All these feelings

Humöret svänger fram och tillbaks med en väldans fart. Ibland är det helt omöjligt för mig att kunna hinna känna hur jag egentligen mår. Men någonting har förändrats. Alla känslor som fladdrar igenom mig är inte bara negativa längre. Rastlösheten har ersatts då och då men något som jag aldrig riktigt trodde att jag skulle få känna igen, sinnesro. Det händer mer och mer att jag kan ligga i sängen eller sitta ute på balkongen och bara vara utan att känna hur stressen ligger och trycker på. Förr förstod jag inte hur människor kunde sitta och skratta för sig själva, för allt kändes så tråkigt i min värld, men nu fnissar och skrattar jag nästan hela tiden utan att ha någon i närheten att spela teater inför. I mörkret har en låga tänts och helt plötsligt känns livet inte så mörkt längre.

Allt är inte perfekt och vissa saker kommer jag troligen aldrig att komma över. Men så länge lågan brinner vet jag att jag kan klara av det och förhoppningsvis kan jag försonas med mina traumatiska minnen. Just nu mår jag fruktansvärt dåligt över mitt utseende och har en grym ångest när det gäller min kropp. Ibland vill jag gräva ner mig själv och aldrig komma upp igen men helt otroligt nog kan jag ändå hantera det. Jag äter och viftar bort all struntprat den före detta ätstörda personen i mig försöker proppa i mig. En gång i tiden hade jag en anorektiskt vikt och vilken glädje gav det mig? Ingen som helst så det livet lockar inte längre.

Vissa dagar orkar jag nästan ingenting. Men just dessa dagar börjar bli färre. Jag har inte somnat en enda gång på bussen den här veckan utan har istället kunnat få njuta av utsikten och den vackra hösten som har kommit. Sömnen har varit bättre än på ett tag och mardrömmarna har blivit färre. Det är kanske lite tidigt att säga för mycket för jag vet hur skört allt är och hur snabbt det kan vända, men jag måste ändå glädja mig åt att någonting i mig har förändrats. Ibland tror jag nästan att jag mår bra.