Kärlek, förlåtelse och acceptans

”Det finns mycket att lära i ovissheten och i det som du inte vet.”

Det är ett råd som jag fick för ett tag sedan och som verkligen har legat kvar i baktankarna och tuggat. Ur det har insikter kommit en efter en. I all ovisshet har alla mina rädslor blivit extremt tydliga och jag har insett nu hur pass mycket de påverkar mig på ett undermedvetet plan.

Att försöka acceptera allt jag inte vet och kanske aldrig får veta har varit extremt svårt. Men nu när jag har reflekterat mycket över det så har jag även insett hur mycket självsaboterande beteende jag faktiskt har. Det är inget extremt, men det är mycket små och lite dolda detaljer som håller andra på avstånd. Även fast jag har velat ha närhet har jag istället hållit konstant en viss nivå av avskildhet. Jag har sett dessa tendenser ibland, men nu har det blivit tydligare att jag har gjort det mer än vad jag har insett. Dessutom helt omedvetet.

I mina försök att acceptera ovissheten har det också fått mig att inse att mitt ”kontrollbehov” härstammar ur inget annat än rädsla. Att göra upp olika scenarios i mitt huvud när jag inte vet vad som händer eller har hänt ger mig en falsk trygghet. Att leta efter svar får mig att tro att ingen kan dra mattan från under mig. För då är jag liksom förberedd på att få ännu en kniv in i ryggen. Då känns det inte som att det kommer att göra lika ont.

Allt det här tänkandet har fått mig att inse hur mycket mina rädslor faktiskt har styrt mig. Speciellt förra året, men tyvärr även det här. Mina rädslor blev så stora att jag slutade lita på mig själv helt och hållet. Nästan alla mina val baserades på vad jag trodde att jag borde göra. Jag blev så jävla rädd och kände mig tvungen att skydda mig själv, men istället så gjorde jag allt värre.

Jag antar att göra val som inte var genuina eller kändes rätt i hjärtat fick mig att känna mig som en lögnare. Samtidigt var jag så fixerad över vad jag ”måste” göra att jag inte kunde inse hur pass fel det kändes. Det skulle kanske inte förändra hur saker och ting spelades ut, men jag skulle i alla fall känna mig mer sann mot mig själv. Inte minst så skulle jag inte ha blivit så förvirrad av allt och ja… mig själv.

Till en viss del har jag förstått det här. Samtidigt så har jag inte riktigt förstått djupet av det eller insett förrän nu hur mycket jag fortfarande gör det. Jag har liksom alltid vetat om att jag är rädd, men inte att jag är så här pass rädd. Jag skriver om och om igen om att jag vill släppa taget, men samtidigt vill inte en del av mig göra det. En del av mig vill inte förlåta och gå vidare för det innebär rum för ännu mer smärta.

Och så kan man ju inte leva sitt liv…

Så den här månaden kommer mitt fokus ligga på kärlek, förlåtelse och acceptans. Dessa 3 ord kanske är något som jag längtar efter, men samtidigt skrämmer det livet ur mig. För ur det kommer det så mycket mer och jag vet inte vad jag kan förvänta mig.

Visst kan livet bli helt underbart, men det kan också svinga mig tillbaks till mina mörkaste dagar. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Samtidigt finns det en person som jag har extremt svårt för att förlåta och jag vet inte hur jag ska komma över det. Den personen är ingen annan än mig själv. Det kommer väl inte som någon överraskning att jag fortfarande inte, efter ca 18 år, kan förlåta mig själv.

Jag vet bloggen, jag vet. Vi har gjort den här grejen säkert tusen gånger nu. Det verkar som att varje gång jag tror att jag har läkt helt och hållet blir jag bevisad motsatsen. Något triggar mig och jag känner mig ännu en gång som världens hemskaste människa. Det spelar ingen roll att jag logiskt sett vet att jag inte kan beskylla mig själv för det som hände. Känslomässigt sett kan jag inte riktigt acceptera det, vilket jag verkligen måste lära mig att göra nu.

