Mitt vardagliga liv

Helt plötsligt hände det.

En dag fick jag det svart på vitt – jag har lyckats börja släppa taget och gå vidare. Det som brukade trigga igång min ångest har nu ersatts med en känsla av… ingenting. Ingen sorg, ilska eller bitterhet. Jag insåg att jag äntligen börjar bli fri och kan våga öppna upp mig mer för fler förändringar i mitt liv.

Så jag har börjat doppa mina tår i nya territorium. Försiktigt tar jag nya steg ut i det okända och försöker leva i nuet. Allt bagage jag har burit på har gjort mig rätt sliten, men jag känner att energin börjar komma tillbaka till mig igen.

Nya känslor börjar sakta bubbla fram och jag måste medge att det är lite läskigt. Samtidigt är befintliga i konflikt med varandra, likväl som mina tankar. Det känns lite förvirrande och skrämmande ibland, men samtidigt verkar mina rädslor ta allt mindre plats. När rädslorna minskar får nyfikenheten utrymme att växa fram.

Det får livet att börja kännas lite roligare och spännande igen.

Men jag ska inte ljuga. Jag är lite rädd för att släppa taget helt och hållet. Det blir som en falsk trygghet, en liten snuttefilt som både tröstar och kväver en. Att hålla hårt om något kanske gör fruktansvärt ont, men då vet du i alla fall vad du kan förvänta dig.

Trots det lossar jag alltmer på greppet för varje vecka som går. Sakta men säkert känner jag mig lättare och gladare. Vilket ger mig utrymme att komma i kontakt mer med mitt hjärta, huvud och magkänsla. Även fast deras kommunikation med varandra fortfarande är lite trasslig…

Gammal skit släpper och ny positivitet smyger sig fram

Inre blockeringar börjar släppa och gamla tankefixeringar börjar försvinna. Den här månaden har jag verkligen gått all in när det kommer till självkärlek. Sommaren närmar sig med stormsteg och jag vill känna mig okej med att visa upp min kropp i sommarkläder. Så jag har verkligen gjort allt för att få upp mitt självförtroende igen.

Jag har kommit igång med träningen igen på ett mycket mer effektivt sätt och jag går oftare ut på promenader. Jag börjar äntligen få tillbaka lite av mina förlorade muskler och kan sakta se hur min kropp förändras.

Mina hudvårdsrutiner har blivit rätt tidskrävande om man säger så. Med torrborstning, dermaroller, ansiktsroller med rosenkvarts, ansiktsmasker och en aningens för många olika hudvårdsprodukter. Men jag älskar det!

Det låter kanske lite för ytligt, men det är lättare att börja på ytan för att sen arbeta sig inåt. Och att jag lägger ner all den där tiden med att pyssla om mig själv har varit just vad min själ behöver för tillfället.

Ju mer självförtroendet ökar i takt med att jag släpper rädslor, desto mer kan jag släppa på mina hämningar. Jag låter min knäppa personlighet komma fram alltmer och vågar ta fler risker. Visst kan jag fortfarande få ångest över hur konstig jag är, men den ångesten börjar förlora sin kraft.

För varje dag som går känner jag mig starkare, gladare och friare. Det känns som att jag har blivit mer mig själv igen samtidigt som jag har utvecklats och vuxit upp. Det känns som en rätt härlig blandning av att mogna till sig och låta sig själv bli lite mer barnslig.

Jag har fortfarande långt kvar att gå, men jag kan se hur jag konstant närmar mig målet. Om jag blickar tillbaks till hur jag var och mådde för ett år sedan har sjukt mycket hänt. Även om jag är samma person känner jag mig så annorlunda.

Och det är jag jävligt tacksam för.

En dag för så många år sedan förlorade jag dig.

Ur tomma intet rycktes du bort från mig och med det en stor del av mitt hjärta. Jag sörjde din död i flera år och grät dagligen av smärtan från att förlora dig. Jag saknade dig så fruktansvärt mycket att det ofta kändes som att jag inte ens kunde andas.

