När alla känslor kommer på en och samma gång

  • Inläggskategori:Livets ångest
  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer
  • Lästid:4 minuters läsning

Under en lång period kände jag mig stark och hoppfull. Sen triggades jag av hur gamla sår öppnades på nytt och jag blev alltmer ledsen och nedslagen. Efter ett par jobbiga månader känner jag hur ilskan i mig bara byggs på och byggs på. Och den ilskan har börjat sippra ut på andra allt oftare.

Visst är det bra att jag står upp för mig själv och biter ifrån mer, men samtidigt är jag rädd att det bara blir destruktivt. För när för många tankar och känslor spinner runt i mig samtidigt får jag inte fram det jag verkligen vill säga. Det blir en konstig blandning av en explosion och mig som samtidigt håller tillbaks så mycket jag kan. Poängen i det hela försvinner och det hela blir bara rent av dumt och plumpt.

I många år har jag varit rätt duktig på att hålla mig samlad och sansad. Istället har jag varit lite avstängd och för kontrollerad. Men nu är det något i mig som inte längre orkar hålla inne allt på samma sätt. För när jag blir arg blir jag verkligen ARG. Samtidigt blir jag överväldigad av ledsamhet och ilska på mig själv som låter mig tappa kontrollen över mig själv.

Om en månad fyller jag 30 år och just idag känner jag mig snarare som 15 år igen. Jag känner mig svag, förvirrad, osäker, ilsken, ensam och har den där otroligt logiska känslan av att vara tom och fylld av känslor på samma gång. Och jag vill verkligen skylla allt på någon annan och säga att allt det här är på grund av vad som har gjorts mot mig. Men jag vet att det är den lilla trasiga flickan i mig som jag återigen måste möta.

Jag trodde att jag var över det förflutna, men uppenbarligen har jag kvar sår som behövs läkas. Annars skulle jag inte låta mig själv bli så pass triggad som jag har blivit nu. Och värst av allt så matar jag den osäkra flickan med ännu mer självdestruktiva tankar och överanalyserande.

Det är som ett sjukt beroende jag hela tiden måste passa mig själv för.

Därför försöker jag börja skriva mer igen på den här döda bloggen. För även om allt låter som ett osammanhängande och ologiskt dravel så blir det lättare för mig att separera allt. Röran i mitt huvud känns lite mindre rörig och jag får ut frustration som annars sitter fast innan ännu en ny explosion kommer.

Jag har en vecka kvar innan jag har semester och jag vill verkligen inte att semestern ska bestå av mig liggandes i sängen och vilja göra någonting. Jag vill inte låta min semester gå åt till att vara arg på varken andra eller på mig själv. Så jag måste vända på det här nu.

Jag kan inte fortsätta att explodera. Jag inte fortsätta att överanalysera och ha ångest över det jag inte kan kontrollera. Jag måste sluta med där här NU.

Lämna ett svar