Livets ångest

När man hittar den perfekta låten som beskriver ens inre dialog så jävla väl. ❤ Över 30 år har gått nu, räcker inte det?

”(You’ll never evolve) I know I can change
(We are not enough) We are not the same
(You don’t have the heart) You don’t have the strength
(You don’t have the will) You don’t have the faith
(You’ll never be loved, you’ll never be safe)
(Might as well give up) Not running away
(You don’t have the guts) You’re the one afraid
(I’m the one in charge) I’m taking the— (No)
I’m taking the
Reins”

Jag står framför spegeln helt naken och exponerad. I ljuset döljs ingenting och jag kan se varenda liten skavank på min kropp. Jag synar mig själv från topp till tå och låter alla minnen strömma mot mig med tårar i ögonen.

I ljusets sken blir det så smärtsamt tydligt vad jag har utsett min kropp för genom åren. Även om ärren bleknar mer för varje år som går finns de fortfarande spår kvar. Spår som för evigt kommer att påminna mig om alla krig som jag utförde mot mig själv.

När jag står och stirrar på mig själv helt utan skydd eller smickrande ljus börjar verkligheten sjunka in. Det är enkelt att förminska allting när man jämför sig själv med andra. För det finns alltid någon med större ärr, fler blåmärken, synligare revben eller en sjukare historia. Men när man tar bort alla andra och endast ser sig själv helt utan jämförelser blir spegelbilden helt annorlunda.

Jag har ju lovat mig själv att jobba med att hela mitt inre barn. Så när jag står där och stirrar på min nakna spegelbild ser jag mitt yngre jag ståendes bredvid mig. Trots att jag vet att barnet står där endast i min fantasi var det jag såg helt fasansfullt.

För när jag tittar på henne ser jag allt som jag har utsätt henne för igenom åren.

Jag ser ett blåmärkt barn som är sönderskuren på vänstra sidan av kroppen. Helt plötsligt slås jag av bilder på hur jag sparkar henne när hon ligger och gråter i fosterställning. För varje lite snedsteg hon tar sliter jag upp henne och skär i henne som bestraffning. Jag tillåter inte henne att äta på flera dagar medan jag tvingar henne att träna flera timmar på gymmet. Sen drar jag henne till toaletten och trycker ner mina fingrar i hennes hals.

Jag tvingar henne att dricka flera liter saltvatten, hemgjorda kryddshots och laxeringsmedel. För min sjuka hjärna kan inte ens koppla att laxeringsmedel inte gör så särskilt mycket när man inte har ätit något…

Alla timmar hon spenderar på gymmet räcker inte till så jag tvingar henne att göra 100 situps till… och 100 till och 100 till. Jag sätter allt hårdare regler och till slut får hon inte åka buss längre, hon måste gå. Om det inte går att promenera någonstans får hon inte sitta ner. Hon måste stå upp hur svimfärdig hon än blir. Allt för att bränna några ynka kalorier till.

Även när hon klarar av att vara på gymmet i 3 timmar och sen gå på promenad över 1 timme utan någon mat blir jag nöjd. Hennes kropp äcklar mig och jag står inte ut med att se på den. Hennes fula kropp och ännu fulare ansikte får mig att gråta.

När tillfället fås viskar jag om hur smutsig hon är. Bara för att se henne sitta och duscha i skållhett vatten medan hon försöker skrubba bort varenda beröring. Jag tillät fel människor komma nära henne och när hon kände sig utnyttjad sa jag att det var rätt åt henne.

Jag hånler medan jag stirrar in i hennes ögon och frågar; ”Trodde du på riktigt att någon skulle kunna bry sig om dig? Du förtjänar inte att bli älskad. Du förstör för alla genom att bara existera”.