Jag sörjde dig så länge, trots att du levde och lever än idag.

I’m so tired of being here, suppressed by all my childish fears
And if you have to leave, I wish that you would just leave
’Cause your presence still lingers here and it won’t leave me alone
These wounds won’t seem to heal, this pain is just too real
There’s just too much that time cannot erase

Det var som om du hade förvandlats till en helt annan person. Jag visste inte längre vem du var och allt jag hade känt till tidigare var borta. Jag kände inte igen ditt sätt att prata, ditt beteende eller din lukt längre. Det kändes som att någon krossade min spegel och med det gick min syn på dig och hela livet i tusen bitar.

Jag försökte verkligen hitta tillbaks till dig, men ju mer tiden gick desto längre ifrån mig kom du. Till slut förvandlades all min oro och ångest till ren skräck. För mig var du en främling och för första gången i mitt liv kände jag mig totalt otrygg.

Om jag inte ens kunde lita på dig, om inte ens din kärlek för mig var tillräcklig… Hur skulle jag kunna lita på någon? Hur skulle jag någonsin kunna känna att jag räcker till? Varför var jag aldrig värd att kämpa för?

Mitt huvud kunde inte processa allt som hände. Det var inte en, två eller tre saker som förändrades. Det var allt på en gång utan någon som helst förvarning. Men det som gjorde allt ännu värre var bevisen som konstant hade funnits framför mig. Jag hade bara varit förblindad av vad som kändes som en påhittad verklighet.

Vissa perioder kändes det som att jag aldrig kunde sluta gråta. Andra perioder stängde jag av totalt, stirrade ut i tomma intet och kunde knappt svara på tal. Ibland hatade jag dig för hur du fick mig att känna. Antingen gjorde allt så fruktansvärt ont eller så kände jag ingenting annat än en enorm tomhet.

Jag var desperat efter din kärlek, men när du gav den kunde jag inte känna eller ta emot den. För att du var inte du längre. Du var någon annan.

När du försvann förlorade jag all min trygghet och tillit. Det kändes som att jag vaknade upp från en underbar dröm för att vakna upp till en mardröm. Jag hade egentligen ingen anledning till att vara rädd, men det faktum att jag inte kunde känna igen dig längre gjorde mig livrädd.

Hur sätter man ord på sina djupaste sår?

Hur ska jag kunna sätta ord på min största skam och sorg i livet? Jag har verkligen grävt för att kunna komma i kontakt med mina djupaste känslor. Jag har lyssnat på musik som väcker svåra minnen och försökt känna det jag kände då.

Men hur jag än försöker vrida och vända på det är det svårt att både förstå och förklara allt som jag har känt. Som tur är har hela processen ändå gett mig lite mer klarhet. Det har blivit tydligt genom det här att jag än idag bär på bördan.

En börda som aldrig borde ha varit min att bära.

Jag kan tänka hur logiskt som helst om det hela, men det förändrar inte mina känslor. Jag skyller allt som hände efter den där dagen på mig själv. Jag tror hela tiden att jag har förlåtit mig själv och släppt taget, men uppenbarligen är det här sår som tar otroligt lång tid att läka.

En del av mig hatar mig själv fortfarande. Jag kan inte släppa skammen över varje hemsk tanke jag hade när jag inte stod ut. Jag kan inte sluta höra att jag är den enda som kan rädda dig. Jag kan inte glömma hur det var att se dig gå isär om och om igen.

Framför allt kan jag inte släppa skulden för hur jag övergav dig precis som alla andra. Alla dina tårar kommer att för evigt fast fastetsade i mitt huvud. Likväl kommer jag aldrig sluta ångra mitt svek. Att lämna dig var det svåraste jag någonsin har gjort.

Mest av allt kan jag aldrig sluta sakna dig. För saker och ting kommer aldrig någonsin bli som det en gång var. Inte heller borde jag önska att få tillbaka det.

Allt var trots allt inget annat än en falsk fasad.

