”Det finns mycket att lära i ovissheten och i det som du inte vet.”
Det är ett råd som jag fick för ett tag sedan och som verkligen har legat kvar i baktankarna och tuggat. Ur det har insikter kommit en efter en. I all ovisshet har alla mina rädslor blivit extremt tydliga och jag har insett nu hur pass mycket de påverkar mig på ett undermedvetet plan.
Att försöka acceptera allt jag inte vet och kanske aldrig får veta har varit extremt svårt. Men nu när jag har reflekterat mycket över det så har jag även insett hur mycket självsaboterande beteende jag faktiskt har. Det är inget extremt, men det är mycket små och lite dolda detaljer som håller andra på avstånd. Även fast jag har velat ha närhet har jag istället hållit konstant en viss nivå av avskildhet. Jag har sett dessa tendenser ibland, men nu har det blivit tydligare att jag har gjort det mer än vad jag har insett. Dessutom helt omedvetet.
I mina försök att acceptera ovissheten har det också fått mig att inse att mitt ”kontrollbehov” härstammar ur inget annat än rädsla. Att göra upp olika scenarios i mitt huvud när jag inte vet vad som händer eller har hänt ger mig en falsk trygghet. Att leta efter svar får mig att tro att ingen kan dra mattan från under mig. För då är jag liksom förberedd på att få ännu en kniv in i ryggen. Då känns det inte som att det kommer att göra lika ont.
Allt det här tänkandet har fått mig att inse hur mycket mina rädslor faktiskt har styrt mig. Speciellt förra året, men tyvärr även det här. Mina rädslor blev så stora att jag slutade lita på mig själv helt och hållet. Nästan alla mina val baserades på vad jag trodde att jag borde göra. Jag blev så jävla rädd och kände mig tvungen att skydda mig själv, men istället så gjorde jag allt värre.
Jag antar att göra val som inte var genuina eller kändes rätt i hjärtat fick mig att känna mig som en lögnare. Samtidigt var jag så fixerad över vad jag ”måste” göra att jag inte kunde inse hur pass fel det kändes. Det skulle kanske inte förändra hur saker och ting spelades ut, men jag skulle i alla fall känna mig mer sann mot mig själv. Inte minst så skulle jag inte ha blivit så förvirrad av allt och ja… mig själv.
Till en viss del har jag förstått det här. Samtidigt så har jag inte riktigt förstått djupet av det eller insett förrän nu hur mycket jag fortfarande gör det. Jag har liksom alltid vetat om att jag är rädd, men inte att jag är så här pass rädd. Jag skriver om och om igen om att jag vill släppa taget, men samtidigt vill inte en del av mig göra det. En del av mig vill inte förlåta och gå vidare för det innebär rum för ännu mer smärta.
Och så kan man ju inte leva sitt liv…
Så den här månaden kommer mitt fokus ligga på kärlek, förlåtelse och acceptans. Dessa 3 ord kanske är något som jag längtar efter, men samtidigt skrämmer det livet ur mig. För ur det kommer det så mycket mer och jag vet inte vad jag kan förvänta mig.
Visst kan livet bli helt underbart, men det kan också svinga mig tillbaks till mina mörkaste dagar. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Samtidigt finns det en person som jag har extremt svårt för att förlåta och jag vet inte hur jag ska komma över det. Den personen är ingen annan än mig själv. Det kommer väl inte som någon överraskning att jag fortfarande inte, efter ca 18 år, kan förlåta mig själv.
Jag vet bloggen, jag vet. Vi har gjort den här grejen säkert tusen gånger nu. Det verkar som att varje gång jag tror att jag har läkt helt och hållet blir jag bevisad motsatsen. Något triggar mig och jag känner mig ännu en gång som världens hemskaste människa. Det spelar ingen roll att jag logiskt sett vet att jag inte kan beskylla mig själv för det som hände. Känslomässigt sett kan jag inte riktigt acceptera det, vilket jag verkligen måste lära mig att göra nu.
Så den här månaden handlar inte bara om kärlek, förlåtelse och acceptans för andra. Främst handlar det om mig själv. Samtidigt måste jag vara helt brutalt ärligt mot mig själv. För det är så jävla mycket av mina rädslor som härstammar från de svåraste åren i mitt liv. Och att det fortfarande påverkar mig så starkt är ett rätt stort bevis på att jag inte har tillåtit mig att processa allt fullt ut.
Det börjar bli dags att verkligen se all skam, sorg, ilska och ånger i vitögat. Med kärlek, förlåtelse och acceptans för jag kan verkligen inte fortsätta att vara så fruktansvärt hård mot mig själv.
Men ja jag ska bli bättre på att förlåta andra också och intala mig själv att ilska inte skyddar mig på något sätt. Ibland är det bara lättare att vara arg än att verkligen känna fullt ut hur sårad man faktiskt är.