Är sådär jobbigt gnällig igen

Visst är det fascinerande hur man kan svänga så snabbt? Igår la jag upp en fånig gif och kände lite ”I don´t give a fuck, I can do whatever I want! I´m so cool, yeeeeeeah…” för att ena stunden sitta och gråta som ett litet barn. Först försökte jag distrahera mig själv, leka med bilder, skriva inlägg osv. för att sedan istället sitta och frenetiskt söka på nätet efter svar hur suddig texten än blev. Jag vet att min lilla besatthet får mig att framstå som hypokondrisk men vafan, jag_mår_verkligen_inte_bra. Faktumet att alla läkare ger upp efter ett par blodprov och sedan viftar bort allt jag säger får mig att känna mig så otroligt obetydlig. Måste jag dö innan det är okej att må dålig? Eller måste jag bara bli gammal så att det inte är ungdomstjaffs? Oh nej juste, jag har ju Asperger så allt beror ju på det helt plötsligt…. /Facepalm. Jag har förståelse för att depression, långvarig stress och sådant påverkar en mycket även somatiskt men det räcker inte till för att förklara allt. T.ex att det känns som att jag får blodsockerfall nästan hela tiden varje dag trots att jag äter bra. Jag mår bättre av att äta men för att det ska hålla i sig skulle jag behöva äta hela tiden och alldeles för mycket. Jag har inte lågt blodtryck, mitt blodsocker ser bra ut tydligen och det handlar inte om min D-vitaminbrist eller så då jag har haft problemet i många år.

Anledningen till varför jag grät: Var en gnutta instabil tack vare den dåliga perioden jag är i samtidigt som jag var är livrädd för att det aldrig kommer att gå över. Jag menar, är det verkligen normalt att ha huvudvärk varje dag i nästan hela sitt liv? Det låter inte vettigt i mina öron. Det som förstärker min rädsla är alla dessa ”professionella” människor som inte lyssnar eller har tillräckligt med tid för att försöka hitta svar från mer än vad de kan få fram på blodproven. Jag vet, sjukt tråkigt inlägg som liknar många andra där jag spyr ut galla… But hey, it´s my life so what to do? Något som har hjälpt mig är i alla fall skoinläggen och inneskorna jag fick av mormor, så länge jag har dom på kan jag äntligen gå utan att det känns som att jag går på glödande kol. Det kanske borde bevisa för mig att saker kan bli bättre men jag ser ju allt halvtomt.