Och jag vet att vi aldrig någonsin kan få tillbaka alla åren vi förlorade. Vad vi än gör kan vi aldrig någonsin reparera det. Men varje dag önskar jag att jag fick kraften att åtminstone försöka. I alla andra relationer verkar jag alltid försöka för länge, men med dig kan jag inte. Såret är så jävla djupt att jag aldrig lyckas ta mig förbi den där spärren.

Jag önskar att jag kunde berätta hur mycket jag faktiskt älskar dig. Jag önskar att jag kunde gottgöra all smärta jag har utsatt dig för. Men på sätt och vis känns det fortfarande som att jag är bakbunden och har silvertejp över munnen. Det bara går inte.

Samtidigt vet jag att du är exakt lika bakbunden som jag. Vi båda lider av ånger och smärtsamma minnen av olika anledningar. Vi båda fortsätter att kämpa för att släppa taget om det förflutna bara för att falla tillbaka i självömkan. Vi är martyrer av våra egna val och av omständigheter som ingen av oss förtjänade.

Min största rädsla i livet är just det faktum att du lämnar denna jord oläkt och olycklig. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska leva med det. Så jag fortsätter och ber om och om igen. Jag önskar tusen gånger om.

Och jag hatar mig själv för att jag inte klarar av att göra mer.

Det känns hela tiden som att jag är så nära mållinjen. Jag springer i snabb takt och kommer så nära att jag nästan kan röra den, men så fort min utsträckta hand närmar sig slungas jag bakåt.

Den senaste tiden verkar det som att mitt grubblande leder konstant till nya insikter. Det känns hela tiden som att jag håller på att komma till grunden av all min ångest och rädsla. Men så fort jag kommer dit finner jag ännu fler byggstenar. Jag gräver i djupet av min brunn som innehåller allt som är jag och försöker möta allt som gömmer sig i mörkret.

Men jag lyckas aldrig komma till botten. Jag finner bara fler byggstenar eller mer jord att gräva i. Trots det är jag tacksam för mitt konstanta grävande har i alla fall inte varit helt förgäves. Jag har äntligen lyckats luckra upp tankar, skamkänslor och så mycket sorg som jag inte har kunnat känna mig vid tidigare.

Jag har inte gjort ett medvetet val att trycka ner dem, men jag har aldrig kunnat erkänna dem för varken andra eller mig själv tidigare. Att mina känslor var så mycket djupare än vad jag någonsin har kunnat tro förvånade mig verkligen. Och att helt plötsligt kunna erkänna dem har varit en otroligt renande process.

Misstro mig inte, det har varit sjukt tuff period. Att låta mig känna och erkänna tankar som jag har förnekat så länge har gjort otroligt ont. Ibland har det också fått mig att bara känna ännu mer ånger och skam. Ändå vill jag inte sluta gräva. För det är så jävla tydligt att det här är det bästa jag kan göra för mig själv.

Det känns som att jag dag för dag lyckas ömsa flera lager skinn. Jag släpper alltmer taget om gamla sårade känslor och finner det enklare att acceptera vad som har hänt. Alla bördor som har legat tungt på mina axlar har börjat lätta och jag känner mig inte lika arg längre.

Jag har en bra bit kvar att gå, men jag är så tacksam för att livet känns ljusare för varje vecka som går. Det kanske inte ser ut som det när jag skriver flera dramatiska inlägg, men det är mest en terapiform som får mig att kunna pusta ut.

Jag vet att jag ibland skriver emot mig själv eller upprepar samma sak om och om igen. Jag kan skriva om en ”ny upptäckt” bara för att skriva om nästan samma sak 1 månad senare. Men jag antar att det helt enkelt är så min hjärna processar saker och ting.

Så jag fortsätter att gräva så gott jag kan oavsett vad jag tvingas möta. Brunnen kanske är djup, men förr eller senare kommer jag att komma till slutet. Tills dess ska jag försöka att njuta och uppskatta vägen dit så gott jag kan. För hur ont det än gör i mitt hjärta när jag tvingas möta alla minnen känner jag hur det sakta stärker upp mig.

