Mitt vardagliga liv

Äntligen är år 2022 över och de första stegen in i år 2023 har tagits. Jag var egentligen totalt otaggad på att gå på nyårsfest, men det blev rätt kul ändå!

Tyvärr startade jag dock detta år med att inse hur pass bitter jag fortfarande är. Under några diskussioner kunde jag inte undgå att känna den där ilskan puttra upp igen. Med lite för mycket alkohol i kroppen kom min hämndlystna sida fram alltmer och jag insåg inte det ens förrän senare.

För att fortsätta på min lite mer hälsosamma vana tänker jag inte gräva ner mig över det. Jag inser ju såklart att jag inte kan vara perfekt och alltid reagera 100% korrekt. Det jag kan göra är att vara konstruktiv, se på mitt beteende ur ett annat perspektiv, analysera och hitta nya sätt att hantera det på.

Egentligen är det väl inte så konstigt att jag fortfarande är arg över saker och ting. Ingenting har löst sig, allt jag har är frågor utan svar och mycket skit höll jag inne för länge som jag tidigare har skrivit. Så det kanske är lite väl hårt att begära att jag ska släppa allt från en dag till en annan.

Men jag känner mig verkligen less på att jag låter det påverka mig. Samtidigt vill jag inte gå så långt att jag väljer att sluta bry mig totalt. Då känns det istället som att jag hamnar ute på hal is igen. Jag ska ju jobba bort min dåliga vana att svälja det som gör ont och hålla allt inne.

Det är svårt att balansera sina känslor

Å ena sidan vill jag vara den större personen och hantera allt på bästa sätt, alltid. Å andra sidan vill jag släppa det där tänket och bara låta mig känna och reagera. För annars fastnar jag här i min känslomässiga förstoppning.

Ena dagen tänker jag ”fuck it”, jag orkar inte bry mig om vad andra tycker och tänker. Sen kommer nästa dag och då ångrar jag allt, även fast mina ”fuck it- dagar” är rätt så osynliga för resten av världen. Jag vill liksom vara på ett sätt fast ändå inte.

Jag har också märkt att det här med att skydda sin energi är också otroligt svårt. Gränsen mellan att ge tillbaks samma energi man får och att ge ”tit for tat” är otroligt tunn. Så tunn att den gränsen knappt ens finns. När jag medvetet gör sådana val känns det istället som att jag straffar någon och det är inte heller helt rätt.

Man brukar säga att självmedvetenhet är en början, men ibland stjälper den lite för mig. Jag är så jävla självmedveten att jag ser allt jag gör från för många olika håll på olika sätt. Det är lite som att man springer i en labyrint och helt plötsligt hamnar i ett rum med 20 olika dörrar. När man ser fördelarna och nackdelarna med varenda dörr blir det svårt att veta vilken som bör öppnas.

Det känns som att jag är på rätt väg och livet fortsätter att bli lättare. Men vissa stunder under dagarna som går kan jag inte hjälpa att jag känner mig så fruktansvärt frustrerad. Jag vill bara skaka av mig allt som tynger mig och sprinta fram efter allt som jag önskar.

Men samtidigt bär jag på alltför mycket tvivel och rädslor. Ilskan som inte riktigt har någonstans att ta vägen dränerar mig. Jag är så jävla trött på att mina tankar inte kan sluta spinna 180.

Hur jag ser på allt byts från dag till dag

Jag började skriva det här inlägget den första januari, fortsatte igår och börjar nu igen idag. Man kan väl säga att det är rätt tydligt att jag velar fram och tillbaka hur jag vill vara. Ena gången gången känns det skönt att vara arg och andra gången är det dränerande.

Problemet är väl att jag inte riktigt kan hitta den perfekta balansen av att att reflektera över mitt egna beteende och samtidigt låta mig känna mina känslor. Jag vill ju vara den bästa versionen av mig själv samtidigt som jag vill bara vara.

Igår hade jag dock ännu ett litet aha-moment. Från ingenstans kände jag mig helt plötsligt ledsen. Ingenting hände och jag satt inte heller och grubblade. Jag kände mig bara så jävla låg. Då tänkte jag lite på det här inlägget och hur jag överanalyserar allt igen.

Så istället för att försöka ta reda på vad det var som störde mig så lät jag det vara. Jag tog mig ett fotbad och sa till mig själv att det är okej. När jag satt i kokhett vatten och spelade glömde jag efter ett tag bort känslan. Det tog ett par timmar innan jag insåg att den jobbiga känslan hade bara poffat iväg.

Imorse insåg jag något ännu mer förvånande… Jag hade totalt glömt att ta min ena sömnmedicin. Jag kan verkligen aldrig somna på endast 2 sketna Lergigan när jag är nykter och lägger mig tidigt så jag blev faktiskt rätt chockad.

Av någon okänd anledning kände jag mig tillräckligt lugn och trött ändå.

Så ibland kanske jag inte ska riva upp allt och analysera det till världens ände. Ibland är det nog tillräckligt att bara känna och låta det vara. För helt plötsligt kände jag en sån stark acceptans och jag kunde återigen släppa lite mer av det förgångna.

