3 saker jag hatar och som gör mig förbannad:
- Människor som vägrar att se två sidor av myntet. Måste allt vara antingen svart eller vitt jämt och ständigt? Nu för tiden känns det som att man alltid måste välja en sida vare sig det gäller t.ex. politik, kost, träning eller religion. Men hur löser man några problem med den inflexibiliteten? Jag ser inget problem med att man känner starkt för det ena hållet men när man vägrar ens att försöka förstå den andra sidan förlorar man direkt.
- När jag känner att mina känslor blir invaliderade. När jag var yngre tyckte jag att allt jag kände var fel, dumt och fånigt. När jag gick på DBT lärde jag mig vikten av att validera mig själv och mina känslor och det fick mig att må mycket bättre när jag helt plötsligt kunde acceptera det jag kände. Jag kan erkänna att jag inte alltid är en expert på det och jag undertrycker mycket fortfarande men ingen annan ska någonsin få mig att känna att jag känner fel. Jag är känslig, gråter lätt och tar illa upp för ingenting. Deal with it. När någon säger att något som jag anser vara ett problem inte är det så kommer det att bli ett ännu större problem för mig. Jag är redan duktig på att nedvärdera mina känslor själv och jag behöver inte någon som får mig att känna mig ännu dummare än vad jag redan gör. Försök att förstå mig istället för att nedvärdera det jag känner. Troligtvis handlar det inte bara om den där lilla toppen av isberget som du ser borta i horisonten. Om du tar dig tiden och kollar under vattenyta kommer du att se att det riktiga berget finns där under ytan.
- När människor säger att dem älskar en så himla lättvindigt. Nej du älskar mig inte när jag efter ett par månader byts ut, utesluts eller glöms bort. Jag har hört den där meningen av vänner/bekanta eller vad man nu ska stämpla folk som så många gånger att jag inte kan tro på orden längre när någon säger det. Du tycker om mig för tillfället och jag duger som festkompis då och då, kan vi inte vara öppna med det och sluta upp med allt falskt gullande?
Sådant har jag varit med om hela livet, så fort jag umgicks med ett par vänner så, visade dom hur falska dom är. Det enda jag ville är att dom är ärliga mot mig!
En tjej som jag umgicks med hela hösten när jag var 18 år i skolan, umgicks senare med någon annan, glömde bort mig, hejsan hoppsan. Sen när jag ville ha en förklaring, så stod hon där bara som en fisk på torra land. Just nu så har jag svårt att lita på folk jag inte har känt så länge.
Usch, sånt är verkligen inte roligt. Visst händer det att man växer ifrån varandra, det är bara normalt. Men ofta känns det mest som att det handlar om att man ska vara någon sorts inhoppare när det inte finns någon bättre för tillfället.
Punkt nr 2 hade jag lätt kunnat skriva.