Att arbeta och förstå sitt egna mörker är inte en behaglig upplevelse precis. Men det som kommer efteråt är däremot otroligt vackert. Jag har kanske inte fått se det slutgiltiga resultatet ännu, men vägen dit känns otroligt renande. Och varje gång jag har lyckats möta och acceptera en känsla är det som att skönheten i livet blir allt tydligare.

Emellanåt kommer jag att glömma bort allt det positiva. Det kommer att komma stunder då jag inte känner att jag orkar mer och vill ge upp. Men då har jag alla mina inlägg kvar som en påminnelse om att aldrig ge upp.

Inte minst har jag mina vänner och familj som konstant fyller mitt liv med kärlek. De har stått med öppna armar genom verkligen allt. Även under de perioder då jag inte har klarat av att öppna upp mig och dragit mig undan.

De har aldrig krävt något tillbaka och de har aldrig hållit mina dippar emot mig. Så när världen känns som en kall och mörk plats tänker jag på dem. För deras villkorslösa kärlek ger mig styrkan att fortsätta även när jag inte längre orkar. Ord kommer aldrig någonsin kunna förklara min tacksamhet och den kärlek som jag känner för dem.

Imorgon är det en ny vecka med nya möjligheter. Jag ser fram emot en solig vecka fylld med nya insikter och aha-upplevelser. Jag är spänd på att få se vad jag hittar under all jord.

”Det finns mycket att lära i ovissheten och i det som du inte vet.”

Det är ett råd som jag fick för ett tag sedan och som verkligen har legat kvar i baktankarna och tuggat. Ur det har insikter kommit en efter en. I all ovisshet har alla mina rädslor blivit extremt tydliga och jag har insett nu hur pass mycket de påverkar mig på ett undermedvetet plan.

Att försöka acceptera allt jag inte vet och kanske aldrig får veta har varit extremt svårt. Men nu när jag har reflekterat mycket över det så har jag även insett hur mycket självsaboterande beteende jag faktiskt har. Det är inget extremt, men det är mycket små och lite dolda detaljer som håller andra på avstånd. Även fast jag har velat ha närhet har jag istället hållit konstant en viss nivå av avskildhet. Jag har sett dessa tendenser ibland, men nu har det blivit tydligare att jag har gjort det mer än vad jag har insett. Dessutom helt omedvetet.

I mina försök att acceptera ovissheten har det också fått mig att inse att mitt ”kontrollbehov” härstammar ur inget annat än rädsla. Att göra upp olika scenarios i mitt huvud när jag inte vet vad som händer eller har hänt ger mig en falsk trygghet. Att leta efter svar får mig att tro att ingen kan dra mattan från under mig. För då är jag liksom förberedd på att få ännu en kniv in i ryggen. Då känns det inte som att det kommer att göra lika ont.

Allt det här tänkandet har fått mig att inse hur mycket mina rädslor faktiskt har styrt mig. Speciellt förra året, men tyvärr även det här. Mina rädslor blev så stora att jag slutade lita på mig själv helt och hållet. Nästan alla mina val baserades på vad jag trodde att jag borde göra. Jag blev så jävla rädd och kände mig tvungen att skydda mig själv, men istället så gjorde jag allt värre.

Jag antar att göra val som inte var genuina eller kändes rätt i hjärtat fick mig att känna mig som en lögnare. Samtidigt var jag så fixerad över vad jag ”måste” göra att jag inte kunde inse hur pass fel det kändes. Det skulle kanske inte förändra hur saker och ting spelades ut, men jag skulle i alla fall känna mig mer sann mot mig själv. Inte minst så skulle jag inte ha blivit så förvirrad av allt och ja… mig själv.

