Ångest, kroppsnoja och ett stort steg i rätt riktning

Att stå i omklädningsrummet och testa shorts efter shorts var en ångestfull stund. Det är första gången som jag får bekräftat på hur många storlekar jag faktiskt har gått upp och det känns inte alls bra. Sommaren är redan här och jag skäms över min kropp så förfärligt mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen. Hur ska jag klara av kortärmat och korta byxor när jag mår så här? Hur ska jag våga sola och gå i bikini när min kropp äcklar mig så? Jag vet inte hur jag ska hantera det riktigt, men nu när det har gått några timmar sedan jag stod där och såg storlekarna på shortsen som jag inte fick på mig så har det värsta lugnat ner sig. Även fast det känns förfärligt så tar jag det här så mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat tro. Var är tårarna och paniken? Jag är inte glad och jag vill fortfarande inte visa upp mig för någon, men av någon anledning så är det ändå inte så hemskt som det brukade kännas. Det känns inte alls så hemskt som när jag såg på vågen att jag hade ökat ett något hekto så något i mig har förändrats.

För att minska de negativa ännu mer så tänkte jag skriva upp ett par positiva saker som viktuppgången har givit:
* Mitt hår växer snabbt igen och jag tappar inte håret jämt och ständigt.
* Jag känner inte mig yr och svimfärdig hela tiden.
* Mitt humör och mina känslor är stabilare och inte lika intensiva.
* Jag får inte höra längre hur blek, sliten och sjuklig jag ser ut.
* Jag får lättare färg när jag är i solen.
* Mina muskler bryts inte ner längre.
* Mitt sociala liv har förbättrats lite då jag inte behöver undvika mat längre.
* Jag skakar inte lika mycket.
* Jag fryser inte så mycket längre och tappar inte känseln i händer och fötter lika lätt.
* Sårläkningen är bättre.
* Jag får inte längre blåmärken och skavsår så fort jag sitter på en stol eller på en maskin i gymmet.

Att vänja sig vid kroppen kommer dröja väldigt länge men jag ska fortsätta att kämpa för att inte falla tillbaks i gamla banor. Jag tänker nog dissa jeans och sånt helt och hållet för att istället bara använda mig av mjukiskläder som jag känner mig mer trygg i. Jag orkar inte utsätta mig för den fruktansvärda ångesten så det blir hejdå till nästan alla byxor jag har och hej till nya fina mjukisar. Synd att min ekonomi inte är den bästa för jag behöver verkligen en helt ny garderob! Den här rensningen som jag fortfarande håller på med är ett enormt steg för mig. Det är ett bevis på att jag accepterar en normalviktig kropp och lägger den anorektiska kroppen bakom mig. Jag trodde aldrig att det skulle hända men jag börjar närma mig. Hur tufft det än är och hur mycket jag än vantrivs med min kropp så ska jag aldrig ge upp,  aldrig.