Så den här månaden handlar inte bara om kärlek, förlåtelse och acceptans för andra. Främst handlar det om mig själv. Samtidigt måste jag vara helt brutalt ärligt mot mig själv. För det är så jävla mycket av mina rädslor som härstammar från de svåraste åren i mitt liv. Och att det fortfarande påverkar mig så starkt är ett rätt stort bevis på att jag inte har tillåtit mig att processa allt fullt ut.

Det börjar bli dags att verkligen se all skam, sorg, ilska och ånger i vitögat. Med kärlek, förlåtelse och acceptans för jag kan verkligen inte fortsätta att vara så fruktansvärt hård mot mig själv.

Men ja jag ska bli bättre på att förlåta andra också och intala mig själv att ilska inte skyddar mig på något sätt. Ibland är det bara lättare att vara arg än att verkligen känna fullt ut hur sårad man faktiskt är.

En konstant känsla av otillräcklighet

Man vet att man har ett stort öppet sår när man bryter ihop mitt ute på krogen för att en vän tackar en och säger att man gjorde allt rätt.

Jag trodde att jag hade kommit över den där konstanta känslan av att aldrig kunna göra någonting rätt, men jag hade så fel. När hon sa ”jag vet att du inte känner att du är tillräcklig” brast något i mig. På något sätt var det så otroligt helande. Jag grät inte av sorg, jag grät för att någon såg och visste vad som åt upp mig från insidan.

För ett tag sedan hände något som var otroligt läskigt. Exakt vad som hände vill jag inte skriva om då det inte är min historia att berätta. Allt jag kan säga är att det var en sån situation då jag behövde släppa all rädsla och bara agera. Jag hade inte råd att få panik. Jag behövde skydda min väns integritet så gott jag kunde och samtidigt se till att hon var okej.

Jag var själv inte helt nykter och jag har aldrig varit bra på att agera när jag får panik. Tvärtom så brukar jag frysa fast och vara totalt obenägen till att göra någonting alls. Men som tur var så tog någonting i mig över och ignorerade paniken jag kände inombords.

Men som alltid kom de där gnagande känslorna upp efteråt. Ambulansen kom och hon klarade sig. Man kan tycka att man då kan gå vidare och pusta ut. Istället så började tankarna att snurra igen och jag kunde inte sluta tänka på allt jag kunde ha gjort bättre. Känslan av att aldrig vara eller göra tillräckligt tog över totalt. Hon har tackat mig många gånger om, men av någon anledning är det svårt för mig att ta emot det.

I samma sekund som mina tårar började rinna medan jag var fastklamrad i hennes famn insåg jag exakt varför jag bröt ihop. Detta är bara ännu ett sår från barndomen som fortfarande öppnas upp och blöder ibland.

Vissa sår läker aldrig helt

Det känns helt sjukt att något som hände för 20 år sedan fortfarande har ett sånt starkt fäste om mig. Jag tror hela tiden att jag har läkt mina sår och gått vidare, men sen blir jag triggad och helt plötsligt känner jag mig så liten igen.

Jag har fått tillbaks och läkt förlorade relationer, pratat om det med så många olika kuratorer, sjuksystrar och läkare. Mängden timmar som har gått till att älta och förstå det förflutna känns helt sjuk och ingen orkar ens försöka läsa min journal längre. Jag har kommit över rädslor, fått tillbaka mycket som hade gått förlorat och förlåtit det som hände. Tårarna jag har fällt skulle säkert kunna fylla flera pooler vid det här laget och jag kan nu förstå allting från en vuxen synvinkel.

Trots det så slås jag om och om igen av den här starka känslan av att vara så jävla trasig. Jag tror hela tiden att jag är över det, men sen slår något slint och jag är helt plötsligt inte vuxen längre. Jag är den där lilla flickan som känner sig så fruktansvärt otillräcklig. Jag går från 30 till 10 på bara ett par sekunder och blir överväldigad av de där rösterna som är alldeles för bekanta. Som ett mantra ekar det i repeat på huvudet och jag kan inte längre andas.

