Äntligen är år 2022 över och de första stegen in i år 2023 har tagits. Jag var egentligen totalt otaggad på att gå på nyårsfest, men det blev rätt kul ändå!

Tyvärr startade jag dock detta år med att inse hur pass bitter jag fortfarande är. Under några diskussioner kunde jag inte undgå att känna den där ilskan puttra upp igen. Med lite för mycket alkohol i kroppen kom min hämndlystna sida fram alltmer och jag insåg inte det ens förrän senare.

För att fortsätta på min lite mer hälsosamma vana tänker jag inte gräva ner mig över det. Jag inser ju såklart att jag inte kan vara perfekt och alltid reagera 100% korrekt. Det jag kan göra är att vara konstruktiv, se på mitt beteende ur ett annat perspektiv, analysera och hitta nya sätt att hantera det på.

Egentligen är det väl inte så konstigt att jag fortfarande är arg över saker och ting. Ingenting har löst sig, allt jag har är frågor utan svar och mycket skit höll jag inne för länge som jag tidigare har skrivit. Så det kanske är lite väl hårt att begära att jag ska släppa allt från en dag till en annan.

Men jag känner mig verkligen less på att jag låter det påverka mig. Samtidigt vill jag inte gå så långt att jag väljer att sluta bry mig totalt. Då känns det istället som att jag hamnar ute på hal is igen. Jag ska ju jobba bort min dåliga vana att svälja det som gör ont och hålla allt inne.

Det är svårt att balansera sina känslor

Å ena sidan vill jag vara den större personen och hantera allt på bästa sätt, alltid. Å andra sidan vill jag släppa det där tänket och bara låta mig känna och reagera. För annars fastnar jag här i min känslomässiga förstoppning.

Ena dagen tänker jag ”fuck it”, jag orkar inte bry mig om vad andra tycker och tänker. Sen kommer nästa dag och då ångrar jag allt, även fast mina ”fuck it- dagar” är rätt så osynliga för resten av världen. Jag vill liksom vara på ett sätt fast ändå inte.

Jag har också märkt att det här med att skydda sin energi är också otroligt svårt. Gränsen mellan att ge tillbaks samma energi man får och att ge ”tit for tat” är otroligt tunn. Så tunn att den gränsen knappt ens finns. När jag medvetet gör sådana val känns det istället som att jag straffar någon och det är inte heller helt rätt.

Man brukar säga att självmedvetenhet är en början, men ibland stjälper den lite för mig. Jag är så jävla självmedveten att jag ser allt jag gör från för många olika håll på olika sätt. Det är lite som att man springer i en labyrint och helt plötsligt hamnar i ett rum med 20 olika dörrar. När man ser fördelarna och nackdelarna med varenda dörr blir det svårt att veta vilken som bör öppnas.

Det känns som att jag är på rätt väg och livet fortsätter att bli lättare. Men vissa stunder under dagarna som går kan jag inte hjälpa att jag känner mig så fruktansvärt frustrerad. Jag vill bara skaka av mig allt som tynger mig och sprinta fram efter allt som jag önskar.

Men samtidigt bär jag på alltför mycket tvivel och rädslor. Ilskan som inte riktigt har någonstans att ta vägen dränerar mig. Jag är så jävla trött på att mina tankar inte kan sluta spinna 180.

Hur jag ser på allt byts från dag till dag

Jag började skriva det här inlägget den första januari, fortsatte igår och börjar nu igen idag. Man kan väl säga att det är rätt tydligt att jag velar fram och tillbaka hur jag vill vara. Ena gången gången känns det skönt att vara arg och andra gången är det dränerande.

Problemet är väl att jag inte riktigt kan hitta den perfekta balansen av att att reflektera över mitt egna beteende och samtidigt låta mig känna mina känslor. Jag vill ju vara den bästa versionen av mig själv samtidigt som jag vill bara vara.

Igår hade jag dock ännu ett litet aha-moment. Från ingenstans kände jag mig helt plötsligt ledsen. Ingenting hände och jag satt inte heller och grubblade. Jag kände mig bara så jävla låg. Då tänkte jag lite på det här inlägget och hur jag överanalyserar allt igen.

Så istället för att försöka ta reda på vad det var som störde mig så lät jag det vara. Jag tog mig ett fotbad och sa till mig själv att det är okej. När jag satt i kokhett vatten och spelade glömde jag efter ett tag bort känslan. Det tog ett par timmar innan jag insåg att den jobbiga känslan hade bara poffat iväg.

Imorse insåg jag något ännu mer förvånande… Jag hade totalt glömt att ta min ena sömnmedicin. Jag kan verkligen aldrig somna på endast 2 sketna Lergigan när jag är nykter och lägger mig tidigt så jag blev faktiskt rätt chockad.

Av någon okänd anledning kände jag mig tillräckligt lugn och trött ändå.

Så ibland kanske jag inte ska riva upp allt och analysera det till världens ände. Ibland är det nog tillräckligt att bara känna och låta det vara. För helt plötsligt kände jag en sån stark acceptans och jag kunde återigen släppa lite mer av det förgångna.

Ju mer jag släpper desto lättare blir det att acceptera allt som har hänt. Det ger en större möjlighet till att även förlåta mig själv för mina misstag.

Jag kanske är lite grinig vissa dagar men det får vara okej. På något plan behöver jag låta mig vara det så att jag kan komma vidare. Som alltid måste jag bara ha tålamod… Något som jag definitivt inte föddes med.