Jag stänger in henne på hennes rum och fortsätter att viska så att hon ligger vaken hela nätterna. Jag påminner henne om allt hon har sagt och gjort som bevisar hur konstig och korkad hon verkligen är. Jag fyller henne med så mycket ångest att hon isolerar sig i perioder så att hon förlorar hennes vänner. Men det räcker inte så jag viskar mer tills att hon knappt kan säga några ord till hennes egna familj.

Alla mina bestraffningar känns aldrig tillräckliga. Jag måste få henne att inse hur oduglig, värdelös och ful hon är. Så jag spenderar flera timmar om dagen med att tvinga henne att ställa sig framför spegeln. Där drar jag i allt jag kan dra i så att hon verkligen inser hur tjock hon är. Jag stirrar rakt in i hennes ögon och skriker om och om igen hur misslyckad hon är. Att ingen någonsin kommer att älska henne och att hon inte förtjänar att finnas.

Jag kan se hur den lilla flickan dör alltmer på insidan och det gör så jävla ont. Ändå kan jag inte sluta. ”Du skulle aldrig ens ha levt, varför finns du fortfarande?”. Jag vill sluta misshandla henne men jag kan inte.

För en större del av mig vill inte sluta.

Så jag fortsätter att håna henne medan jag påminner om varenda ett av hennes misslyckande. Och för att strö lite mer salt i såren skriver jag lappar som hennes framtida jag kan läsa. För hon får aldrig någonsin glömma hur mycket jag hatar henne. Hon får aldrig glömma hur ful, grotesk, patetisk, värdelös, misslyckad och oälskad hon är.

När ens fantasi samtidigt är ens verklighet

Allt jag ser i min spegelbild är bara i min fantasi. Samtidigt så är det hur min verklighet var i flera år, jag kunde bara inte se det på det här sättet.

När man väljer att ta bort alla jämförelser och bara ser på hur man själv har behandlat sitt egna inre barn är det rätt ögonöppnande. Det var aldrig någon annan som misshandlade mig eller berättade om hur värdelös och patetisk jag var.

Det var bara jag.

Visst har det skett saker utom min kontroll som förstörde mig på flera sätt. Och ja, barn har inte alltid varit så snälla och jag har fått flera glåpord slängda på mig från andra sidan skolgården. Människor jag har valt att lita på har krossat mig totalt. Men om sanningen ska fram så var det jag som valde hur jag reagerade på det. Jag gjorde ett medvetet val att vrida om allt så att det blev ett bevis på att allt jag gör och säger är fel.

Jag skapade mitt egna monster och min egna torterare ut ur tomma intet. Allt började tidigt, långt innan mitt liv raserades. Så det finns ingen klar anledning till varför jag blev som jag blev. Även när jag var bara ett litet barn och kände att jag levde ett perfekt liv bubblade självhatet ibland fram om nätterna. Jag slog, rev och drog mig själv i håret medan jag intalade mig själv att jag inte förtjänade att leva.

Var de tankarna kommer ifrån kan jag själv inte förstå, men jag antar att vi alla föds med vissa demoner. Jag hade egentligen aldrig någon anledning till att få dem, men jag närde varje demon med allt jag hade. I alla jag mötte letade jag efter tecken som visade att alla mina farhågor var berättigade.

Så allt någon sa eller gjorde mot mig som var sårande slukade jag med hull och hår. ”Där ser du, jag sa ju att du inte kan lita på någon. Ingen tycker om dig eller vill ha dig här”.

Åren har gått och jag misshandlar inte mig själv på det här sättet längre. Men trots att jag har blivit äldre, visare och mycket stabilare måste jag fortfarande slåss mot mitt egna mörker. Jag kan se det mesta ur en mer förnuftig synvinkel, men något i mig försöker alltid trigga igång mina värsta sidor.

Och jag måste ständigt påminna mig själv om att mina fantasier inte är verkliga.