Varför räcker jag aldrig till? Jag är aldrig bra nog. Jag är så jävla misslyckad och betydelselös. Varför finns jag ens? Jag kan inte göra någonting rätt. Allt jag gör blir alltid så fel. Han förtjänade att leva mer. Kommer jag någonsin att duga? Nej jag kommer aldrig att vara tillräcklig. Jag kommer alltid vara den där fula, korkade, meningslösa människan jag alltid har varit. Jag är född till att vara otillräcklig.

Det är så frustrerande för jag har verkligen lagt mycket ner tid på att läka mitt inre barn. Jag har jobbat med just min självkänsla och mitt självförtroende kontinuerligt i flera år nu. Men så fort jag tror att jag är klar blir jag bevisad motsatsen.

Och visst, vissa saker kanske aldrig försvinner helt. Det ligger ju problematik kvar som är ännu aktuell idag. Jag har försökt att acceptera det och inse att det inte spelar någon roll vad jag säger eller gör. Vissa kan man inte rädda hur mycket man än vill. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte krossade mitt hjärta, för det gör det om och om igen.

Varför räcker jag inte till?

Jag vet att mycket jag oroar mig över inte har med mig att göra och jag vet att bördan inte ligger på mig. Ändå kan jag inte skaka av den här känslan helt och hållet. Speciellt inte nu när sjukdom och omständigheter faktiskt kan leda till döden. Hur dramatiskt det än låter så är det tyvärr så det är. Och här ska jag sitta och vara helt okej med det… Hur fan ska jag kunna vara det?

Det känns omöjligt att inte känna mig helt jävla hjälplös. Ibland vill jag bara stänga av helt. Klippa av alla förbindelser till mitt hjärta och slippa bli översköljd av rädsla och sorg. Men hur ofta jag än kvider att jag inte orkar mer och vill ge upp så gör jag aldrig det.

Och den här gången har jag bestämt mig.

Hur jävla ont det än gör att känna, att bry sig och att älska ska jag fortsätta. Mer än så, jag ska öppna upp mitt hjärta mer och mer för varje vägg som bryts ned. Det jag har insett mitt i den här långa jobbiga perioden som har varit och är, är att glädje inte existerar utan sorg. I alla fall inte för mig.

Om jag vill känna allt det där positiva måste jag omfamna mitt mörker. Hur jävla ont det gör eller hur jävla obekvämt det än är. Jag kan helt enkelt inte sluta och ge upp nu.

I´m not broken like you and you´re not broken like me

Jag ser hur mörkret sväljer dig alltmer för varje dag som går. Dina tårar tar aldrig slut och varje dag går samma låt på repeat. Jag får höra alltför många gånger att jag är den enda som kan rädda dig, men hur mycket jag än försöker är jag inte stark nog.

Jag ser hur du sakta drunknar och hur mycket jag än försöker dra upp dig stannar du kvar. Ju mer jag drar desto längre dras jag ned i ditt mörker. All min energi äts upp och din smärta blir även min. Nu är jag fast i mitt egna mörka hav, men du är aldrig där för att försöka dra upp mig. Istället vänder du ryggen till och håller dig kvar i ditt egna mörker.

Sedan händer samma sak igen och igen. Olika människor, olika situationer men samma känsla av total hopplöshet. Jag försöker rädda andra som vänder ryggen till och låtsas som att de inte ser smärtan de åsamkar. Jag ger allt jag kan även när jag inte har något kvar att ge. Trots det är det ingen som försöker dra upp mig från mitt mörker. Jag får alltid försöka dra upp mig själv.

Tystnaden ekar och att ni knappt klarar av att möta min blick är nog det som gör mest ont. Jag vet att ni inte har kapaciteten att göra mer, men ni kunde åtminstone ha försökt. Ni kunde ha sträckt ut er hand, men istället vände ni er bort och lät mig falla helt ensam.

Era vackra och kärleksfulla ord känns så meningslösa när jag sitter och gråter i min ensamhet. Var var ni egentligen när jag behövde er som mest? Satt ni och väntade ännu en gång på att jag skulle komma och lösa allt? Jag förstår inte hur jag hamnade här.

Är det min förbannelse att försöka laga andra medan jag är så jävla trasig själv? Allt jag någonsin behövde var en utsträckt hand.

