Back to reality.

Tillbaks till kliniken, tillbaks till verkligheten. Helgen är slut och därmed är även helgens utmaningar avklarade. Hemma hos min kusin serverades det självklart en massa glögg, pepparkakor, kladdkaka och allt sånt där som är en bulimikers både dröm och mardröm. Det var svårt att låta bli att triggas igång och det var svårt att vifta bort tankarna om att det är lika bra att ta mer, ”det är ju ändå redan för sent och jag är ändå redan tjock så vad spelar det för roll?”. Men jag klarade det, jag åt mer än vad jag fick göra enligt mitt specialschema men det var långt ifrån för mycket i stora och för hastiga mängder. Jag ville ha mer och ville smaka på nästan allt, men som tur var så sa Julian åt mig och påminde mig om att fortsätta på rätt bana. Utan honom och hans stöd skulle det här vara så mycket svårare. Nu kan jag stolt säga att jag varken har svält, hetsätit eller spytt på snart 2 veckor och det är helt otroligt. Speciellt när hetsätningarna har stått i centrum i nästan 10 år och då det skedde dagligen förut. Nu på senaste år har jag varit bättre men en vecka utan det har knappt existerat och då har de resterade dagarna oftast bestått av svält.

På kvällen åkte vi sen på fest i Tyresö där en lokal var hyrd. Ni kan inte ana hur orolig jag var när vi åkte dit och hur skämmigt det kändes när vi väl var där. Allt med mig var bara så himla fel. Direkt när vi kom dit började jag fråga mig själv om vad i helvete jag tänkte på när jag tog på mig kläderna och hur jag egentligen tänkte när jag sminkade mig. Kläderna var fel, tråkiga och fick mig att se gigantisk ut. Sminket var fult och framhävde allt det där negativa i ansiktet som man vill dölja. Sen ska vi inte prata om hur jag skämdes när jag väl började öppna käften och försökte få ut någonting vettigt ur mig. Det gick inte bra, inte alls. Allt jag sa var blaj, konstiga svar och konstiga frågor. En massa dösnack som ingen bryr sig om helt enkelt. Sedan dansade jag också och det måste ha sett hemskt ut! Är man full så är man, inte heller fattar jag hur jag kunde bli så pass påverkad efter all mat jag hade stoppat i mig.

Men allt var inte helt åt helvete. Trots skammen jag känner inför allt som är jag och allt som jag visade så hade jag ändå jävligt kul efter ett tag. Även fast jag skäms för hur dåligt jag dansar så älskar jag att göra det och är glad för att en vän peppade mig till att ställa mig på dansgolvet. Jag är glad för att jag även fick dansa lite med min pojke som inte heller brukar göra det frivilligt. Det var ledsamt att få veta att en vän till mig fick genomgå samma helvete som jag fick för flera år sedan fast under en längre tid, att det krossade henne lika mycket som det krossade mig. Det som glädje mig var att hon öppnade upp sig för mig och att jag gjorde detsamma. Hon sa många fina saker till mig som fick mig att skina trots det ekande hånet som bor i mitt sinne. Hon sa att jag inte skulle skämmas nästa dag för allt jag hade sagt och att jag skulle lita på det hon sa. Helt plötsligt blev skammen mer lätthanterlig. Jag kan inte skaka av mig allt men jag tar det inte lika hårt som jag brukar och försöker tänka på hennes ord när det börjar bli för mycket. Kvällen slutade bra, helt enkelt. Och jag fann även en gammal vän från rockgården där som jag faktiskt har saknat. Så blev det så misslyckat då? Skamfull eller inte, jag hade kul.