Istället för att springa ifrån mina demoner väljer jag att omfamna dem nu

I flera år har jag försökt att springa ifrån mina demoner. När det inte har funkat har jag gjort allt jag kan för att kväva dem. Ju mer jag har ignorerat och försökt kväva dem har jag samtidigt kvävt en stor del av min personlighet.

Tyvärr tog det många år innan jag insåg att mitt mörker inte bestod endast av hat och ilska. Det är därifrån alla mina känslor bottnar. Så ju längre bort jag springer desto mindre känner jag i huvud taget. Som jag har skrivit flera gånger tidigare så har det fått mig att tappa huvudet lite. För jag kan inte riktigt koppla exakt vad det är som jag känner och varför.

Så jag har valt att inte springa längre.

”Walk the dark path, sleep with angels, call the past for help
Touch me with your love and reveal to me my true name”

Förr i tiden brukade jag alltid se en skuggversion av mig själv som hånade varje steg jag tog. Nu är jag äntligen redo att se verkligheten för vad den är. Jag kan inte personifiera allt jag hatar med mig själv, splittra upp mig i olika personligheter och låtsas som att det inte är jag.

Det är bara jag och det har alltid bara varit jag.

Ju mer jag har sprungit ifrån alla känslor desto mer har jag tappat allt som jag tyckte om med mig själv. För det är just mitt mörker som gjorde mig så kärleksfull och omtänksam. Visst var jag naiv men min kärlek var alltid villkorslös och det är en egenskap som är rätt vacker ändå. Det är ur mitt mörker all min kreativitet kommer ifrån. Det är det som gör mig till den hopplösa romantikern jag en gång var.

Utan mitt mörker skriver jag inte dikter längre. Jag har svårare för att skapa djupa relationer och jag håller andra på ännu större avstånd. Allt driv som finns i mig har minskat drastiskt och jag har svårt för att verkligen njuta på riktigt. Jag säger att jag gör det, men oftast säger jag det för att sen bara känna en stor tomhet.

Inte minst gör det mig mer förvirrad över mina reaktioner och tankar.

Jag kanske kände alla negativa känslor extremt starkt, men det gjorde jag även med de positiva. Jag hade en låga som brann våldsamt medan regnet piskade ner på min nedslagna kropp. Jag var intensiv och passionerad. Jag var kreativ och fylld av idéer. Ville jag ha något eller någon så kämpade jag för det helhjärtat. Idag har jag inte kraften att göra det på samma sätt.

Så jag tar mitt inre barn i handen och ber om förlåtelse. Jag slänger mina armar runt skuggversionen av mig själv och släpper inte taget. Jag lappar ihop mina splittrade personligheter och slutar låtsas vara någon jag inte är.

Det börjar bli dags att introducera om Ninni på nytt igen. En Ninni som inte längre är splittrad i olika personligheter som lever i ett oändligt krig med varandra. Utan varandra är vi ihåliga och det är dags att bli hel igen.

Snart ska ni få se vem jag verkligen är.

Jag måste bara hitta ut från mitt mentala fängelse som jag har byggt upp genom åren. Det fanns en tid då jag inte ville bli bättre för att jag inte kände att jag förtjänade det. Så fängelset är fullt av vallgravar och fällor. Men hur många gånger jag än faller tänker jag inte ge upp.

Över 30 år har gått nu. Är det inte dags att bli helt fri?

1 April kändes verkligen som ett enda stort aprilskämt. Det började bra med en överraskningsfest och middag på krogen för en kompis som fyllde 30 år. Sen såg jag något som triggade igång min ångest likt en eld i hela kroppen. Jag trodde att kvällen skulle vara helt förstörd, men istället för tårar gick jag hem som ett enda stort frågetecken.