But I’m tired and I’m hurt, and I always try to put you first
But you see I’m not worth it to you, so why are you worth it to me?
Broken, broken, broken, you know that I’ve always been
Broken, broken, broken, you know that I’ve always been


För varje vecka som har gått har jag fyllts med nya tankar, perspektiv, frågor och även svar. Man skulle kunna tro att allt det här reflekterande över det förflutna håller mig tillbaks, men det är faktiskt helt tvärtom. Ju mer jag gräver desto längre fram kommer jag samtidigt som jag kan släppa taget.

Jag processar om allt på rätt sätt, mentaliserar och ser saker och ting ur ett annat perspektiv. Det blir allt lättare rannsaka mig själv ur mindre dömande ögon och kunna visa mig själv empati.

Visst känner jag som jag skrev sist ibland. Att jag inte passar in, att jag är konstig och helt ensam. Vissa dagar känner jag mig ovärdig och värdelös. Andra dagar känner jag mig totalt ostoppbar. Det som skiljer på förr och nu är att jag inte ser alla mina tankar och känslor som en absolut sanning. Jag är mer medveten om mitt destruktiva tankemönster och låter inte det ta över totalt.

Fast självklart, jag måste medge att det är jävligt svårt i vissa stunder. Men transformationer har väl aldrig varit känt för att vara enkelt… Samtidigt är det lite spännande. Det känns som att jag är i en rätt lång fas där vad som helst kan hända. Som alltid har jag noll tålamod och jag vill att allt ska hända på en gång, men jag försöker sakta ner och ta en i sak i taget.

Det är en stor utrensningsprocess där jag släpper gamla känslor, materiella ting, människor och ohjälpsamma beteenden. Det är inte alltid så lätt och ibland plockar jag tillbaks det jag har släppt, men jag kommer trots det alltid lite längre fram. Att ta 2 steg fram och 1 steg bak kanske tar tid, men det innebär ändå att man aldrig står stilla.

Mitt i all utrensningsarbete har jag verkligen jobbat hårt på att öppna upp mig mer och visa mig sårbar. Ibland känns det skitfånigt, men jag har så jävla fina vänner som verkligen hejar på mig och uppmuntrar mig att fortsätta. Jag förväntar mig alltid att någon ska säga att jag korkad eller konstig, men om och om igen möts jag endast av kärlek.

Tack vare mina vänner och all kärlek de har gett mig har jag insett hur mycket jag faktiskt letar efter fel på mig själv. Ibland är jag nästan helt besatt av att hitta något som bevisar min ovärdighet som människa. Jag liksom förväntar mig att alla dömer mig och snackar bakom min rygg. Jag har faktiskt inte insett just hur pass mycket jag har gjort det. Eftersom att jag har jämfört mig med mitt egna förflutna så har jag tänkt att jag har rätt bra självförtroende. Men det här bevisar ju snarare att jag har en hel del kvar att arbeta med.

Jag har också börjar lära mig mer om vad och vilka som ger mig energi. Ibland är till exempel den bästa terapin att sitta på Discord och sjunga till låtar på Youtube med en av sina bästa vänner. En annan gång är det att pimpla daiquiris och snacka om allt mellan himmel och jord. Vissa helger behöver jag vila i sängen framför filmer, andra helger behöver jag komma ut och skratta med vänner.

Jag måste bara bli bättre på att lyssna på min kropp och inte fortsätta att pressa mig själv vid fel tillfälle. Det är just det här med att hitta den perfekta balansen som är svårt. Men tro mig, jag kommer att hitta den!

Ju mer ilska som kommer ur mig, desto mer glädje känner jag

Ända sen Oktober känns det som jag har blivit förnyad för varje vecka som har gått. Jag tittar på mig själv i spegeln flera gånger om och känner ibland knappt igen mig själv. Inte för att jag tror att mitt utseende har ändrats så särskilt drastiskt, utan för att min syn på mig själv är helt annorlunda. Och den fortsätter att ändras hela tiden.

