Varje morgon och kväll håller jag på att frysa ihjäl från och till hemmet. Ändå är jag helt förälskad i det vackra vinterlandskapet som vi befinner oss i just nu. När alla andra suckar och stönar över att det snöar igen blir jag själv som ett litet barn.
Jag njuter av varje sekund av avbrotten från att vara vuxen. Om det är något som jag behöver är det just vila från alla måsten och ansvar. Jag har varit den starka självständiga tjejen som tar hand om alla andra alldeles för länge nu. Så allt jag vill just nu är att bara kunna vara. Att kunna luta mig bakåt och låta någon annan sköta allt.
Tyvärr tillåter verkligheten inte riktigt det. Det är aldrig någon som löser allt åt mig. Vart jag än hamnar verkar allt alltid hänga på mig. Så även om stunderna då jag får känna mig som ett barn är korta, passar jag på att försöka leva mig in i stunden så mycket jag kan. Även om det bara gäller i några sekunder är det alltid något.
Ärligt talat är jag lite chockad över att allt fortfarande känns så himla bra. En del av mig undrar när allt ska fallera igen, medan en ännu större del av mig känner mig starkare än någonsin. Jag är väl lite smårädd för att det är för bra för att vara sant, men samtidigt känner jag en enorm trygghet.
Jag är bara så ovan med att känna att allt jag behöver finns inom mig. Jag behöver inte andras validering eller uppmärksamhet för att känna mig värdefull. Jag vet vem jag är och vad jag har att erbjuda världen och alla i den. Och ärligt talat så älskar jag mig själv och alla mina knasiga egenheter. Istället för att dölja alla mina ”egenheter” jobbar jag istället på att visa upp allt som är jag.
Precis som alla knutar jag tidigare har skrivit om så är det en hel del som behöver nystas upp. Efter många år av att hämma mig själv är jag full av kedjor som håller mig tillbaks. Så det är en rätt stor process som pågår här inom mig.
Kedja efter kedja släpps loss och jag kan känna mig mer och mer som mig själv igen. Som jag var för flera år sedan. Jag vet inte exakt vad som döljer sig längst där inne, men ju mer som kommer ut desto mig gillar jag det jag ser.
Det känns liksom som att komma hem igen.
Jag skrattar mer och jag skrattar högre. Jag följer mina impulser allt oftare och tänker inte lika mycket igenom allt. Andras beteenden påverkar mig allt mindre och den bekräftelse jag behöver kommer från mig själv. Jag sover bättre och njuter alltmer utav hur mysigt livet faktiskt kan vara. Pessimisten i mig får allt mindre luft och känner mig bara mer och mer taggad på livet.
Ibland tappar jag tålamodet lite och vill att allt ska gå ännu snabbare. Jag vill att saker ska hända NU och jag vill ha 1000 förändringar på en gång. Men jag försöker att tänka att jag är precis där jag ska vara. Det som är menar för mig kommer till mig när tiden är rätt.
För en gångs skull litar jag på att saker och ting löser sig utan min inverkan.