Ninni Undén

Vore det okej ifall jag bröt ihop totalt? Om jag faller så långt att jag inte längre kan resa mig upp. Skulle jag kunna släppa kontrollen och låta all sorg skölja över mig om så bara för en vecka? Exponera varenda del av mig, släppa alla hemligheter och vara totalt sårbar. Skulle du fånga mig då? Skulle du vara där för mig och vara styrkan som jag inte längre har?

För jag är så fruktansvärt trött på att alltid behöva vara stark. Hur mycket skit jag än går igenom står jag alltid där ensam med allt ansvar. När jag inte ens orkar ta hand om mig själv måste jag ta hand om andra och det verkar aldrig ta slut. Inte ens nu när jag har varit sjuk har jag kunnat bara vara och andas. För att det finns ingen som plockar upp efter mig. Det finns ingen annan som ser till att saker händer. Kaoset växer bara och som alltid är det upp till mig att lösa det.

De senaste åren har jag varit inneboende hos andra, men ändå känner jag mig så jävla ensam. För hjälpen är nästan obefintlig. Inte ens på jobbet har jag råd att ligga efter. Om inte jag löser min skit kommer ingen annan att göra det heller.

Så hur dåligt jag än mår och hur trött jag än är måste jag fortsätta. Och jag vet vad det håller på att leda till, men jag skjuter upp det konstant. Jag kan verkligen inte bryta ihop och släppa allt. Jag kan inte släppa ansvaret och bara vara, inte ens för en sketen jävla vecka.

Jag kan känna hur ilskan byggs upp inom mig och jag kan inte stoppa det. För vad jag än säger ändras aldrig något. Så jag biter ihop så gott det går, blir så jävla otrevligt passivt aggressiv och slår i alla skåp och lådor. Ännu en gång klarar jag inte av att uttrycka mig själv och låter istället explosionerna gå av en efter en.

Jag är bara så jävla trött

Jag är så utmattad av att aldrig kunna slappna av. Och jag är så trött på att alltid känna att jag gör allt utan att få något tillbaka. En stor del av mig älskar att hjälpa till och ta hand om andra, men det är inte kul när det inte uppskattas eller någonsin återges. Men om jag bara slutar är det ändå jag som får stå där och städa upp allt. Jag behöver alltid ta initiativet och jag måste alltid lösa alla problem som uppstår.

Jag hatar att erkänna det men jag orkar inte vara min egna riddare på vit häst längre. Orken att bära upp mig själv och alla andra börjar tvina bort en faslig fart. Tro det eller ej, men jag behöver också en trygghet. Ibland behöver jag inget annat än en trygg famn och någon som låter mig falla för att sedan hjälpa mig att plocka upp spillrorna.

Snälla ge mig åtminstone en vecka. En vecka då jag inte behöver göra något. En vecka där någon annan löser allt åt mig och låter mig för en gångs skull vara svag och hjälplös. Kan jag inte få bara en vecka där jag kan ge min fulla tillit till någon annan och få andas ut?

Jag har glömt bort hur det känns.

Jag önskar att det fanns en avstängningsknapp i hjärnan så att jag kunde få slippa allt övertänkande. Vissa dagar slipper jag skiten så att jag kan få känna mig glad och positiv. Andra dagar, som denna, går tankarna på högvarv och får mig att känna så otroligt svag.

Jag är så himla trött på hur samma tankar spinner om och om igen som en jävla karusell som aldrig tar slut. Dagar blir till veckor och veckor blir till månader. Hur länge ska jag behöva gå runt och älta samma skit egentligen? Hur jag än vrider och vänder på det kommer det aldrig att ge mig någon klarhet. Ingenting kommer att förändras och mina känslor kommer inte att bli mindre sårade.

Det som har hänt har hänt och precis som när jag var yngre måste jag acceptera att jag inte alltid kan få avslut. Så varför känner jag att jag behöver det så desperat? Hur jag än försöker bli det exakt samma sak som tidigare. Jag biter ihop och stänger av tills att jag bryter ihop och inte lyckas hålla känslorna i styr. Mina murar rämnas och där ligger jag själv, totalt exponerad.

Då tar negativiteten så lätt över och tankarna börjar spinna allt snabbare. Vad gjorde jag för fel? Vad är det för fel på mig? Vad gjorde jag för att förtjäna det här? För hur situationen än såg ut så kommer jag alltid lyckas vrida det till att det är mig det är fel på. För jag kan bara göra fel och jag förtjänar inget bättre. Jag föddes värdelös och kommer att dö värdelös. Därför är det så lätt för människor att behandla mig som en trasdocka. Leka med mig när de har lust och sen slänga bort mig som om jag vore totalt betydelselös.

Jag vet inte varför men det är så jävla lätt för mig att dra det hela alldeles för långt. Det är som om något i mig måste dra ner mig i mörkret och tvinga mig möta mina största farhågor.

