I´m not broken like you and you´re not broken like me

Jag ser hur mörkret sväljer dig alltmer för varje dag som går. Dina tårar tar aldrig slut och varje dag går samma låt på repeat. Jag får höra alltför många gånger att jag är den enda som kan rädda dig, men hur mycket jag än försöker är jag inte stark nog.

Jag ser hur du sakta drunknar och hur mycket jag än försöker dra upp dig stannar du kvar. Ju mer jag drar desto längre dras jag ned i ditt mörker. All min energi äts upp och din smärta blir även min. Nu är jag fast i mitt egna mörka hav, men du är aldrig där för att försöka dra upp mig. Istället vänder du ryggen till och håller dig kvar i ditt egna mörker.

Sedan händer samma sak igen och igen. Olika människor, olika situationer men samma känsla av total hopplöshet. Jag försöker rädda andra som vänder ryggen till och låtsas som att de inte ser smärtan de åsamkar. Jag ger allt jag kan även när jag inte har något kvar att ge. Trots det är det ingen som försöker dra upp mig från mitt mörker. Jag får alltid försöka dra upp mig själv.

Tystnaden ekar och att ni knappt klarar av att möta min blick är nog det som gör mest ont. Jag vet att ni inte har kapaciteten att göra mer, men ni kunde åtminstone ha försökt. Ni kunde ha sträckt ut er hand, men istället vände ni er bort och lät mig falla helt ensam.

Era vackra och kärleksfulla ord känns så meningslösa när jag sitter och gråter i min ensamhet. Var var ni egentligen när jag behövde er som mest? Satt ni och väntade ännu en gång på att jag skulle komma och lösa allt? Jag förstår inte hur jag hamnade här.

Är det min förbannelse att försöka laga andra medan jag är så jävla trasig själv? Allt jag någonsin behövde var en utsträckt hand.

But I’m tired and I’m hurt, and I always try to put you first
But you see I’m not worth it to you, so why are you worth it to me?
Broken, broken, broken, you know that I’ve always been
Broken, broken, broken, you know that I’ve always been


För varje vecka som har gått har jag fyllts med nya tankar, perspektiv, frågor och även svar. Man skulle kunna tro att allt det här reflekterande över det förflutna håller mig tillbaks, men det är faktiskt helt tvärtom. Ju mer jag gräver desto längre fram kommer jag samtidigt som jag kan släppa taget.

Jag processar om allt på rätt sätt, mentaliserar och ser saker och ting ur ett annat perspektiv. Det blir allt lättare rannsaka mig själv ur mindre dömande ögon och kunna visa mig själv empati.

Visst känner jag som jag skrev sist ibland. Att jag inte passar in, att jag är konstig och helt ensam. Vissa dagar känner jag mig ovärdig och värdelös. Andra dagar känner jag mig totalt ostoppbar. Det som skiljer på förr och nu är att jag inte ser alla mina tankar och känslor som en absolut sanning. Jag är mer medveten om mitt destruktiva tankemönster och låter inte det ta över totalt.

Fast självklart, jag måste medge att det är jävligt svårt i vissa stunder. Men transformationer har väl aldrig varit känt för att vara enkelt… Samtidigt är det lite spännande. Det känns som att jag är i en rätt lång fas där vad som helst kan hända. Som alltid har jag noll tålamod och jag vill att allt ska hända på en gång, men jag försöker sakta ner och ta en i sak i taget.

Det är en stor utrensningsprocess där jag släpper gamla känslor, materiella ting, människor och ohjälpsamma beteenden. Det är inte alltid så lätt och ibland plockar jag tillbaks det jag har släppt, men jag kommer trots det alltid lite längre fram. Att ta 2 steg fram och 1 steg bak kanske tar tid, men det innebär ändå att man aldrig står stilla.