För ett tag sedan var jag lite orolig att den här personliga utvecklingen som pågår i mig bara är en liten fas. Att jag en dag vaknar upp och är tillbaks på ruta ett och känner mig som en vandrande martyr. Nu känner jag mig helt säker på att jag aldrig kommer att hamna där igen. Kommer jag att fall igen? Absolut. Kommer det att betyda att alla mina framsteg är bortblåsta? Absolut inte.

Att jag hade en stor breakdown förra året satte verkligen min tro på mig själv i gungning. Jag började få panik och kände att jag hade återgått till den svaga och sjuka personen jag brukade vara. Det fick mig att ifrågasätta verkligen allt. Var den stabila grunden jag hade arbetat upp under så många år helt ihålig och instabil? Hade jag lurat i mig själv att jag var starkare än vad jag egentligen var?

Men nu kan jag se allt för vad det verkligen var. Min grund var inte instabil, jag var inte galen eller sjuk och jag var långt ifrån svag. Jag var bara fullständigt mänsklig.

Jag tror att jag var så rädd för att känna mig hjälplös igen att jag istället valde att bli för självständig. Jag intalade mig själv att jag inte behövde någon, att jag klarade allt själv och jag var en samlad person. Jag ville inte att någon skulle se mig tappa fattningen eller gråta så jag bet ihop och svalde allt så länge jag kunde. Jag har alltid varit den som förespråkar öppenhet så jag vet inte hur jag hamnade där riktigt.

Förr när jag var yngre och bloggade helt öppet om min mentala hälsa fick jag otroligt mycket stöd från människor som inte ens kände mig. Och vetskapen om att många som hade liknande problem blev inspirerade och mådde bättre av mitt skrivande drev mig till att kämpa ännu mer. Så hur hamnade jag här? Varför blev jag helt plötsligt så rädd för att visa min sårbarhet? Det var ju just sårbarheten som gjorde mig så jävla stark.

Det var ingen som sa att jag var en inspiration eller som var imponerad av min styrka för att jag aldrig föll. Jag fick lovord för att jag bröt ihop, skrev om det, reste mig upp och fortsatte att kämpa. Det var min styrka och jag var otroligt stolt över det.

Som tur är så fick jag lite mer självinsikt och insåg att jag hade utvecklat ett stort problem med intimitet och att visa sårbarhet. Jag tror att flera olika erfarenheter blandat med mina rädslor fick mig att sätta upp väggar på ett undermedvetet plan. Samtidigt satte jag upp andra väggar fullt medvetet, vilket till slut blev en epic mindfuck för mig.

”Unblocking the Heart’s Well of Emotions”

Förra året var en konstigt blandning av ”jag känner ingenting” och ”oh shit, jag känner alldeles för mycket”. Jag var liksom aldrig likgiltig och apatiskt, men samtidigt hade jag svårt att känna och förstå vad jag kände i hjärtat. Positiva känslor har sen flera år varit lite… avdomnade så att säga så jag googlade runt på hur man lär sig att känna från hjärtat igen.

”Om dörren till hjärtat är stängd förblir dessa djupa känslor fast i hjärtat, oförmögna att komma fram.

Som visas i diagrammet finns det en ”källa av känslor” under dörren, och känslorna i den är staplade i en viss ordning uppifrån och ner: ilska, sorg, glädje och njutning.

Det är viktigt att notera att de känslor som vanligen betraktas som negativa – ilska och sorg – är högst upp i stapeln, medan de som ses som positiva – glädje och njutning – ligger nedanför.

https://www.nippon.com/en/features/c05003/

Jag kom över artikeln som jag länkar här över och tyckte att det lät så otroligt logiskt och simpelt. Så vad har lilla jag gjort sedan dess? Jo jag har skapat ett dokument som jag skriver i lite då och då. Där har jag börjat skriva ner om mina rädslor och texter till människor som jag är eller har varit arg på.

Jag skriver ibland som om att jag skulle skicka ett brev och ibland så skriver jag som om vi stod i samma rum och förde en diskussion. Jag använder även deras namn ofta för att verkligen få ut på vem och varför jag är arg.

När jag började skriva första gången satt jag och nästan kokade av ilska, men efter ett tag så förvandlades det till tårar. Inte långt efter det så kände jag en sån enorm frid inom mig.

