A good day with some bad thoughts

Idag har faktiskt varit en bra dag trots lite ångest och skamkänslor. Jag åt på Subway med min kontaktperson och hennes barn och shoppade loss som bara den! Dessutom kände jag mig lite piggare och mer klar i huvudet än vanligt så det kändes inte lika ansträngande att gå runt i Åkersberga Centrum. Jag lyckades äntligen hitta en skinnjacka som jag har råd med så att jag kan lägga undan min trasiga som även har börjat att tappa all sin färg. Egentligen behöver jag byta ut väldigt mycket av mina kläder då jag har gått upp 6 – 7 klädstorlekar (om jag nu tänker rätt, vilket jag säkert inte gör) sedan tillfrisknanden och inte haft råd med att hänga med helt och hållet. Det har jag väl inte just nu heller egentligen men idag så kände jag mig inte för att vara en snåljåp. Det var väldigt trevligt hur som helst och trots att jag har svårt för att prata med barn så känns det rätt så bra med Charlottes ungar. Att tolka människor i huvudtaget är ett heltidsjobb för mig och trots år av analyser verkar jag fortfarande inte riktigt förstå andra så lätt som det kanske ser ut. Barn har legat längre ner på den prioriteringslistan då jag inte har haft någon större nödvändighet av det på många år så när jag väl hamnar i en sån situation blir jag lätt lite förvirrad och osäker.

Det låter kanske lite löjligt men jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig. Så när jag väl är med barn så tror jag alltid att jag ska göra något fel eller framstå som världens konstigaste människa. Därför blir jag lite extra varm inombords och inte minst förvånad när ett barn verkar tycka om mig, vill leka med mig, vill att jag ska läsa sagor och ger mig sådana där ”hemliga” signaler när den ena systern beter sig konstigt eller dumt enligt denne. Det här är en sida av min funktionsnedsättning som jag verkligen hatar då det får mig att ständigt känna mig som en alien, så stunder som idag behövs för att minska just den känslan. Och det gör mig så glad att få en bekräftelse på att jag inte alltid misslyckas och att jag kanske inte är så konstig som jag tror.

Ångesten och skamkänslorna som har funnits idag och alldeles för många dagar är på grund av min kropp. Jag hatar att erkänna det. Det får mig att känna mig svag och förblindar mig från att se alla framsteg som jag ändå har gjort. Att gå från att ligga på en anorektisk vikt till att bli sedd som mullig tack vare dagens sjuka ideal är otroligt svårt att acceptera hur mycket jag än vill göra det. Jag har aldrig haft så här stora klädstorlekar så att testa kläder känns nästan förnedrande. Inget passar mig och allt får mig att se tjock ut. Ni behöver inte oroa er, för jag tänker inte ge upp än och gå tillbaks. Det har redan hänt en gång och det ska inte hända igen! Men jag behöver mycket mer tid på mig innan jag är helt fri från ätstörningstankarna och den här sommaren kommer att vara lika jobbig som den förra. Sen känner jag mig inte bara väldigt stor utan också otroligt oproportionell och jag känner mig inte heller så feminin som jag önskar. I grund och botten har vikten inget med mitt hat mot min egna kropp att göra, för hur jag än ser ut kan jag komma på fel på exakt allt. Varför är jag så självkritisk att ingenting någonsin duger?