Mitt i all utrensningsarbete har jag verkligen jobbat hårt på att öppna upp mig mer och visa mig sårbar. Ibland känns det skitfånigt, men jag har så jävla fina vänner som verkligen hejar på mig och uppmuntrar mig att fortsätta. Jag förväntar mig alltid att någon ska säga att jag korkad eller konstig, men om och om igen möts jag endast av kärlek.

Tack vare mina vänner och all kärlek de har gett mig har jag insett hur mycket jag faktiskt letar efter fel på mig själv. Ibland är jag nästan helt besatt av att hitta något som bevisar min ovärdighet som människa. Jag liksom förväntar mig att alla dömer mig och snackar bakom min rygg. Jag har faktiskt inte insett just hur pass mycket jag har gjort det. Eftersom att jag har jämfört mig med mitt egna förflutna så har jag tänkt att jag har rätt bra självförtroende. Men det här bevisar ju snarare att jag har en hel del kvar att arbeta med.

Jag har också börjar lära mig mer om vad och vilka som ger mig energi. Ibland är till exempel den bästa terapin att sitta på Discord och sjunga till låtar på Youtube med en av sina bästa vänner. En annan gång är det att pimpla daiquiris och snacka om allt mellan himmel och jord. Vissa helger behöver jag vila i sängen framför filmer, andra helger behöver jag komma ut och skratta med vänner.

Jag måste bara bli bättre på att lyssna på min kropp och inte fortsätta att pressa mig själv vid fel tillfälle. Det är just det här med att hitta den perfekta balansen som är svårt. Men tro mig, jag kommer att hitta den!

Ju mer ilska som kommer ur mig, desto mer glädje känner jag

Ända sen Oktober känns det som jag har blivit förnyad för varje vecka som har gått. Jag tittar på mig själv i spegeln flera gånger om och känner ibland knappt igen mig själv. Inte för att jag tror att mitt utseende har ändrats så särskilt drastiskt, utan för att min syn på mig själv är helt annorlunda. Och den fortsätter att ändras hela tiden.

För ett tag sedan var jag lite orolig att den här personliga utvecklingen som pågår i mig bara är en liten fas. Att jag en dag vaknar upp och är tillbaks på ruta ett och känner mig som en vandrande martyr. Nu känner jag mig helt säker på att jag aldrig kommer att hamna där igen. Kommer jag att fall igen? Absolut. Kommer det att betyda att alla mina framsteg är bortblåsta? Absolut inte.

Att jag hade en stor breakdown förra året satte verkligen min tro på mig själv i gungning. Jag började få panik och kände att jag hade återgått till den svaga och sjuka personen jag brukade vara. Det fick mig att ifrågasätta verkligen allt. Var den stabila grunden jag hade arbetat upp under så många år helt ihålig och instabil? Hade jag lurat i mig själv att jag var starkare än vad jag egentligen var?

Men nu kan jag se allt för vad det verkligen var. Min grund var inte instabil, jag var inte galen eller sjuk och jag var långt ifrån svag. Jag var bara fullständigt mänsklig.

Jag tror att jag var så rädd för att känna mig hjälplös igen att jag istället valde att bli för självständig. Jag intalade mig själv att jag inte behövde någon, att jag klarade allt själv och jag var en samlad person. Jag ville inte att någon skulle se mig tappa fattningen eller gråta så jag bet ihop och svalde allt så länge jag kunde. Jag har alltid varit den som förespråkar öppenhet så jag vet inte hur jag hamnade där riktigt.

Förr när jag var yngre och bloggade helt öppet om min mentala hälsa fick jag otroligt mycket stöd från människor som inte ens kände mig. Och vetskapen om att många som hade liknande problem blev inspirerade och mådde bättre av mitt skrivande drev mig till att kämpa ännu mer. Så hur hamnade jag här? Varför blev jag helt plötsligt så rädd för att visa min sårbarhet? Det var ju just sårbarheten som gjorde mig så jävla stark.

Det var ingen som sa att jag var en inspiration eller som var imponerad av min styrka för att jag aldrig föll. Jag fick lovord för att jag bröt ihop, skrev om det, reste mig upp och fortsatte att kämpa. Det var min styrka och jag var otroligt stolt över det.