Till en viss del har jag förstått det här. Samtidigt så har jag inte riktigt förstått djupet av det eller insett förrän nu hur mycket jag fortfarande gör det. Jag har liksom alltid vetat om att jag är rädd, men inte att jag är så här pass rädd. Jag skriver om och om igen om att jag vill släppa taget, men samtidigt vill inte en del av mig göra det. En del av mig vill inte förlåta och gå vidare för det innebär rum för ännu mer smärta.

Och så kan man ju inte leva sitt liv…

Så den här månaden kommer mitt fokus ligga på kärlek, förlåtelse och acceptans. Dessa 3 ord kanske är något som jag längtar efter, men samtidigt skrämmer det livet ur mig. För ur det kommer det så mycket mer och jag vet inte vad jag kan förvänta mig.

Visst kan livet bli helt underbart, men det kan också svinga mig tillbaks till mina mörkaste dagar. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Samtidigt finns det en person som jag har extremt svårt för att förlåta och jag vet inte hur jag ska komma över det. Den personen är ingen annan än mig själv. Det kommer väl inte som någon överraskning att jag fortfarande inte, efter ca 18 år, kan förlåta mig själv.

Jag vet bloggen, jag vet. Vi har gjort den här grejen säkert tusen gånger nu. Det verkar som att varje gång jag tror att jag har läkt helt och hållet blir jag bevisad motsatsen. Något triggar mig och jag känner mig ännu en gång som världens hemskaste människa. Det spelar ingen roll att jag logiskt sett vet att jag inte kan beskylla mig själv för det som hände. Känslomässigt sett kan jag inte riktigt acceptera det, vilket jag verkligen måste lära mig att göra nu.

Så den här månaden handlar inte bara om kärlek, förlåtelse och acceptans för andra. Främst handlar det om mig själv. Samtidigt måste jag vara helt brutalt ärligt mot mig själv. För det är så jävla mycket av mina rädslor som härstammar från de svåraste åren i mitt liv. Och att det fortfarande påverkar mig så starkt är ett rätt stort bevis på att jag inte har tillåtit mig att processa allt fullt ut.

Det börjar bli dags att verkligen se all skam, sorg, ilska och ånger i vitögat. Med kärlek, förlåtelse och acceptans för jag kan verkligen inte fortsätta att vara så fruktansvärt hård mot mig själv.

Men ja jag ska bli bättre på att förlåta andra också och intala mig själv att ilska inte skyddar mig på något sätt. Ibland är det bara lättare att vara arg än att verkligen känna fullt ut hur sårad man faktiskt är.

Man vet att man har ett stort öppet sår när man bryter ihop mitt ute på krogen för att en vän tackar en och säger att man gjorde allt rätt.

Jag trodde att jag hade kommit över den där konstanta känslan av att aldrig kunna göra någonting rätt, men jag hade så fel. När hon sa ”jag vet att du inte känner att du är tillräcklig” brast något i mig. På något sätt var det så otroligt helande. Jag grät inte av sorg, jag grät för att någon såg och visste vad som åt upp mig från insidan.

För ett tag sedan hände något som var otroligt läskigt. Exakt vad som hände vill jag inte skriva om då det inte är min historia att berätta. Allt jag kan säga är att det var en sån situation då jag behövde släppa all rädsla och bara agera. Jag hade inte råd att få panik. Jag behövde skydda min väns integritet så gott jag kunde och samtidigt se till att hon var okej.

Jag var själv inte helt nykter och jag har aldrig varit bra på att agera när jag får panik. Tvärtom så brukar jag frysa fast och vara totalt obenägen till att göra någonting alls. Men som tur var så tog någonting i mig över och ignorerade paniken jag kände inombords.

Men som alltid kom de där gnagande känslorna upp efteråt. Ambulansen kom och hon klarade sig. Man kan tycka att man då kan gå vidare och pusta ut. Istället så började tankarna att snurra igen och jag kunde inte sluta tänka på allt jag kunde ha gjort bättre. Känslan av att aldrig vara eller göra tillräckligt tog över totalt. Hon har tackat mig många gånger om, men av någon anledning är det svårt för mig att ta emot det.

