Är så trött att jag knappt ser vad jag skriver

Hur kan man bli så trött av att inte göra något alls? Middagen i stan var väldigt trevlig och det var kul att få träffa Eveline som är Max nya flickvän! Tyvärr så hängde inte mitt huvud med riktigt och jag kände mig helt bortgjord. Jag kan ju inte förneka att jag faktiskt var lite nervös och vill göra ett gott uttryck på henne. Som jag har skrivit förr så är det ju så att jag inte gör så mycket automatisk som de flesta andra gör, jag måste alltid fokusera och komma ihåg hur och när man ska göra något så simpelt som att t.ex. skaka någons hand. Oftast är jag rätt duktig och kan dölja att det inte är helt enkelt för mig, men idag hade jag en lite sämre dag och hade svårt att äta som en vuxen ska kunna. Det händer inte så ofta men det händer att jag helt plötsligt kan få en väldigt försämrad motorik samtidigt som att jag inte kan räkna ut avstånd mellan saker och ting och får problem med att t.ex. träffa gaffeln i munnen eller att ens kunna ta upp mat. När jag väl träffade munnen verkade det bara ville falla ur så jag kände mig som en liten handikappad bebis. Troligen syns det inte så mycket som det känns att det gör och troligen la ingen annan märke till det, men för mig som har social fobi så blir varje litet felsteg eller olycka enorm.

Sen har vi ögonkontakten också. Jag trodde att jag skulle lyckas bra med det efter all träning men nej, det är fortfarande så otroligt svårt och obehagligt. Det känns fel när jag ser in i andras ögon men samtidigt känner jag mig nonchalant när jag inte gör det. Jag vet att många upplever det som att man är ointresserad eller inte lyssnar så därför försöker jag anstränga mig och hitta på olika sätt att tackla det på. Det vanligaste är väl att kolla på väggen bakom personen man pratar med eller på mitten av pannan men oftast känner jag mig illa till mods bara av att jag vet att andra ser att jag ser på dom. Summan av kardemumman: Hur jag än gör känns det fel. Som tur är så vet jag att det kommer att bli lättare med tiden och jag vet att hon är van vid människor som kan ha såna eller liknande problem så jag försöker att inte tänka alltför negativt. De perceptuella störningarna gör inte det inte lättare när mummel blir till skrik och när solljus blir till strålkastare. Ljud, lukter, mörker och ljus får mig får min hjärna att kännas helt överhettad och det sörjer jag. Egentligen älskar jag att gå ut och äta med nästan allt som mina sinnen tar in tar så mycket energi och gör så ont att jag samtidigt hatar att ens gå ut där det finns andra.