Hela kvällen och natten var en stor blandning av vänskapskärlek, ångest, glädje, sorg, ovanligt mycket uppvaktning, dans och uppmärksamhet. När alkoholen hade hunnit kicka in lite för bra om man säger så dök en person upp. Jag trodde att en konversation med denna person skulle ge mig lite mer klarhet, men istället fylldes jag med ännu fler frågetecken. Saker som kom fram var både sårande, smickrande och extremt förvånande. Så när jag väl bestämde mig för att dra mig hemåt gick jag med rynkade ögonbryn och en förbryllad min. Jag kunde liksom inte smälta in all information jag hade fått och så mycket saker gick emot varandra.

Det som jag trodde skulle ge mig lite klarhet gjorde mig mer förvirrad än någonsin och känner mig fortfarande lite mindfuckad. Samtidigt var det på sätt och vis lite ögonöppnande. Jag kanske alltid kommer att få gå ovisshet och jag måste acceptera det nu. Jag har sagt det förr men nu måste jag verkligen göra det på riktigt.

Jag vart så arg att jag inte kunde hålla inne alla ord som trillade ur min mun. Vad jag en gång i tiden inte ville prata om har jag pratat om för mycket nu. Så nu känns det fan som att det får vara nog.

Det räcker.

Jag har skrivit flera gånger att jag måste släppa taget nu. Ibland har jag till och med lyckats göra det, men sen av någon jävla anledning plockar jag upp det igen.

Jag plockar upp det. Vrider och vänder. Dra sönder allt i små bitar och försöker lägga ihop det igen som ett pussel. Jag analyserar, övertänker och ältar.

Men jag orkar inte älta mer. Personen jag hade snacket med var redigt dragen så jag kan inte riktigt lita på allt som sas. Men jag kan borde lyssna rådet att inse att det inte har med mig att göra. Att det inte är fel på mig. Tyvärr vill den där lilla självdestruktiva sidan i mig vill inte riktigt lyssna.

Snart har 2 veckor gått sen dess och det är inlägget har, som många andra, skrivits på olika dagar. Även om jag inte har fått någon mer klarhet så har jag ändå insett något. Och det är att jag måste börja lära mig att vara okej med ovissheten.

Hur många läxor behöver universum slänga på mig innan jag inser att jag måste släppa mitt behov av att veta allt? Jag vill liksom veta hur boken slutar innan jag ens har börjat läsa den. Är inte charmen med livet att allt är ett enda stort mysterium som väntar på att upptäckas?

Mina rädslor för allt som kanske är, kanske har hänt och kanske kan hända har stoppat mig tillräckligt nu. Jag är less på alla dessa fängelser och kedjor som jag ständigt bygger upp och kedjar fast mig i.

Jag vill bara vara fri.

Och då måste jag sluta hoppa mellan att leva i det förflutna, i framtiden och i olika ”verkligheter” som är byggda ur illusioner. Jag måste lära mig att fokusera på idag och ingen annat. Inte vad som har hänt eller som kan hända, utan bara vad som sker just nu.

Under tiden som har gått har jag verkligen kämpat med det, men ärligt talat har det känts lite lättare. Ju mer jag har lyckats utgå från dagen desto lättare har jag känt mig. Jag har mycket kvar att jobba med, men återigen har jag ömsat av mig ännu ett lager gammalt skinn.

Varje litet utbrott, varje tår och varje hugg i hjärtat tar mig ett steg närmre mig själv. Skuggarbetet jag håller på med är minst sagt obekvämt och jobbigt, men jag börjar äntligen känna mig alltmer hemma. Ju mer smärta jag låter mig känna desto mer fylls jag av glädje och kärlek. Först skrämde det mig att topparna och dalarna blev allt kraftigare, men nu inser jag vad det verkligen innebär.

Jag lär mig att känna igen. Fullt ut och på riktigt.

Vore det okej ifall jag bröt ihop totalt? Om jag faller så långt att jag inte längre kan resa mig upp. Skulle jag kunna släppa kontrollen och låta all sorg skölja över mig om så bara för en vecka? Exponera varenda del av mig, släppa alla hemligheter och vara totalt sårbar. Skulle du fånga mig då? Skulle du vara där för mig och vara styrkan som jag inte längre har?

