Avslut är aldrig lätt

Avslut är något som är för mig otroligt jobbigt. Det känns sorgligt att veta att det finns en risk att man aldrig får träffas igen och det är något som känns väldigt tungt. Igår var jag på ett boosting – möte med min före detta DBT – terapeut och efter mötet kom vi fram till att det var vårt sista. Det finns ingen anledning för mig att komma tillbaka eftersom att jag kan alla DBT – färdigheter utantill och använder de flesta automatiskt. Jag har själv känt sedan länge att det inte finns någon mening med att gå dit men jag har så svårt för att säga hejdå. Hon har varit en stor stöttepelare för mig och har hjälpt mig otroligt mycket under min tid där så att bara klippa av banden känns riktigt tufft. Men hon sitter i ett hus knappt 3 minuter härifrån och jag har kvar hennes nummer i mobilen så det finns i alla fall lite trygghet kvar. Men det är väl just det här som jag behöver öva på.

Det som kändes bra med mötet var att jag kunde sitta där och berätta om hur många framsteg jag har gjort. När vi gick igenom listan med alla färdigheter så insåg jag ännu en gång hur långt jag har kommit och hur mycket kaxigare jag har blivit. Jag har blivit bättre på att acceptera det som händer och som har hänt och jag har blivit bättre på att bevara min självrespekt i mina relationer. Jag säger ifrån och står upp för det jag tycker mer än vad jag någonsin har gjort tidigare! Jag sätter upp gränser och låter mig inte behandlas hur som helst bara för att jag är för rädd för att säga emot. Visst har jag fortfarande svårt med det men det är inte alls lika illa som när jag började gå på DBT. Sedan så har jag även blivit mer medvetet närvarande och tänker mer på det som händer i nuet än att bara älta.

Hon ska även framföra ett tips till hennes andra patienter och till de som går i DBT – grupperna. ”Ett bra tips från en erfaren DBTare” sa hon. Jag tror att de flesta kommer skratta då merparten är vuxna men visst vore det kul om det kunde hjälpa någon. Det är om hur jag gör för att stå ut, distrahera mig själv och hur jag försöker ignorera alla dumma tankar och känslor som spökar ibland. Att kolla på barnfilmer, speciellt Disney, är något som har funkat för mig. Varför? Jo för att det känns helt enkelt är väldigt svårt att ta livet på allvar när man ser på något som är lite mer barnsligt och tramsigt. Det tar liksom av udden av det hela! Det är också därför jag ibland skämtar och skojar om mina problem. För mig känns det som en avdramatisering och det är precis vad jag behöver för att slippa lägga allt fokus på det. När det blir för seriöst känns det som att problemen bara får större plats i mitt liv och det är just det som jag vill undvika. Enligt mig är så kallade barnsligheter nödvändigt för att orka med.