Am I supposed to smile now?

Imorgon har vi alltså våran studentskiva. Är det inte nu som jag ska peppa galet, skrika, stoja och klä ut mig med glädje? Det känns som att det är meningen att jag ska längta efter imorgon och vara jätteglad, men allt jag känner just nu är likgiltighet. Ibland så pendlar det även mellan ångest men jag kan inte säga att det är så mycket bättre. Jag klarar inte av tidspressen och märker nu att jag inte alls är förberedd. När jag väl kom på idag vad jag skulle kunna klä ut mig till så hittar jag inte de saker jag behöver, trots att jag såg dem senast igår. Så nu har jag tappat lusten ännu mer… POFF BANG BOOM! Så lätt var det. Jag gav nog upp innan jag ens försökte komma med i det skrattande och förväntansfulla gänget. Strulet med biljetterna har bara gjort mig frustrerad och problemet med att klä ut mig imorgon ger mig panik. Antingen så överdriver jag och skämmer bort mig själv eller så klär jag inte ut mig alls och gör de andra i klassen besvikna och arga. Hur det än blir så kommer jag i mitten på ett eller ett annat sätt och det slutar med att jag blir förbannad på mig själv.

Meningarna är stökiga och orden är smutsiga av grus och onödigt stoff. Jag kan inte skapa eller finna en röd tråd någonstans i texten eller ens i tankarna som far runt i mitt huvud. Det känns knappt som att jag kan bilda meningar längre, inte ens lätta som handlar om det mest simpla. Jag känner mig tom på ord samtidigt som jag känner mig helt fullpumpad av dem, som att jag är på väg på att sprängas och utge en explosion av bokstäver. Jag känner mig lite förvirrad.