För jag är så fruktansvärt trött på att alltid behöva vara stark. Hur mycket skit jag än går igenom står jag alltid där ensam med allt ansvar. När jag inte ens orkar ta hand om mig själv måste jag ta hand om andra och det verkar aldrig ta slut. Inte ens nu när jag har varit sjuk har jag kunnat bara vara och andas. För att det finns ingen som plockar upp efter mig. Det finns ingen annan som ser till att saker händer. Kaoset växer bara och som alltid är det upp till mig att lösa det.

De senaste åren har jag varit inneboende hos andra, men ändå känner jag mig så jävla ensam. För hjälpen är nästan obefintlig. Inte ens på jobbet har jag råd att ligga efter. Om inte jag löser min skit kommer ingen annan att göra det heller.

Så hur dåligt jag än mår och hur trött jag än är måste jag fortsätta. Och jag vet vad det håller på att leda till, men jag skjuter upp det konstant. Jag kan verkligen inte bryta ihop och släppa allt. Jag kan inte släppa ansvaret och bara vara, inte ens för en sketen jävla vecka.

Jag kan känna hur ilskan byggs upp inom mig och jag kan inte stoppa det. För vad jag än säger ändras aldrig något. Så jag biter ihop så gott det går, blir så jävla otrevligt passivt aggressiv och slår i alla skåp och lådor. Ännu en gång klarar jag inte av att uttrycka mig själv och låter istället explosionerna gå av en efter en.

Jag är bara så jävla trött

Jag är så utmattad av att aldrig kunna slappna av. Och jag är så trött på att alltid känna att jag gör allt utan att få något tillbaka. En stor del av mig älskar att hjälpa till och ta hand om andra, men det är inte kul när det inte uppskattas eller någonsin återges. Men om jag bara slutar är det ändå jag som får stå där och städa upp allt. Jag behöver alltid ta initiativet och jag måste alltid lösa alla problem som uppstår.

Jag hatar att erkänna det men jag orkar inte vara min egna riddare på vit häst längre. Orken att bära upp mig själv och alla andra börjar tvina bort en faslig fart. Tro det eller ej, men jag behöver också en trygghet. Ibland behöver jag inget annat än en trygg famn och någon som låter mig falla för att sedan hjälpa mig att plocka upp spillrorna.

Snälla ge mig åtminstone en vecka. En vecka då jag inte behöver göra något. En vecka där någon annan löser allt åt mig och låter mig för en gångs skull vara svag och hjälplös. Kan jag inte få bara en vecka där jag kan ge min fulla tillit till någon annan och få andas ut?

Jag har glömt bort hur det känns.

Jag önskar att det fanns en avstängningsknapp i hjärnan så att jag kunde få slippa allt övertänkande. Vissa dagar slipper jag skiten så att jag kan få känna mig glad och positiv. Andra dagar, som denna, går tankarna på högvarv och får mig att känna så otroligt svag.

Jag är så himla trött på hur samma tankar spinner om och om igen som en jävla karusell som aldrig tar slut. Dagar blir till veckor och veckor blir till månader. Hur länge ska jag behöva gå runt och älta samma skit egentligen? Hur jag än vrider och vänder på det kommer det aldrig att ge mig någon klarhet. Ingenting kommer att förändras och mina känslor kommer inte att bli mindre sårade.

Det som har hänt har hänt och precis som när jag var yngre måste jag acceptera att jag inte alltid kan få avslut. Så varför känner jag att jag behöver det så desperat? Hur jag än försöker bli det exakt samma sak som tidigare. Jag biter ihop och stänger av tills att jag bryter ihop och inte lyckas hålla känslorna i styr. Mina murar rämnas och där ligger jag själv, totalt exponerad.

