Att skriva får den explosiva luften i mig att pysa ut

Enough is enough. Jag är trött på att ständigt känna mig sviken och lurad. Jag är så fruktansvärt less på att hamna i situationer som gör mig osäker och bombarderar mitt huvud med tusentals frågor. De flesta vill jag egentligen inte ens ha svar på. Sanningen svider och ibland undrar jag hur naiv jag egentligen är.

Vad har jag gjort för att förtjäna all skit egentligen? Jag är inte en perfekt person men jag har vuxit tillräckligt mycket för att kunna känna att jag är värd mer än det här. Genom min uppväxt har många trampat över mig. Jag har varit för snäll och konflikträdd för att stoppa någon. Jag har äntligen blivit tillräckligt säker i mig själv för att ifrågasätta, argumentera och säga till när något får mig att må dåligt. Men jag märker nu att jag inte har riktigt kommit hela vägen. Jag pratar mycket, det gör jag verkligen. Gör jag någonting åt det då? Blir det någonsin någon mer konsekvens än att höra mitt gnäll? Nej inte precis.

Men ju mer detta pågår, desto kallare blir jag. Så fort något nytt uppdagas faller det som dominobrickor inuti mitt huvud. Allt gammalt dras upp, sorteras om och överanalyseras. Jag ser det från nya synvinklar och de är nästan aldrig till någons fördel. Jag växer alltmer pessimistisk samtidigt som jag har övervunnit så mycket annat. Jag hatar hur kall, hård och likgiltig jag kan vara. Allt bara för att jag inte orkar känna för mycket. Jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte kämpa. Jag har ingenting kvar att bevisa… Så varför känns det som det?

Sitter du och undrar varför min attityd mot dig har förändrats? Då är det kanske dags för dig att rannsaka dig själv. Det krävs ganska mycket för att jag ska bli så pass arg på någon att den personen förändras totalt i mina ögon. Om du har korsat över den linjen har du redan hunnit göra det flera gånger om. Då har vi redan hunnit pratat mer än en gång medan du har svikit mig på nytt. Och nu är jag är trött på att försöka förklara för döva öron. Vad är meningen med det när det uppenbarligen inte gör någon skillnad?

Jag behöver vara en dramaqueen ibland

Jag har saknat att skriva på det här sättet. I vanliga fall övertänker jag och censurerar mina texter så pass mycket att det mest känns krystat. När jag skriver så som jag gjorde nu, in the heat of the moment, ger det mig så mycket mer. En del av min frustration släpper på något sätt.

Den explosiva luften i mig får liksom pysa ut på ett mer naturligt sätt. Nackdelen med att skriva när jag är så inne i mina känslor och tankar är att allt kan bli lite överdramatiserat. Inte alltid men ofta. Ibland vet jag inte riktigt om det jag skriver är verklighet. Om det verkligen är så jag känner eller om jag dömer andra på det sättet som de förtjänar. Det som jag skriver nu kan förändras imorgon eller kanske till och med försvinna helt och hållet. Men när jag skriver när jag är arg och ledsen utan att censurera blir allt så mycket mer genuint. Det kanske inte stämmer in med verkligheten till punkt och pricka men det är vad jag känner just nu.

Just nu i denna stund är jag arg. Jag är sårad, osäker och överanalyserar varenda liten detalj. Överdriver jag allt bara för att glömma det imorgon eller är det ett riktigt problem? Det återstår att se.

På senare år har jag blivit för feg för att skriva ut alla mina outbursts. Jag tror att det är lite därför jag har tappat suget på att skriva och blogga så mycket som jag gjorde förut. Att skriva är den bästa terapin men att alltid tänka på vad man skriver förstör det hela. Det  känns liksom aldrig äkta. Det kanske är värt att riskera att få konsekvenser för sitt skrivande om det ändå betyder att man får ut sina känslor på något sätt. Jag kan liksom inte få fram det på samma sätt genom att prata. Det är värt att tänka på.