Ju mer jag släpper desto lättare blir det att acceptera allt som har hänt. Det ger en större möjlighet till att även förlåta mig själv för mina misstag.

Jag kanske är lite grinig vissa dagar men det får vara okej. På något plan behöver jag låta mig vara det så att jag kan komma vidare. Som alltid måste jag bara ha tålamod… Något som jag definitivt inte föddes med.

Tryck mig mot väggen och ge mig det värsta du har. Kom igen, släpp ut allt som du har låtit vara osagt. Låt oss ha en duell med ord om du vågar. Jag har aldrig förlorat och jag planerar inte på att göra det. Är du en värdig motståndare? Kan du ställa mig mot väggen med dina argumentationer?

Visa vem du egentligen är och allt du känner inom dig. Skäll ut mig, skrik på mig, peka ut alla mina fel och brister. Gör vad du än vill. Jag kommer aldrig att backa. Tryck fast mig lite hårdare och skrik lite högre. Förbered dig bara på att jag inte kommer att hålla tillbaka elden i mig.

Jag är så jävla redo, är du?

I know the part I’ve played before, I know the shit that I’ve ignored
I know the girl that you adored, she’s dead, it’s time to fucking mourn
I can’t spoon-feed you anymore, I can’t spoon-feed you anymore
Dinner’s served, it’s on the floor, I can’t spoon-feed you anymore
You’ll have to eat me as I am, You’ll have to eat me as I am

---

Ibland undrar jag själv vad det är jag egentligen vill. Känner jag mig lite extra kaxig och vill bråka? Vad är det för ilska som jag inte har lyckats släppa ut ännu? Å andra sidan är lite banter en annan typ av mitt kärleksspråk så vem vet? Kanske är jag ute efter slagsmål eller kanske så suktar jag efter en eldig och passionerad kärleksaffär.

Jag vet att jag borde veta det själv, men den här bokens författare är rätt hemlighetsfull av sig. Även om det är jag själv som sitter och skriver varenda kapitel är det som att en del av mig döljer vad som komma skall. Jag inser att det låter rätt knäppt, men det känns verkligen som att jag vet men inte vill avslöja någonting ännu. Det är lite frustrerande ibland. När det alltid känns som att någonting stort ska hända när som så blir varje dag ett enda långt antiklimax.

Samtidigt är det jävligt spännande.

Det känns som att dörrar med nya möjligheter poppar upp konstant. Jag har så många val som leder till så många olika ting. Jag vet inte riktigt vart jag ska gå eller vilka dörrar som förtjänar en chans. Ska jag ligga i dvala ett tag till eller ska jag rusa framåt utan att blicka tillbaks?

Jag är så ivrig till att komma vidare med mitt liv och uppleva nya saker. Jag är hungrig på livet och allt vad det har att erbjuda. Samtidigt vill jag inte göra om gamla misstag. Har jag slickat mina sår tillräckligt nu eller måste jag helas lite till innan jag tar språng?

Huvudet säger åt mig att vänta. Hjärtat ber om att få slitas upp och känna och se allt med nya ögon. Magkänslan säger åt mig att låta allt komma till mig när det som är menat för mig är redo. Men som vi vet så har jag ju noll tålamod och jag vill att allt ska ske NU.

Idag vinner huvudet och magkänslan. Vad som händer imorgon är en annan femma. Jag är så jävla hungrig och jag orkar inte vänta längre.

Klockan tickar och tiden rinner ut som sand genom fingrarna. Kan du känna skiftningarna som sker runt omkring dig? Förändring ligger i luften och väntar. Tänker du handla eller tänker du gömma dig? Tick tock, tick tock. Tiden går allt snabbare och jag kommer inte att vänta. Jorden snurrar allt snabbare och jag följer strömmen av energi som skapas av varje varv den tar.

Klockan tickar snabbare och din tid håller på att rinna ut. Precis som ett förutsägbar och tråkig bok slängs du i högen. Jag öppnar en ny och den visar sig vara lika förutsägbar som du. Borden är vända och den här gången är det jag som springer. Tick tick. Högen blir större och jag kan inte stanna kvar. Kommer du att överraska den här gången eller ligger du kvar i högen och dammar?

Tick tock, tick tock. Jag ligger i sängen och hör pulsen slå i takt med varje sekund som går. Minnen suddas ut och raderna i böckerna smälts ihop. Du hade din chans men lät tiden gå. Nu tickar den mot sitt slut och du förvandlas till ett suddigt minne från en svunnen tid. Tick tick.

Visst är det underbart att känna sig helt betydelselös och bortslängd?

---

Det är lite fascinerade hur mitt huvud fungerar just nu. Helt plötsligt fylls jag av olika narrativ som jag måste få ut. Det spelar ingen roll om jag går till jobbet, till gymmet, tränar eller går hem. Så fort jag går och lyssnar på musik sätts tankeverkstan igång.

Ibland måste jag liksom skynda mig hem och öppna upp datorn så att jag kan försöka hinna få ut allt. Tyvärr är ju inte minnet helt perfekt så det låter ju aldrig så bra som det gjorde i huvudet. Men ändå, det är en rätt härlig känsla.

