. Jag kan inte släppa skammen över varje hemsk tanke jag hade när jag inte stod ut. Jag kan inte sluta höra att jag är den enda som kan rädda dig. Jag kan inte glömma hur det var att se dig gå isär om och om igen.

Framför allt kan jag inte släppa skulden för hur jag övergav dig precis som alla andra. Alla dina tårar kommer att för evigt fast fastetsade i mitt huvud. Likväl kommer jag aldrig sluta ångra mitt svek. Att lämna dig var det svåraste jag någonsin har gjort.

Mest av allt kan jag aldrig sluta sakna dig. För saker och ting kommer aldrig någonsin bli som det en gång var. Inte heller borde jag önska att få tillbaka det.

Allt var trots allt inget annat än en falsk fasad.

Och jag vet att vi aldrig någonsin kan få tillbaka alla åren vi förlorade. Vad vi än gör kan vi aldrig någonsin reparera det. Men varje dag önskar jag att jag fick kraften att åtminstone försöka. I alla andra relationer verkar jag alltid försöka för länge, men med dig kan jag inte. Såret är så jävla djupt att jag aldrig lyckas ta mig förbi den där spärren.

Jag önskar att jag kunde berätta hur mycket jag faktiskt älskar dig. Jag önskar att jag kunde gottgöra all smärta jag har utsatt dig för. Men på sätt och vis känns det fortfarande som att jag är bakbunden och har silvertejp över munnen. Det bara går inte.

Samtidigt vet jag att du är exakt lika bakbunden som jag. Vi båda lider av ånger och smärtsamma minnen av olika anledningar. Vi båda fortsätter att kämpa för att släppa taget om det förflutna bara för att falla tillbaka i självömkan. Vi är martyrer av våra egna val och av omständigheter som ingen av oss förtjänade.

Min största rädsla i livet är just det faktum att du lämnar denna jord oläkt och olycklig. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska leva med det. Så jag fortsätter och ber om och om igen. Jag önskar tusen gånger om.

Och jag hatar mig själv för att jag inte klarar av att göra mer.

Det känns hela tiden som att jag är så nära mållinjen. Jag springer i snabb takt och kommer så nära att jag nästan kan röra den, men så fort min utsträckta hand närmar sig slungas jag bakåt.

Den senaste tiden verkar det som att mitt grubblande leder konstant till nya insikter. Det känns hela tiden som att jag håller på att komma till grunden av all min ångest och rädsla. Men så fort jag kommer dit finner jag ännu fler byggstenar. Jag gräver i djupet av min brunn som innehåller allt som är jag och försöker möta allt som gömmer sig i mörkret.

Men jag lyckas aldrig komma till botten. Jag finner bara fler byggstenar eller mer jord att gräva i. Trots det är jag tacksam för mitt konstanta grävande har i alla fall inte varit helt förgäves. Jag har äntligen lyckats luckra upp tankar, skamkänslor och så mycket sorg som jag inte har kunnat känna mig vid tidigare.

Jag har inte gjort ett medvetet val att trycka ner dem, men jag har aldrig kunnat erkänna dem för varken andra eller mig själv tidigare. Att mina känslor var så mycket djupare än vad jag någonsin har kunnat tro förvånade mig verkligen. Och att helt plötsligt kunna erkänna dem har varit en otroligt renande process.

Misstro mig inte, det har varit sjukt tuff period. Att låta mig känna och erkänna tankar som jag har förnekat så länge har gjort otroligt ont. Ibland har det också fått mig att bara känna ännu mer ånger och skam. Ändå vill jag inte sluta gräva. För det är så jävla tydligt att det här är det bästa jag kan göra för mig själv.

Det känns som att jag dag för dag lyckas ömsa flera lager skinn. Jag släpper alltmer taget om gamla sårade känslor och finner det enklare att acceptera vad som har hänt. Alla bördor som har legat tungt på mina axlar har börjat lätta och jag känner mig inte lika arg längre.

Jag har en bra bit kvar att gå, men jag är så tacksam för att livet känns ljusare för varje vecka som går. Det kanske inte ser ut som det när jag skriver flera dramatiska inlägg, men det är mest en terapiform som får mig att kunna pusta ut.

Jag vet att jag ibland skriver emot mig själv eller upprepar samma sak om och om igen. Jag kan skriva om en ”ny upptäckt” bara för att skriva om nästan samma sak 1 månad senare. Men jag antar att det helt enkelt är så min hjärna processar saker och ting.

Så jag fortsätter att gräva så gott jag kan oavsett vad jag tvingas möta. Brunnen kanske är djup, men förr eller senare kommer jag att komma till slutet. Tills dess ska jag försöka att njuta och uppskatta vägen dit så gott jag kan. För hur ont det än gör i mitt hjärta när jag tvingas möta alla minnen känner jag hur det sakta stärker upp mig.

Att arbeta och förstå sitt egna mörker är inte en behaglig upplevelse precis. Men det som kommer efteråt är däremot otroligt vackert. Jag har kanske inte fått se det slutgiltiga resultatet ännu, men vägen dit känns otroligt renande. Och varje gång jag har lyckats möta och acceptera en känsla är det som att skönheten i livet blir allt tydligare.

Emellanåt kommer jag att glömma bort allt det positiva. Det kommer att komma stunder då jag inte känner att jag orkar mer och vill ge upp. Men då har jag alla mina inlägg kvar som en påminnelse om att aldrig ge upp.

Inte minst har jag mina vänner och familj som konstant fyller mitt liv med kärlek. De har stått med öppna armar genom verkligen allt. Även under de perioder då jag inte har klarat av att öppna upp mig och dragit mig undan.

De har aldrig krävt något tillbaka och de har aldrig hållit mina dippar emot mig. Så när världen känns som en kall och mörk plats tänker jag på dem. För deras villkorslösa kärlek ger mig styrkan att fortsätta även när jag inte längre orkar. Ord kommer aldrig någonsin kunna förklara min tacksamhet och den kärlek som jag känner för dem.

Imorgon är det en ny vecka med nya möjligheter. Jag ser fram emot en solig vecka fylld med nya insikter och aha-upplevelser. Jag är spänd på att få se vad jag hittar under all jord.