I samma sekund som mina tårar började rinna medan jag var fastklamrad i hennes famn insåg jag exakt varför jag bröt ihop. Detta är bara ännu ett sår från barndomen som fortfarande öppnas upp och blöder ibland.

Vissa sår läker aldrig helt

Det känns helt sjukt att något som hände för 20 år sedan fortfarande har ett sånt starkt fäste om mig. Jag tror hela tiden att jag har läkt mina sår och gått vidare, men sen blir jag triggad och helt plötsligt känner jag mig så liten igen.

Jag har fått tillbaks och läkt förlorade relationer, pratat om det med så många olika kuratorer, sjuksystrar och läkare. Mängden timmar som har gått till att älta och förstå det förflutna känns helt sjuk och ingen orkar ens försöka läsa min journal längre. Jag har kommit över rädslor, fått tillbaka mycket som hade gått förlorat och förlåtit det som hände. Tårarna jag har fällt skulle säkert kunna fylla flera pooler vid det här laget och jag kan nu förstå allting från en vuxen synvinkel.

Trots det så slås jag om och om igen av den här starka känslan av att vara så jävla trasig. Jag tror hela tiden att jag är över det, men sen slår något slint och jag är helt plötsligt inte vuxen längre. Jag är den där lilla flickan som känner sig så fruktansvärt otillräcklig. Jag går från 30 till 10 på bara ett par sekunder och blir överväldigad av de där rösterna som är alldeles för bekanta. Som ett mantra ekar det i repeat på huvudet och jag kan inte längre andas.

Varför räcker jag aldrig till? Jag är aldrig bra nog. Jag är så jävla misslyckad och betydelselös. Varför finns jag ens? Jag kan inte göra någonting rätt. Allt jag gör blir alltid så fel. Han förtjänade att leva mer. Kommer jag någonsin att duga? Nej jag kommer aldrig att vara tillräcklig. Jag kommer alltid vara den där fula, korkade, meningslösa människan jag alltid har varit. Jag är född till att vara otillräcklig.

Det är så frustrerande för jag har verkligen lagt mycket ner tid på att läka mitt inre barn. Jag har jobbat med just min självkänsla och mitt självförtroende kontinuerligt i flera år nu. Men så fort jag tror att jag är klar blir jag bevisad motsatsen.

Och visst, vissa saker kanske aldrig försvinner helt. Det ligger ju problematik kvar som är ännu aktuell idag. Jag har försökt att acceptera det och inse att det inte spelar någon roll vad jag säger eller gör. Vissa kan man inte rädda hur mycket man än vill. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte krossade mitt hjärta, för det gör det om och om igen.

Varför räcker jag inte till?

Jag vet att mycket jag oroar mig över inte har med mig att göra och jag vet att bördan inte ligger på mig. Ändå kan jag inte skaka av den här känslan helt och hållet. Speciellt inte nu när sjukdom och omständigheter faktiskt kan leda till döden. Hur dramatiskt det än låter så är det tyvärr så det är. Och här ska jag sitta och vara helt okej med det… Hur fan ska jag kunna vara det?

Det känns omöjligt att inte känna mig helt jävla hjälplös. Ibland vill jag bara stänga av helt. Klippa av alla förbindelser till mitt hjärta och slippa bli översköljd av rädsla och sorg. Men hur ofta jag än kvider att jag inte orkar mer och vill ge upp så gör jag aldrig det.

Och den här gången har jag bestämt mig.

Hur jävla ont det än gör att känna, att bry sig och att älska ska jag fortsätta. Mer än så, jag ska öppna upp mitt hjärta mer och mer för varje vägg som bryts ned. Det jag har insett mitt i den här långa jobbiga perioden som har varit och är, är att glädje inte existerar utan sorg. I alla fall inte för mig.

Om jag vill känna allt det där positiva måste jag omfamna mitt mörker. Hur jävla ont det gör eller hur jävla obekvämt det än är. Jag kan helt enkelt inte sluta och ge upp nu.