Borta bra men hemma bäst?

Nu är vi hemma igen! Kryssningen blev rätt så lyckad, vi drack goda drinkar, åt god mat och lyssnade på dansband som spelade nostalgisk musik. Maten var helt okej, ingenting att klaga på precis förutom att jag kanske åt lite för mycket. Som jag alltid gör när jag finner en nostalgisk känsla i en situation som ger mig tvångstankar till att trycka i mig sånt som jag älskade förr. Jag äter inte så pass mycket som jag gjorde när jag var liten (ja, jag åt redan då som en vältränad man) men när jag t.ex. äter på kryssningens buffé exakt som förr så måste jag proppa i mig lika mycket som då. Tvångsmässigt trycker jag i mig mat och efterrätter trots avsaknad av lust och aptit, att min mage spricker spelar i den stunden ingen roll. Det är otroligt dumt och onödigt men jag kan ärligt talat inte sluta upp med det. Jag måste bara, så enkelt är det. Detta slutade såklart med ångest, vilket inte var och är så särskilt. Ångesten sitter kvar och jag känner mig som en gigantisk valross, speciellt nu när i princip allt jag äter består av choklad och chips medan jag aldrig hinner träna.

Att få åka med min älskling var i alla fall underbart, jag slapp känna mig ensam som jag ofta tidigare har gjort och allt var mycket roligare. Vi fick en egen liten mysig hytt och la madrasserna på golvet för att göra om det till en dubbelsäng, mys. På hemvägen fick jag ligga i bakluckan eftersom att alla inte fick plats annars, jag vägrade åka kommunalt hem så jag tog den smällen. Lite kul var det faktiskt ändå! Somnade till också så trött som jag är.