Jag önskar att jag kunde få avslut så att jag kan släppa olika saker från det förflutna. Men precis som när jag var liten så hade jag aldrig modet att stå upp för mig själv och vara öppen med att jag behövde det. Och precis som förr så måste jag acceptera att jag kanske aldrig kommer att få det. Jag vet att jag måste kunna ge mig själv avslut, men jag vet inte hur.

Kanske just för att den där självdestruktiva sidan av mig inte riktigt har dött ut ännu. Hon utnyttjar dessa tillfällen alltför väl. Så när jag tittar mig själv i spegeln nu ser jag inte den person jag annars ser. Jag börjar istället att se bilden av mig själv som jag tvingade fram under så många år. Mitt självförtroende dippar och all skavanker blir smärtsamt tydliga.

Detta mörker är ljust jämfört med förr

Trots det glädjer jag mig åt det faktum att jag är så mycket bättre idag. För hur dramatisk jag än låter just nu är det ingenting mot hur det har varit. Så det är ändå en tröst när livet börjar kännas mörkt igen. För detta mörker är otroligt ljust jämfört med förr.

Den medvetenheten räcker dock inte för att stilla den inre sorgen. Mina tankar slutar inte att spinna och mitt överanalyserande av varenda lilla detalj dränerar mig totalt. Jag hatar verkligen när jag känner så här. Jag är så fruktansvärt trött på att känna mig som en martyr. Det sista jag vill är att tycka synd om mig själv, men här sitter jag och våndas i min egna självömkan.

Allt jag vill är att bli befriad och jag hatar att erkänna det, men jag är inte den som kan befria mig. Makten ligger i någon annans händer och det skrämmer mig. För om livet har lärt mig något är det just det faktum att jag inte kan lita på att andra räddar mig. För hur ofta jag än försöker vara öppen för det slutar det alltid på samma sätt. Jag blir kvarlämnad i mörkret och får dra upp mig själv.

Hur ofta jag än kämpar mig tillbaks till ljuset så lämnar dessa livsläxor ärr på kroppen. På ett sätt blir jag starkare, men på ett annat svagare. För trots jag har lyckats komma upp igen ligger det fortfarande delar av min själ kvar i det dunkla mörkret. Jag blir alltmer självständig, men mina tillitsproblem blir allt större. Jag växer som person, men förlorar mitt inre barns oskuldsfullhet.

Från en dag till en annan

Behöver jag verkligen få svar så pass mycket? Är jag verkligen fastbunden när jag inte får någon klarhet? Jag började skriva det här inlägget i måndags innan jag sen blev för upptagen med annat. Nu idag har jag en lite mer positiv attityd och känner mig mest fascinerad över hur mina tankar fungerar ibland.

Jag skriver som om att många har lekt med mig och slängt bort mig, men ärligt talat så stämmer det inte. Så varför känner jag det så starkt ibland? Varifrån kommer dessa tankar och känslor? Har det verkligen att göra med hur andra har behandlat mig eller är det något som jag har skapat själv ur tomma intet?

Jag förstår inte riktigt heller min besatt med att få klarhet och behovet att förstå allting. Vilken information behöver jag för att komma vidare? Kommer det verkligen att få mig bättre? Varför stoppar det mig i huvud taget?

Ibland undrar jag ifall jag undermedvetet sätter krokben för mig själv. Att jag helt enkelt är för rädd för att släppa taget och gå vidare. Men jag förstår inte riktigt varför. Jag är trött på att vänta och jag är urless på att befinna mig en stagnerad energi.

Så vad väntar jag på egentligen?

”Över 19 år har gått och jag ännu knappt lärt mig någonting om alla dessa sociala regler som trots sin osynlighet existerar. Det får mig att ständigt känna mig fängslad av tunga kedjor som aldrig låter mig få gå fri. Barndomen fylldes snabbt med behovet att analysera, att bevittna, memorera och lära in hur man ska vara och bete sig runt andra människor.

Det har inte gått en endaste dag utan att jag har suttit och tänkt på hur jag borde vara och på alla fel och misstag som jag har gjort under årens gång. Jag försöker lära mig och förstå hur ni andra människor fungerar och tänker men knappt något verkar lyckas sjunka in. Alla sociala regler och signaler känns som ett ändlöst och omöjligt spel som jag alltid förlorar.

Jag har alltid gjort allt i min makt för att känna att jag passar in någonstans men jag känner mig alltid som en alien från en annan planet. Det känns som att jag inte hör hit.

Så fort jag börjar lära mig i en umgängeskrets om vilka regler som gäller så verkar det alltid helt plötsligt förändras när det kommer till en annan miljö. Det som är okej för någon annan att göra är inte alltid okej för mig att göra, vissa saker får sägas ibland för vid en annan tidpunkt vara helt förbjudna.