Som tur är så fick jag lite mer självinsikt och insåg att jag hade utvecklat ett stort problem med intimitet och att visa sårbarhet. Jag tror att flera olika erfarenheter blandat med mina rädslor fick mig att sätta upp väggar på ett undermedvetet plan. Samtidigt satte jag upp andra väggar fullt medvetet, vilket till slut blev en epic mindfuck för mig.

”Unblocking the Heart’s Well of Emotions”

Förra året var en konstigt blandning av ”jag känner ingenting” och ”oh shit, jag känner alldeles för mycket”. Jag var liksom aldrig likgiltig och apatiskt, men samtidigt hade jag svårt att känna och förstå vad jag kände i hjärtat. Positiva känslor har sen flera år varit lite… avdomnade så att säga så jag googlade runt på hur man lär sig att känna från hjärtat igen.

”Om dörren till hjärtat är stängd förblir dessa djupa känslor fast i hjärtat, oförmögna att komma fram.

Som visas i diagrammet finns det en ”källa av känslor” under dörren, och känslorna i den är staplade i en viss ordning uppifrån och ner: ilska, sorg, glädje och njutning.

Det är viktigt att notera att de känslor som vanligen betraktas som negativa – ilska och sorg – är högst upp i stapeln, medan de som ses som positiva – glädje och njutning – ligger nedanför.

https://www.nippon.com/en/features/c05003/

Jag kom över artikeln som jag länkar här över och tyckte att det lät så otroligt logiskt och simpelt. Så vad har lilla jag gjort sedan dess? Jo jag har skapat ett dokument som jag skriver i lite då och då. Där har jag börjat skriva ner om mina rädslor och texter till människor som jag är eller har varit arg på.

Jag skriver ibland som om att jag skulle skicka ett brev och ibland så skriver jag som om vi stod i samma rum och förde en diskussion. Jag använder även deras namn ofta för att verkligen få ut på vem och varför jag är arg.

När jag började skriva första gången satt jag och nästan kokade av ilska, men efter ett tag så förvandlades det till tårar. Inte långt efter det så kände jag en sån enorm frid inom mig.

Det var inte så längesen jag skrev om hur arg jag var, men nu känns det helt annorlunda. Och ju mer fridfull jag känner mig, desto gladare blir jag. Så den här bilden kändes sjukt spot on! Och ärligt talat är jag förvånad över hur bra jag har mått senaste tiden. Jag känner mig verkligen som en helt annan person.

Tidigare i veckan fick jag höra något som verkligen var provocerande för mig. Så direkt sa jag att jag hade svårt att hantera det och verbaliserade hur det fick mig att må. Jag var totalt inställd på att det skulle förstöra hela min vecka. Sen gick det några minuter bara och jag kände ingenting. Jag kände bara total frid.

Det känns som att jag har återfått min makt över mitt liv och verkligen gått vidare. Det är en sån underbar och befriande känsla. Jag liksom orkar inte längre bry mig om människor som inte förtjänar min energi och nu känns det som att jag kan börja släppa dem helt och hållet.

Och jag jobbar mig bakåt i tiden för att en gång för alla göra mig av med allt som kan användas emot mig. Jag brukar inte aktivt gå runt och vara förtvivlad över det förflutna längre som förr i tiden. Det jag dock har en tendens att göra är att ta fram det när jag redan ligger ner för att använda det som bränsle till elden. Och nu känner jag verkligen att det får fanimej vara slut med det.

Jag har inte längre rum för drama i mitt liv, bara frid.

Jag kan inte ens andas rätt

Jag kan känna hur deras dömande blickar bränner i ryggen på mig. Deras hånande skratt ekar inne i mitt huvud medan jag känner mig iakttagen för varje liten rörelse jag gör. Jag måste hålla andan. Inte ens något så självklart som att andas kan jag göra rätt. Jag hör min nervösa andning över allt annat och ser hur alla stirrar på mig. Allt jag gör och säger är fel. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker. I slutändan får jag inget annat än rullande ögon, hånskratt och narr.

