All I want is perfection.

Ibland är det så otroligt svårt att hålla vissa tankar och känslor i styr. Jag försöker kämpa emot men för det mesta känns det helt omöjligt och onåbart. Ljuset syns ibland inne i den becksvarta tunneln, men hur långt och snabbt jag än springer så verkar jag aldrig hitta ut ur mörkret. Vad som gör mest ont vet jag inte. Alla känslor som man kan känna innefattar alltid ett visst obehag, verkligheten kanske inte ser ut så egentligen men det är min uppfattning efter hur jag själv har upplevt det. Troligtvis är det tankarna som spökar när man väl känner glädje så att man helt enkelt inte kan uppleva det fullt ut. Just nu känner jag mig nog mest besviken och skamsen, vilket har resulterat med att jag inte har riktigt kunnat glädja mig åt sådant som jag borde ha gjort. Ett teaterspel har varit på turné ett bra tag nu och det känns som att jag ljuger och sviker alla med min falska mask. Min ilska över mig själv får mig att bete mig illa mot andra i min närhet, det är otroligt svårt för mig att visa uppskattning och ibland är jag helt onåbar. Besvikelsen som jag känner, allt självförakt, tar död på min energi och suger livet ur mig.

Jag försöker att säga emot mig själv och sluta tänka och sträva efter sådant som inte existerar. Varje dag anstränger jag mig för att sluta vara så självkritisk och försöker att acceptera mig själv. Oftast så känns alla försök förgäves även fast jag försöker framstå som en hoppfull tjej som inte ger upp. Allt jag vill är att vara perfekt, även fast jag inte ens har en klar och egen uppfattning om vad det innebär. Sedan så vet jag samtidigt att perfektion inte ens existerar. Ändå så fylls jag av ångest för att jag inte lyckas komma ens i närheten. Jag är för ful, bred, dum, korkad, tjock, tråkig och skämmig för det. Det ända jag är riktigt bra på är att klaga som en bortskämd liten snorunge.

Varför vill vi nå något som är omöjligt?