Jag är så trött på att jag alltid gör så många misstag. Hur mycket jag än försöker förbereda mig och lära mig av tidigare misstag går saker och ting alltid snett. Allt blir bara fel, fel, fel.
Mitt positiva och förnuftiga jag tänker att det är lugnt. Misstag måste göras för att man ska kunna växa. Det är en del av livet som kommer att göra mig både klokare och starkare.
Sen har jag den där bittra sidan av mig. Hon som är gnällig och tappar fattningen för minsta lilla. Den där lilla stora delen av mig som bara är negativ och som får mig att undra varför jag ens försöker. Om jag ändå bara misslyckas hela tiden, what´s the point?
Jag hatar verkligen den där sidan av mig. Tyvärr har tråkiga Ninni tagit över lite väl mycket på senaste tiden… Jag fräser, är otrevlig och extremt gnällig. Det är verkligen inte den jag vill vara.
Så hur vänder jag på det? Hur omprogrammerar jag min hjärna till att bara ta saker som de är och gå vidare? Hur lär jag mig att slappna av?
Ibland blir stressen för stor
Idag var det inte långt ifrån att bli en panikattack för att stressen blev alltför stor. Och den där känslan har jag haft oftare nu. Det gör mig lite besviken på mig själv som låter mig hjärna spinna på så.
Jag vill inte vara ett offer. Jag vill inte vara den där som behöver skyddas från omvärlden och leva i en plastbubbla. Samtidigt är det allt jag vill.
Men jag antar att det är en del av livet och att växa upp.
Ena dagen känner jag mig stark och oslagbar. Jag har ju vuxit som fan, blivit en helt annan människa och överkommit så mycket. Jag har kommit fram i livet och fått möjligheter jag aldrig trodde att jag skulle kunna få.
Sen kommer det dagar som denna. Dagar då jag känner mig rent ut sagt helt jävla värdelös. Inte för att någon har kritiserat eller behandlat mig så att jag ska känna på det sättet, men utan för att jag själv gör det inne i mitt huvud. Och då spelar det ingen roll vad någon säger hur mycket jag än försöker lyssna.
Jag kan inte hjälpa att undra ibland om jag någonsin kommer att överkomma den bristen av självförtroende. Eller förstå hur jag kan vara så motsägelsefull och ha så dåligt självförtroende samtidigt som jag har en liten narcissistisk sida. Jag förstår mig verkligen på mig själv ibland…
Vad behövs för att jag ska förändras?
Vad behöver jag egentligen för att förändras? Erfarenhet, självförtroende, rätt kombination av mediciner? Kommer mina diagnoser alltid att dra ner mig eller kommer jag att kunna göra som andra och se det positiva med dem? Kan jag lösa mina koncentrationsproblem på andra sätt? Är det förutsättningar som spelar roll? Vad kan jag då göra för att få så bra förutsättningar som möjligt?
Skyller jag bort mina misstag och är egentligen bara lat och slarvig? Gömmer jag mig bakom mina diagnoser och vill bara bli specialbehandlad för att få ett lättare liv? Är jag bara dum i huvudet som inte kan få ihop det?
Jag kanske borde veta svaren på mina frågor, men ärligt talat så har jag ingen jävla aning. Mina egenskaper av att överanalysera och att ifrågasätta mig själv om allt är en rätt nedbrytande kombination.
Inga svar finns och frågorna fortsätter att mala på i all evighet.
Allt jag kan göra är att hoppas på en bättre morgondag.