Andningen blir allt tyngre och högljudd. Jag är utstirrad och känner hur de brännande blickarna tänder en eld inne i mitt bröst. Hjärtat slår allt snabbare och ångest växer med en faslig fart. Jag biter i läppen och trycker mina naglar så hårt jag kan i mina händer.

Jag kan inte göra något rätt.

Jag kan inte ens göra något så simpelt som att stiga på en buss. Chauffören hälsar och jag försöker kvida ut ett svagt hej. Alla stirrar på mig, alla stirrar alltid på mig. Jag kan inte ens säga hej utan att göra bort mig totalt. Jag trycker in naglarna ännu hårdare och försöker kväva andningen som hörs över hela bussen. Jag vet vad alla tänker och tycker.

Där sitter hon. Den patetiska, fula, värdelös och fega varelsen som aldrig kommer att passa in. Där sitter hon. Tjejen som inte ens kan andas rätt.


Det är en rätt konstig känsla att kolla bakåt i tiden ibland. Speciellt när jag minns de tider då livet var som värst. Jag kan inte riktigt förstå hur jag helt plötsligt blev totalt besatt av min andning. Det gick så långt att jag till och med började tycka att det var obehagligt att känna mig själv andas.

Hur är det ens möjligt? Hur kunde det mest basala och självklara bli en sån fruktansvärd sak? Det känns också så skevt att jag på riktigt trodde att alla stirrade på mig vart jag än gick. Varför skulle någon bry sig om hur jag säger hej eller hur jag andas? Jag tror inte att människor brydde sig ens om min existens.

Logik existerade verkligen inte i mitt huvud under många år. Så idag är jag otroligt tacksam över var jag är idag. Mitt liv består inte längre av konstant ångest, självhat och rädsla. Inte ens under mina svåraste dippar har jag någonsin gått tillbaks till den fruktansvärda fasen i mitt liv.

Så jag försöker hålla den här tacksamheten konstant i bakhuvudet medan jag möter mina nuvarande demoner. Den här gången utan skyddshandskar eller rustning.

För ärligt talat. Om jag kunde klara mig ur allting från tonåren kan jag fan klara vad som helst. Och nu är jag redo att möta alla mina känslor fullt ut.

Jag måste inte vara den starka längre

Jag minns fortfarande smärtan av att ha ditt huvud i mitt knä där du grät så många gånger. Varenda tår som rann nedför din kind kändes som ett knivhugg i mitt hjärta. Ena dagen var vi  lyckliga och helt plötsligt var vi så trasiga. Som en blixt från klar himmel raserades hela min värld. Allt jag visste och trodde på fanns inte längre. Hela min existens vändes upp och ner och jag hade inte ens förmågan att sörja över det.

Från att ha levt i en perfekt värld befann jag mig helt plötsligt i ett helvete där ingen ville leva. Mörkret slöts sig omkring oss och vi lät oss slukas alltmer för varje dag som gick. Alla lögner blev exponerade och tårarna verkade aldrig ta slut. Men när mina vällde fram var det i min ensamhet. Jag kände mig så hjälplös och min kärlek räckte aldrig till. Så jag klistrade på ett leende och låtsades som ingenting.

Jag måste alltid vara den som är stark.


Det är lite otroligt hur snabbt ens liv förändras när man äntligen lyckas ändra på sitt tankesätt. All den där ilskan jag skrev om tidigare är nästan helt borta nu. Allt jag behövde var att validera mina egna känslor för att få luften att pysa ut.

Jag känner mig inte alls arg längre. Istället känner jag en inre frid och hur vikten har tagits bort från mina axlar. Jag vet ju själv att jag har varit här förut, så jag förstår verkligen inte varför jag glömmer bort det hela tiden. Jag går alltid och berättar för mina vänner hur de måste validera och acceptera sina egna känslor för att inte låta dem ta över. Och vad gör jag själv? Precis tvärtom.

