Bild och text från den 31 Maj 2011

”Varför kan jag aldrig bli nöjd? Jag orkar inte bli strypt av ångestgreppet längre men jag vet inte hur jag ska ta mig loss för att äntligen bli fri. Skällsorden tystnar aldrig och mitt sinne får aldrig en lugn stund, alla skratt och hån går på repeat i takt med skriken som ekar i mitt huvud. Hur jag än gör så blir det alltid lika fel och jag känner mig alltid lika misslyckad i slutändan. Jag är aldrig tillräckligt bra. Även om jag skulle lyckas med något som jag vill klara av så duger jag ändå inte när jag väl tänker efter. För när jag väl klarar av något så är det bara tur och därför förtjänar jag inte att få någon så kallad ära för det. Min förflutna är fullt av skam och ånger. Min nutid är ett enda suddigt streck som åker i en väldans fart och min framtid vågar jag knappt ens tänka på. Jag kan inte se mig själv som något mer än ett misslyckande, ett uttjatat ord som upprepas om och om igen in till varje cell. Jag kommer aldrig att vara tillräckligt bra i mina ögon. Det kommer alltid att svida så fort jag ser min egna spegelbild”.

Ibland känns det som att ingenting någonsin händer. Att allt är detsamma och aldrig förändras. Det är just därför jag älskar att ha en blogg. Det får mig att minnas vad som har varit, vad som är och vad som kan hända. När man lever i ett mörker är det lätt att missa ljuset, även fast det skiner en rakt upp ansiktet. Hur ofta har jag intalat mig själv att ge upp? För många gånger. Nästan varje dag glömmer jag bort hur många framsteg jag har gjort och hur mycket bättre jag mår jämfört med förr. Trots dagliga motgångar kan jag ändå glädja mig åt att jag är frisk. Fri från bulimin.