Jag brukar alltid klaga på att tiden går alldeles för snabbt men nu tycks den gå för långsamt. Jag är trött på mitt inrutade och tråkiga liv. Jag behöver stora förändringar och jag behöver det nu. Att veta att en enormt stor förändring är på intåg gör mig otroligt glad och spänd. Samtidigt blir jag grymt frustrerad för att det inte händer NU. Jag känner mig så redo man kan bli för att starta mitt nya liv. Jag vill sätta mina tänder i nya utmaningar och utvecklas till den person jag är menad att vara. Jag är less på det liv jag lever i denna stund. Jag är trött på att vara fast i mina rutiner och att aldrig kunna känna mig fri.
Jag säger ofta att jag är stressad och känner mig utmattad. Samtidigt sätter jag mig i försvarsläge när någon annan säger att jag stressad. Jag gör ju inte lika mycket som andra. Jag är inte en sån där superkvinna som säger ja till allt. Jag är inte fröken duktig som ställer upp så fort någon behöver hjälp och inte heller är jag den som jobbar över. Man kan väl säga att jag aldrig riktigt har känt mig förtjänt av att säga att jag känner mig utbränd. Även fast det slinker ut då och då när orken tryter. Jag är liksom bara lite smått utmattad fast inte sådär som någon som gör allt och mer därtill.
Nu inser jag mer och mer hur jag egentligen mår. Nej, jag är inte ”utbränd på riktigt”. Jag har inte bokstavligt talat gått in i väggen även om jag ibland känner så. Samtidigt som jag mår bättre på många sätt mår jag sämre på andra. Jag mår bra fast samtidigt mår jag piss rent ut sagt. Jag är totalt utmattad och minsta lilla sak gör mig stressad. Minnet är som en guldfisk och varenda dag på jobbet består av total förvirring. Jag vet knappt vad jag håller på med längre.
Jag har insett att mitt överdrivna behov av rutiner bara har varit ett sätt att få kontroll på tillvaron. Stressen har gett mig kontrollbehov och jag försöker desperat att känna att det är jag som styr. Tyvärr så gör jag aldrig det. Jag går inte lägger mig en speciell tid för att jag vill. Jag tvättar inte på samma dag för att jag egentligen måste. Jag äter inte heller vid samma tider eller tränar samma dagar och tider för att det inte finns någon annat sätt. Alla mina rutiner är dold stress. Jag gör det för att få en känsla av kontroll. För en stund känns stressen lättare men i verkligheten är det själva rutinerna som stressar mig.
Mitt sociala liv har varit nästintill obefintlig den senaste månaden. Jag har aldrig varit den bästa kompisen som man alltid kan räkna med. I många år har jag varit totalt värdelös på att vårda mina relationer och på att hålla en kontinuerlig kontakt. Men nu har det varit lite värre än vanligt. Bara för att jag har känt mig kvävd. Kvävd av alla krav, måsten och borden. Att jag känner mig som en hemskt dålig vän gör det hela bara värre. Jag blir bara slaviskt mer inrutad i mina rutiner.
Så det enda jag vill just nu är att bara bryta och förändra allt. Stressen, mitt beteende och alla mina jäkla rutiner. Nu är jag trött på skiten. Jag vill kunna känna mig fri igen utan den gnagande stressen.