Ännu fler medicinförändringar

Att sluta med Saroten gick ju sådär… Nervsmärtan ökade snabbt i takt med varje gång jag sänkte dosen. Jag stod ett kort tag utan den helt och hållet, men smärtan började bli helt olidlig igen.

Förutom att det började brinna, klia, ila och sånt där mysigt i svanken så spreds smärtan snabbt i hela kroppen. Så fort min nervsmärta blir värre så börjar resten av musklerna att krampa och bli trötta.

Det känns liksom som att blodet inte ens kan strömma runt i kroppen. Och det känns som att höftbenen är trasiga när jag ligger eller sitter fel. Jag vet inte hur man ska förklara en känsla av något som inte ens finns. Det är det mest bisarra med att ha Fibromyalgi. Det känns som att man har skador som man vet inte existerar. Men den vetskapen hjälper inte, skiten känns lika illa ändå.

Sömnen började också att snabbt bli sämre så att sluta gick ju inte alls. Men det lilla experimentet kanske funkade ändå. Nu vet jag i alla fall att medicinen verkligen hjälper! Om man nu ska försöka vända allt till något positivt.

Nu testar jag Modafinil mot tröttheten

Nu har jag dessutom fått börja med Modafinil, en narkolepsimedicin. Jag har velat testa den i flera år men har inte haft en läkare som har velat skriva ut det. Min läkare hoppades på att Intunitiv och Venlafaxin skulle öka min energi, men tyvärr blev det inte så.

Jag har även gått igenom alla andra vanliga sorters ADHD-mediciner nu och ingen kan riktigt komma åt den där ”dimman”. Jag känner ju att jag fysiskt blir uppe i varv, men mentalt har jag kvar den här ständiga utmattningen. Visst somnar jag inte längre när saker och ting blir för monotont, men det räcker inte för mig.

Det är svårt att förklara hur den konstanta tröttheten känns. Jag hör ofta att det inte syns på mig och jag kan trots allt förstå det. Jag kan ibland stå och titta på mig själv i spegeln och se exakt det som andra ser. Jag ser inte ett dugg trött ut och för mig är det ett mysterium.

Det känns liksom som att jag ständigt går runt med ett tungt täcke över mig. Jag är vaken men det känns samtidigt som att en del av mig inte kan vakna. Det är en rätt skev känsla. Allt känns alltid så himla tungt och motigt. Jag kan verkligen inte minnas en dag då jag inte har tänkt på hur trött jag är.

Anyhow, imorgon ska jag höja Modafinil till 200mg istället för 100mg. 200 är egentligen den vanliga startdosen så det är svårt att säga ännu om den hjälper.

Förväntansfull och orolig på samma gång

En del av mig är sjukt förväntansfull och del av mig är lite orolig. Om den inte funkar, vad gör jag då? Jag har försökt att intala mig själv med att jag då faktiskt får ge mig och får lära mig att bara leva med det. Samtidigt känner jag mig själv alltför väl.

Jag kommer aldrig att kunna ge upp.

Jag hoppas bara att jag kan komma ihåg att jämföra med när det har varit som sämst. Inte när det har varit som bäst. Av någon dum anledning verkar det alltid vara mycket lättare att jämföra med det sistnämnda…

Ibland glömmer jag därför bort hur mycket bättre jag mår idag trots allt. Det har liksom inte hänt att jag infinner mig på jobbet och undrar hur jag ens lyckades komma dit. Den där tröttheten när jag inte ens kunde förmå mig att få upp ögonen var rätt äcklig.

Att åka kollektivtrafik under den perioden var ett riktigt helvete. Men det är väl ändå rätt fantastiskt att hjärnan är så rutinerad att den tar sig fram dit den ska ändå, konstigt nog.

Och jag orkar ju faktiskt träffa människor mycket mer ofta än vad jag gjorde förr. Så det går ju helt klart åt rätt håll! Ibland måste jag bara påminna mig själv om det.

Lämna ett svar