Antingen går jag runt under en lång tid och försöker intala mig själv att jag inte bryr mig. Eller så intalar jag mig själv över att jag är överkänslig, överdriver allt och är fånig. Men när jag blickar bakåt över året som gick så inser jag att det snarare var helt tvärtom. Jag reagerade inte när jag borde och när jag väl gjorde det känns det snarare som att jag för det mesta underdrev.

Det blir så fruktansvärt tydligt att jag fortfarande tror att jag är samma person som när jag var som sjukast. Då mina känslor och reaktioner faktiskt var extremt överdrivna. Den kombinationen med att jag har varit så rädd för att skrämma bort andra har varit rätt förrädiskt för min mentala hälsa.

Så det är så galet skönt att äntligen kunna släppa den delen av mig. För helt uppriktigt sagt känner jag inte alls att jag är så jäkla känslig och galen längre. Samtidigt känner jag att jag på riktigt kan acceptera saker för vad det är. Jag behöver inte vara fixerad över allt som har gått fel längre och utan allt grubblande försvinner ilskan.

Även när det uppstår saker som jag brukar blir triggad av så tar jag det med ett helt annat lugn. Jag kan liksom medge att det stör mig och sen så nöjer jag mig med det. Ibland sitter jag till och med och har en inre dialog där jag ifrågasätter varför jag inte tappar det. Det känns ju som att det borde göra mig galen, men det gör det inte längre.

Med den nya inre friden jag har fått har det blivit allt lättare för mig att öppna upp mig. Sakta men säkert har jag börjat prata med fler vänner och låtit de få se det som får mig att känna mig svag. I gengäld har jag inte fått något annat än kärlek, acceptans och förståelse. Vilket peppar mig ännu mer att fortsätta på den här vägen som jag har valt.

Tänk så mycket som kan hända på bara ett par månader. Min livsglädje fortsätter att öka varje dag, jag känner en större tillhörighet och en stor del av min rädsla har bytts till spänning och nyfikenhet. Jag har återfunnit min självkärlek och alla motgångar känns istället som möjligheter.

Mitt jobb med mig själv är inte slut på långa vägar, men jag är stolt över hur långt jag har kommit idag. Och jag kan inte vänta med att få se vad livet har att erbjuda det här året! Det här känns verkligen som förändringens år och jag längtar efter att få se vad det innebär för mig.

Året kanske började med bitterhet, men det blir bättre

Äntligen är år 2022 över och de första stegen in i år 2023 har tagits. Jag var egentligen totalt otaggad på att gå på nyårsfest, men det blev rätt kul ändå!

Tyvärr startade jag dock detta år med att inse hur pass bitter jag fortfarande är. Under några diskussioner kunde jag inte undgå att känna den där ilskan puttra upp igen. Med lite för mycket alkohol i kroppen kom min hämndlystna sida fram alltmer och jag insåg inte det ens förrän senare.

För att fortsätta på min lite mer hälsosamma vana tänker jag inte gräva ner mig över det. Jag inser ju såklart att jag inte kan vara perfekt och alltid reagera 100% korrekt. Det jag kan göra är att vara konstruktiv, se på mitt beteende ur ett annat perspektiv, analysera och hitta nya sätt att hantera det på.

Egentligen är det väl inte så konstigt att jag fortfarande är arg över saker och ting. Ingenting har löst sig, allt jag har är frågor utan svar och mycket skit höll jag inne för länge som jag tidigare har skrivit. Så det kanske är lite väl hårt att begära att jag ska släppa allt från en dag till en annan.

Men jag känner mig verkligen less på att jag låter det påverka mig. Samtidigt vill jag inte gå så långt att jag väljer att sluta bry mig totalt. Då känns det istället som att jag hamnar ute på hal is igen. Jag ska ju jobba bort min dåliga vana att svälja det som gör ont och hålla allt inne.

