Borta bra men hemma bäst!

Det är så galet skönt att äntligen vara hemma och få sova i sin egna säng igen! Att träffa släkten och fira de som förtjänas att firas har varit jättetrevligt och det var sjukt kul att sova över och umgås med storebror min. Men lets face it, jag är inte den mest sociala människan i världen och jag orkar inte så mycket. Hela dagen har jag gått runt som en zombie och känt mig helt överväldigad av alla färger, ljud, smaker och lukter som min hjärna måste bearbeta. Jag försöker filtrera bort det som inte är nödvändigt att lyssna på men det är omöjligt, samtidigt som andra pratar med en så stör klockor och bilar så att man alltid missar hälften av vad som sägs. Det är så otroligt tröttsamt och det är just därför som jag hellre träffas en och en. Helst skulle jag nog vilja gå ut på natten när alla andra, till och med de flesta djuren, sover så att man inte störs och avbryts så fort man lyckas koncentrera sig.

Min kropp har fått frispel och har börjat jävlas med mig ännu mer. Knäna har varit desamma och gör fortfarande jätte ont när jag går eller när jag böjer mig ner, men trapporna är fortfarande värst. Det som har suttit i en vecka nu är den ena foten som har fått en konstig smärta som varken jag eller sjukgymnasten kan bli kloka på. Jag kan gå så det gör inte helt olidligt ont men det känns hela tiden och som jag märkte igår så gör det helvetiskt ont när jag har stått upp bara någon timme. Jag kan inte böja, vrida eller trycka på foten utan att kvida av smärta. Vad har jag gjort nu? Sjukgymnasten gissar på antingen stelhet eller stressfraktur men det var svårt att avgöra det eftersom att jag själv inte riktigt kan peka ut var smärtan sitter och hur det egentligen känns. Jag börjar bara bli så himla less på att det hela tiden är något som ska göra ont och hindra mig från att göra saker i vardagen…

Oh well, vi får se om det går över snart! Annars blir det doktorn och röntgen, men det känns lite tjatigt med alla dessa läkarbesök och yadiyada så helst slipper jag det. Nu fick jag ut det i alla fall och hoppas på att mina vänner kan förstå att jag faktiskt inte klarar av att gå eller dansa som de kan. Tråkigt nog så är det inte många som förstår att jag faktiskt har ont trots att jag hela tiden jämmer. Jag har fler fysiska problem än det här som jag har skrivit om förr, men ändå försöker alla och säger ”Ahmen kom igen!”. Asså nej – JAG HAR SÅ SJUKT JÄVLA ONT ALL THE TIME, OKEJ?! Hahah ja nu sa ja det ja! Är faktiskt jättetrött på att inte folk förstår det bara för att man lever ändå. Bara för att jag kan gå så betyder det inte att jag inte lider samtidigt. Jag gör det jag måste för att jag måste.

På bilden: En ny fin Ed Hardy topp och ett nytt awesome halsband som jag köpte på Tradera ♥