Det finns liksom ingen riktig mening för mig att skriva här. Visst, det trillar in lite besökare men jag tror att alla gamla läsare har glömt bort den här bloggen sedan länge. Och även om de gjorde det så finns det ingen riktig baktanke med det. Jag behöver inte kommentarer eller uppmärksamhet längre. Det jag skriver är inte alltid ens logiskt och de det handlar om är nog de som minst troligen skulle hamna här och läsa det. Än mindre tror jag knappast att de ens skulle förstå det.

Ibland vet jag inte själv vad det är som jag försöker säga. Ofta tappar jag tråden och kommer in på något helt annat. Samtidigt så måste jag hålla mig från att sitta och skriva en hel roman för ett ynka inlägg. Trots det så är jag så jävla glad över att jag skriver. För något som har legat i dvala i mig har äntligen vaknat upp. Min fantasi skenar iväg och jag känner skrivarglädje igen, hur ologiska mina rabalder än må låta.

Det är just känslan av att vilja skynda mig hem och skriva som gör mig glad. Äntligen vill jag något igen. Min kreativitet vaknar till liv och ju mer jag skriver desto större blir min fantasi. Verkligheten bakas in med metaforer och min inre fantasivärld i en aningens konstig blandning.

Men den är trots allt min.

Det behöver inte vara bra, logiskt eller välläst. Jag behöver bara få det ur mig. Det är så här jag processar saker och ting som har hänt i mitt liv. Så har det egentligen varit ända sedan jag var liten. Ju mer jag rensar saker från barndomen, desto fler lappar och texter hittar jag. Ibland är det bara ett par rader och ibland är det dikter. Det är inget som är så särskilt fint precis, men det är ändå lite fascinerad att nu i efterhand puzzla ihop alla bitar.

Så även om allt låter konstigt och vrickat så tänker jag försöka skriva ut så mycket som möjligt. För vad har jag att dölja egentligen? Jag behöver inte precis imponera på någon heller så skit samma.

Let´s go crazy.

Varje morgon och kväll håller jag på att frysa ihjäl från och till hemmet. Ändå är jag helt förälskad i det vackra vinterlandskapet som vi befinner oss i just nu. När alla andra suckar och stönar över att det snöar igen blir jag själv som ett litet barn.

Jag njuter av varje sekund av avbrotten från att vara vuxen. Om det är något som jag behöver är det just vila från alla måsten och ansvar. Jag har varit den starka självständiga tjejen som tar hand om alla andra alldeles för länge nu. Så allt jag vill just nu är att bara kunna vara. Att kunna luta mig bakåt och låta någon annan sköta allt.

Tyvärr tillåter verkligheten inte riktigt det. Det är aldrig någon som löser allt åt mig. Vart jag än hamnar verkar allt alltid hänga på mig. Så även om stunderna då jag får känna mig som ett barn är korta, passar jag på att försöka leva mig in i stunden så mycket jag kan. Även om det bara gäller i några sekunder är det alltid något.

Ärligt talat är jag lite chockad över att allt fortfarande känns så himla bra. En del av mig undrar när allt ska fallera igen, medan en ännu större del av mig känner mig starkare än någonsin. Jag är väl lite smårädd för att det är för bra för att vara sant, men samtidigt känner jag en enorm trygghet.

Jag är bara så ovan med att känna att allt jag behöver finns inom mig. Jag behöver inte andras validering eller uppmärksamhet för att känna mig värdefull. Jag vet vem jag är och vad jag har att erbjuda världen och alla i den. Och ärligt talat så älskar jag mig själv och alla mina knasiga egenheter. Istället för att dölja alla mina ”egenheter” jobbar jag istället på att visa upp allt som är jag.

Precis som alla knutar jag tidigare har skrivit om så är det en hel del som behöver nystas upp. Efter många år av att hämma mig själv är jag full av kedjor som håller mig tillbaks. Så det är en rätt stor process som pågår här inom mig.

Kedja efter kedja släpps loss och jag kan känna mig mer och mer som mig själv igen. Som jag var för flera år sedan. Jag vet inte exakt vad som döljer sig längst där inne, men ju mer som kommer ut desto mig gillar jag det jag ser.

Det känns liksom som att komma hem igen.

Jag skrattar mer och jag skrattar högre. Jag följer mina impulser allt oftare och tänker inte lika mycket igenom allt. Andras beteenden påverkar mig allt mindre och den bekräftelse jag behöver kommer från mig själv. Jag sover bättre och njuter alltmer utav hur mysigt livet faktiskt kan vara. Pessimisten i mig får allt mindre luft och känner mig bara mer och mer taggad på livet.

Ibland tappar jag tålamodet lite och vill att allt ska gå ännu snabbare. Jag vill att saker ska hända NU och jag vill ha 1000 förändringar på en gång. Men jag försöker att tänka att jag är precis där jag ska vara. Det som är menar för mig kommer till mig när tiden är rätt.

För en gångs skull litar jag på att saker och ting löser sig utan min inverkan.