Jag ser hur andras ögon himlar, hur deras munnar suckar och hur de ofta struntar i att svara när man äntligen vågar prata. Men jag förstår aldrig vad jag gör för fel för jag kan aldrig sätta fingret på vad det är som ni egentligen vill och förväntar er. Antingen är jag för tråkig eller för intensiv, säger för lite eller för mycket. Vad är okej egentligen?”

---

Detta skrev jag samma år som jag fyllde 20 år, alltså 10 år sedan. Mycket har hänt sedan dess och mina hjärnspöken har inte samma kraft längre som de hade då. Men i skrivandes stund känns den här texten ändå väldigt aktuell. För just nu känner jag mig verkligen som en alien.

Jag känner inte att jag hör hemma någonstans eller att jag passar in.

Den här känslan är inte alltid så här intensiv, ofta är den till och med helt borta. Jag har ju trots allt gjort rejäla framsteg sen mitt liv bestod av konstant social ångest och periodvis ren social fobi. Men då och då händer något som triggar fram mina gamla känslor. Mer än ofta kan jag dock inte riktigt sätta fingret på vad det är som triggar mig.

Den här känslan blev rätt överväldigande efter att jag festade förra helgen. Tyvärr så kunde jag inte skaka av mig den helt så det har legat och gnagt i mig hela veckan nu. Det är inte så att någon faktiskt har sagt att jag har betett mig felaktigt eller konstigt. Men nästan direkt när jag började festa kände jag mig bara så malplacerad.

Mitt överanalytiska tänkande kickade in och jag kunde inte sluta att tänka på allt som var fel med mig. Jag dömde varje ord jag sa och kände mig bara så… konstig. Alla andra verkade vara så naturliga med varandra och ha så himla kul. Och jag kände mig som den där konstiga personen som satt ensam i hörnet.

Det lustiga med det är att jag faktiskt inte satt ensam i ett hörn. Jag pratade med andra, dansade och hade mellan all ångest ändå kul. Så jag inser såklart att mina hjärnspöken försöker hoppa på allt de kan, även det som aldrig hände.

Trots det kan jag inte skaka av mig känslan av att vara så annorlunda och missförstådd.

Ärligt talat så tänkte jag mycket på det här förra året också. Det har verkligen känts som att vad jag än gör eller säger så blir det fel.

Jag vet till exempel inte hur många gånger någon har trott att jag har flörtat när jag bara har försökt vara mig själv. Vilket gör mig sjukt frustrerad för det känns liksom som att jag gör något fel. Och när jag väl gillar någon ens lite verkar det där flörtandet försvinna rätt snabbt. Då blir allt jag säger och skriver bara ännu konstigare… Det är pinsamt många gånger som jag har skickat en meddelande bara för att skrika ut ”VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!”.

Lite konstig kan vara charmigt, men det känns som att jag kommer över den gränsen rätt fort. Och ännu en gång är det ingen som har sagt det, men jag känner det och det gör mig galen.

Helt ärligt så känner jag samma sak bara när jag håller på lära känna någon som en kompis. Så fort jag bryr mig om utkomsten, om ens bara lite, får jag panik. Sen tänker jag att jag ska vara den jag är och skriver eller pratar utan att tänka innan.

Det får jag ofta ångra bittert efteråt när mina tankar bombarderar mig.

Jag vet inte om jag inbillar mig för att jag har så svårt för att tro att någon genuint gillar mig. Att mina rädslor får mig att tänka så här för att skydda mig mot att få en jävligt jobbig överraskning i slutändan. Eller om det faktiskt är så. Jag kanske är sjukt konstig, jobbig, tråkig och för mycket.

Tidigare har jag skrivit om hur jag börjar känna mig redo att visa mitt riktiga jag fullt ut. Att jag är redo att släppa ut mitt inre barn och riva alla mina murar. Idag vill jag allt annat än det. Jag vill tvinga in mig själv allt djupare. Jag vill sätta upp fler murar och hämma min personlighet så mycket jag kan.

Jag vill låsa in mig själv och aldrig gå ut igen. Radera alla mina sociala medier, flytta till Norrland och bli en eremit som lever under en sten. Bokstavligt talat.

Men som tur är så inser jag att bara för att jag känner mig triggad, behöver jag inte agera på känslorna. Ibland är det bara att konstatera att så här känner jag och det får vara okej just nu. Så nej jag kommer inte att radera mig från internet och låsa in mig.

Men jag får kanske ta och acceptera att jag inte är eller kommer att bli en riktig festtjej. Nu har jag ändå gett det många chanser och merparten av gångerna har jag bara känt mig tom efteråt. Jag är en jävla soffpotatis som är mest bekväm hemma framför en bra film. Fredags/lördagsmys i sängen med 9 kuddar, en extra kroppskudde, massa godsaker, 6 värmeljus och eventuellt ett extra doftljus med en film i 4K är fan livet.

Och missförstå mig inte. Jag mår faktiskt bättre som jag skrev i inlägget före detta. Ibland tar det negativa känslorna lite extra stor plats bara.