Det är svårt att balansera sina känslor

Å ena sidan vill jag vara den större personen och hantera allt på bästa sätt, alltid. Å andra sidan vill jag släppa det där tänket och bara låta mig känna och reagera. För annars fastnar jag här i min känslomässiga förstoppning.

Ena dagen tänker jag ”fuck it”, jag orkar inte bry mig om vad andra tycker och tänker. Sen kommer nästa dag och då ångrar jag allt, även fast mina ”fuck it- dagar” är rätt så osynliga för resten av världen. Jag vill liksom vara på ett sätt fast ändå inte.

Jag har också märkt att det här med att skydda sin energi är också otroligt svårt. Gränsen mellan att ge tillbaks samma energi man får och att ge ”tit for tat” är otroligt tunn. Så tunn att den gränsen knappt ens finns. När jag medvetet gör sådana val känns det istället som att jag straffar någon och det är inte heller helt rätt.

Man brukar säga att självmedvetenhet är en början, men ibland stjälper den lite för mig. Jag är så jävla självmedveten att jag ser allt jag gör från för många olika håll på olika sätt. Det är lite som att man springer i en labyrint och helt plötsligt hamnar i ett rum med 20 olika dörrar. När man ser fördelarna och nackdelarna med varenda dörr blir det svårt att veta vilken som bör öppnas.

Det känns som att jag är på rätt väg och livet fortsätter att bli lättare. Men vissa stunder under dagarna som går kan jag inte hjälpa att jag känner mig så fruktansvärt frustrerad. Jag vill bara skaka av mig allt som tynger mig och sprinta fram efter allt som jag önskar.

Men samtidigt bär jag på alltför mycket tvivel och rädslor. Ilskan som inte riktigt har någonstans att ta vägen dränerar mig. Jag är så jävla trött på att mina tankar inte kan sluta spinna 180.

Hur jag ser på allt byts från dag till dag

Jag började skriva det här inlägget den första januari, fortsatte igår och börjar nu igen idag. Man kan väl säga att det är rätt tydligt att jag velar fram och tillbaka hur jag vill vara. Ena gången gången känns det skönt att vara arg och andra gången är det dränerande.

Problemet är väl att jag inte riktigt kan hitta den perfekta balansen av att att reflektera över mitt egna beteende och samtidigt låta mig känna mina känslor. Jag vill ju vara den bästa versionen av mig själv samtidigt som jag vill bara vara.

Igår hade jag dock ännu ett litet aha-moment. Från ingenstans kände jag mig helt plötsligt ledsen. Ingenting hände och jag satt inte heller och grubblade. Jag kände mig bara så jävla låg. Då tänkte jag lite på det här inlägget och hur jag överanalyserar allt igen.

Så istället för att försöka ta reda på vad det var som störde mig så lät jag det vara. Jag tog mig ett fotbad och sa till mig själv att det är okej. När jag satt i kokhett vatten och spelade glömde jag efter ett tag bort känslan. Det tog ett par timmar innan jag insåg att den jobbiga känslan hade bara poffat iväg.

Imorse insåg jag något ännu mer förvånande… Jag hade totalt glömt att ta min ena sömnmedicin. Jag kan verkligen aldrig somna på endast 2 sketna Lergigan när jag är nykter och lägger mig tidigt så jag blev faktiskt rätt chockad.

Av någon okänd anledning kände jag mig tillräckligt lugn och trött ändå.

Så ibland kanske jag inte ska riva upp allt och analysera det till världens ände. Ibland är det nog tillräckligt att bara känna och låta det vara. För helt plötsligt kände jag en sån stark acceptans och jag kunde återigen släppa lite mer av det förgångna.

Ju mer jag släpper desto lättare blir det att acceptera allt som har hänt. Det ger en större möjlighet till att även förlåta mig själv för mina misstag.

Jag kanske är lite grinig vissa dagar men det får vara okej. På något plan behöver jag låta mig vara det så att jag kan komma vidare. Som alltid måste jag bara ha tålamod… Något som jag definitivt inte föddes med.