Det var inte så längesen jag skrev om hur arg jag var, men nu känns det helt annorlunda. Och ju mer fridfull jag känner mig, desto gladare blir jag. Så den här bilden kändes sjukt spot on! Och ärligt talat är jag förvånad över hur bra jag har mått senaste tiden. Jag känner mig verkligen som en helt annan person.

Tidigare i veckan fick jag höra något som verkligen var provocerande för mig. Så direkt sa jag att jag hade svårt att hantera det och verbaliserade hur det fick mig att må. Jag var totalt inställd på att det skulle förstöra hela min vecka. Sen gick det några minuter bara och jag kände ingenting. Jag kände bara total frid.

Det känns som att jag har återfått min makt över mitt liv och verkligen gått vidare. Det är en sån underbar och befriande känsla. Jag liksom orkar inte längre bry mig om människor som inte förtjänar min energi och nu känns det som att jag kan börja släppa dem helt och hållet.

Och jag jobbar mig bakåt i tiden för att en gång för alla göra mig av med allt som kan användas emot mig. Jag brukar inte aktivt gå runt och vara förtvivlad över det förflutna längre som förr i tiden. Det jag dock har en tendens att göra är att ta fram det när jag redan ligger ner för att använda det som bränsle till elden. Och nu känner jag verkligen att det får fanimej vara slut med det.

Jag har inte längre rum för drama i mitt liv, bara frid.

Jag kan inte ens andas rätt

Jag kan känna hur deras dömande blickar bränner i ryggen på mig. Deras hånande skratt ekar inne i mitt huvud medan jag känner mig iakttagen för varje liten rörelse jag gör. Jag måste hålla andan. Inte ens något så självklart som att andas kan jag göra rätt. Jag hör min nervösa andning över allt annat och ser hur alla stirrar på mig. Allt jag gör och säger är fel. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker. I slutändan får jag inget annat än rullande ögon, hånskratt och narr.

Andningen blir allt tyngre och högljudd. Jag är utstirrad och känner hur de brännande blickarna tänder en eld inne i mitt bröst. Hjärtat slår allt snabbare och ångest växer med en faslig fart. Jag biter i läppen och trycker mina naglar så hårt jag kan i mina händer.

Jag kan inte göra något rätt.

Jag kan inte ens göra något så simpelt som att stiga på en buss. Chauffören hälsar och jag försöker kvida ut ett svagt hej. Alla stirrar på mig, alla stirrar alltid på mig. Jag kan inte ens säga hej utan att göra bort mig totalt. Jag trycker in naglarna ännu hårdare och försöker kväva andningen som hörs över hela bussen. Jag vet vad alla tänker och tycker.

Där sitter hon. Den patetiska, fula, värdelös och fega varelsen som aldrig kommer att passa in. Där sitter hon. Tjejen som inte ens kan andas rätt.


Det är en rätt konstig känsla att kolla bakåt i tiden ibland. Speciellt när jag minns de tider då livet var som värst. Jag kan inte riktigt förstå hur jag helt plötsligt blev totalt besatt av min andning. Det gick så långt att jag till och med började tycka att det var obehagligt att känna mig själv andas.

Hur är det ens möjligt? Hur kunde det mest basala och självklara bli en sån fruktansvärd sak? Det känns också så skevt att jag på riktigt trodde att alla stirrade på mig vart jag än gick. Varför skulle någon bry sig om hur jag säger hej eller hur jag andas? Jag tror inte att människor brydde sig ens om min existens.

Logik existerade verkligen inte i mitt huvud under många år. Så idag är jag otroligt tacksam över var jag är idag. Mitt liv består inte längre av konstant ångest, självhat och rädsla. Inte ens under mina svåraste dippar har jag någonsin gått tillbaks till den fruktansvärda fasen i mitt liv.

Så jag försöker hålla den här tacksamheten konstant i bakhuvudet medan jag möter mina nuvarande demoner. Den här gången utan skyddshandskar eller rustning.

För ärligt talat. Om jag kunde klara mig ur allting från tonåren kan jag fan klara vad som helst. Och nu är jag redo att möta alla mina känslor fullt ut.