Ännu ett tufft år har snart passerat

Det är bara 13 dagar kvar till julafton nu. Har det infunnit sig någon julkänsla i det här hemmet ännu? Nej det har inte infunnit sig något annat än tomhet. Jag skulle gärna sitta och skriva om hur jag längtar efter magiska julmirakel och sådana där lyckliga slut som alltid finns i filmer. Det skulle ju verkligen vara typiskt mig. Min naivitet och barnsliga sida har alltid levt vidare inom mig trots besvikelser och livets hårda läxor, men just nu känns det som om att lilla barnet inom mig har tagit sina sista andetag. Oro er inte, jag vet hur överdramatisk jag låter just nu. Men det är bara min känsla just i detta nuet. Kanske ändras det vilken dag som helst. En del av mig hoppas på det. Livet blir bara ännu mer tråkigt utan storslagna drömmar och förhoppningar som får hjärtat att rusa. En annan del av mig hoppas inte på det. Det vore skönt att slippa fler besvikelser.

Ännu ett tufft år har snart passerat och just nu känner jag mig totalt nedbruten. Jag är så trött på att allt känns som en ständig kamp utan att jag ens lyckas åstadkomma något. Om och om igen har jag fått upp hoppet bara för att kunna falla ännu hårdare. Jag är van vid den här ”falla och klättra upp igen” leken men jag är urless på den nu. För en gång skull vill jag kunna känna mig trygg och fri från oro. Jag orkar inte med alla dessa tankar som bombarderar mig skoningslöst så fort något blir lite fel. Det känns så fruktansvärt naivt att tro att ett nytt år ska förändra saker och ting, men vad har man förutom hopp? Hopp som ständigt utmanas och försvagas för varje motgång. Det här året har bestått av tjafs, onödigt drama, osäkerhet, för mycket tårar, misslyckanden, smärta, alldeles för mycket tankar på att ge upp och känslan av hopplöshet. Min katt Snuggles gick bort i njursvikt och min älskade morfar dog hastigt och helt oväntat. Jag kan inte beskriva hur hårt det tog på mig och resten av min familj.

År 2015 var inte heller en dans på rosor. Trots det klarade jag av att se allt det positiva som hade hänt under årets gång till skillnad från nu. Det året bestod av fysisk smärta och återkommande förkylningar som tycktes aldrig vilja försvinna precis som det här året har gjort. Även det året fick jag genomgå förluster och påmindes om att döden är verklig. Jag vet inte om det här året verkligen var så mycket sämre som det känns just nu, men jag tror att det helt enkelt blev för mycket. Det känns lite som om att jag fick genomlida all smärta från 2015 ännu en gång fast minst dubbelt så illa. Det har varit otroligt påfrestande och jag känner mig så mentalt slut att jag inte vet var jag ska ta vägen. Nu vill jag bara att året ska ta slut…

Samtidigt oroar jag mig över hur 2017 kommer att bli. Tänk om ingenting förändras? Tänk om jag känner mig lika osäker, oroad, misslyckad, förnedrad och förvirrad som jag har gjort det här året… Vad gör jag då? Hur ska jag göra för att överkomma dessa känslor? Är det något fel på mig eller har jag dessa känslor av en anledning? Vad är rätt och fel? Många frågor och få svar precis som alltid. Ibland undrar jag om det kanske är så att jag helt enkelt inte vill se svaren. Ibland gör sanningen för ont.

Det här året har självklart inte bara varit av ondo! Det har hänt mycket positivt och det har varit många roliga dagar och kvällar. Tyvärr är det inte det positiva som jag lyckas se just nu bara. Jag vet att man alltid ska se saker och ting från den ljusa sidan men det är svårt när man aldrig riktigt hinner läka innan ens sår rivs upp på nytt igen. Ens liv är vad man gör det till och jag kan väl erkänna att jag har gjort min beskärda del till varför jag känner som jag gör. Tro mig, det är något jag jobbar på även om det inte alltid märks så särskilt tydligt. Speciellt inte här på bloggen… Men för mig är det väldigt läkande på något vis att skriva om mina känslor hur föränderliga eller ologiska de än må vara.

Jag hoppas att de veckor som är kvar känns bättre än vad det gör just nu. Jag behöver vila och få komma ifrån mitt egna huvud som gnager sönder varenda tanke och omvandlar den till tusentals nya tankar. Det skulle vara otroligt skönt om det bara för ett litet tag kunde vara tyst där uppe. Jag vill bara vara glad just nu och slippa oroa mig över det förflutna, nutiden och framtiden. Skulle det vara möjligt mån tro? Man kan ju alltid hoppas!

Dela på G+ ♥ Tweeta ♥ Dela på Facebook ♥ Pin It! ♥ Pusha inlägget ♥

Gör min dag och lämna en kommentar! ♥