Vore det okej ifall jag bröt ihop totalt? Om jag faller så långt att jag inte längre kan resa mig upp. Skulle jag kunna släppa kontrollen och låta all sorg skölja över mig om så bara för en vecka? Exponera varenda del av mig, släppa alla hemligheter och vara totalt sårbar. Skulle du fånga mig då? Skulle du vara där för mig och vara styrkan som jag inte längre har?
För jag är så fruktansvärt trött på att alltid behöva vara stark. Hur mycket skit jag än går igenom står jag alltid där ensam med allt ansvar. När jag inte ens orkar ta hand om mig själv måste jag ta hand om andra och det verkar aldrig ta slut. Inte ens nu när jag har varit sjuk har jag kunnat bara vara och andas. För att det finns ingen som plockar upp efter mig. Det finns ingen annan som ser till att saker händer. Kaoset växer bara och som alltid är det upp till mig att lösa det.
De senaste åren har jag varit inneboende hos andra, men ändå känner jag mig så jävla ensam. För hjälpen är nästan obefintlig. Inte ens på jobbet har jag råd att ligga efter. Om inte jag löser min skit kommer ingen annan att göra det heller.
Så hur dåligt jag än mår och hur trött jag än är måste jag fortsätta. Och jag vet vad det håller på att leda till, men jag skjuter upp det konstant. Jag kan verkligen inte bryta ihop och släppa allt. Jag kan inte släppa ansvaret och bara vara, inte ens för en sketen jävla vecka.
Jag kan känna hur ilskan byggs upp inom mig och jag kan inte stoppa det. För vad jag än säger ändras aldrig något. Så jag biter ihop så gott det går, blir så jävla otrevligt passivt aggressiv och slår i alla skåp och lådor. Ännu en gång klarar jag inte av att uttrycka mig själv och låter istället explosionerna gå av en efter en.
Jag är bara så jävla trött
Jag är så utmattad av att aldrig kunna slappna av. Och jag är så trött på att alltid känna att jag gör allt utan att få något tillbaka. En stor del av mig älskar att hjälpa till och ta hand om andra, men det är inte kul när det inte uppskattas eller någonsin återges. Men om jag bara slutar är det ändå jag som får stå där och städa upp allt. Jag behöver alltid ta initiativet och jag måste alltid lösa alla problem som uppstår.
Jag hatar att erkänna det men jag orkar inte vara min egna riddare på vit häst längre. Orken att bära upp mig själv och alla andra börjar tvina bort en faslig fart. Tro det eller ej, men jag behöver också en trygghet. Ibland behöver jag inget annat än en trygg famn och någon som låter mig falla för att sedan hjälpa mig att plocka upp spillrorna.
Snälla ge mig åtminstone en vecka. En vecka då jag inte behöver göra något. En vecka där någon annan löser allt åt mig och låter mig för en gångs skull vara svag och hjälplös. Kan jag inte få bara en vecka där jag kan ge min fulla tillit till någon annan och få andas ut?
Jag har glömt bort hur det känns.