Då tar negativiteten så lätt över och tankarna börjar spinna allt snabbare. Vad gjorde jag för fel? Vad är det för fel på mig? Vad gjorde jag för att förtjäna det här? För hur situationen än såg ut så kommer jag alltid lyckas vrida det till att det är mig det är fel på. För jag kan bara göra fel och jag förtjänar inget bättre. Jag föddes värdelös och kommer att dö värdelös. Därför är det så lätt för människor att behandla mig som en trasdocka. Leka med mig när de har lust och sen slänga bort mig som om jag vore totalt betydelselös.

Jag vet inte varför men det är så jävla lätt för mig att dra det hela alldeles för långt. Det är som om något i mig måste dra ner mig i mörkret och tvinga mig möta mina största farhågor.

Jag önskar att jag kunde få avslut så att jag kan släppa olika saker från det förflutna. Men precis som när jag var liten så hade jag aldrig modet att stå upp för mig själv och vara öppen med att jag behövde det. Och precis som förr så måste jag acceptera att jag kanske aldrig kommer att få det. Jag vet att jag måste kunna ge mig själv avslut, men jag vet inte hur.

Kanske just för att den där självdestruktiva sidan av mig inte riktigt har dött ut ännu. Hon utnyttjar dessa tillfällen alltför väl. Så när jag tittar mig själv i spegeln nu ser jag inte den person jag annars ser. Jag börjar istället att se bilden av mig själv som jag tvingade fram under så många år. Mitt självförtroende dippar och all skavanker blir smärtsamt tydliga.

Detta mörker är ljust jämfört med förr

Trots det glädjer jag mig åt det faktum att jag är så mycket bättre idag. För hur dramatisk jag än låter just nu är det ingenting mot hur det har varit. Så det är ändå en tröst när livet börjar kännas mörkt igen. För detta mörker är otroligt ljust jämfört med förr.

Den medvetenheten räcker dock inte för att stilla den inre sorgen. Mina tankar slutar inte att spinna och mitt överanalyserande av varenda lilla detalj dränerar mig totalt. Jag hatar verkligen när jag känner så här. Jag är så fruktansvärt trött på att känna mig som en martyr. Det sista jag vill är att tycka synd om mig själv, men här sitter jag och våndas i min egna självömkan.

Allt jag vill är att bli befriad och jag hatar att erkänna det, men jag är inte den som kan befria mig. Makten ligger i någon annans händer och det skrämmer mig. För om livet har lärt mig något är det just det faktum att jag inte kan lita på att andra räddar mig. För hur ofta jag än försöker vara öppen för det slutar det alltid på samma sätt. Jag blir kvarlämnad i mörkret och får dra upp mig själv.

Hur ofta jag än kämpar mig tillbaks till ljuset så lämnar dessa livsläxor ärr på kroppen. På ett sätt blir jag starkare, men på ett annat svagare. För trots jag har lyckats komma upp igen ligger det fortfarande delar av min själ kvar i det dunkla mörkret. Jag blir alltmer självständig, men mina tillitsproblem blir allt större. Jag växer som person, men förlorar mitt inre barns oskuldsfullhet.

Från en dag till en annan

Behöver jag verkligen få svar så pass mycket? Är jag verkligen fastbunden när jag inte får någon klarhet? Jag började skriva det här inlägget i måndags innan jag sen blev för upptagen med annat. Nu idag har jag en lite mer positiv attityd och känner mig mest fascinerad över hur mina tankar fungerar ibland.

Jag skriver som om att många har lekt med mig och slängt bort mig, men ärligt talat så stämmer det inte. Så varför känner jag det så starkt ibland? Varifrån kommer dessa tankar och känslor? Har det verkligen att göra med hur andra har behandlat mig eller är det något som jag har skapat själv ur tomma intet?

Jag förstår inte riktigt heller min besatt med att få klarhet och behovet att förstå allting. Vilken information behöver jag för att komma vidare? Kommer det verkligen att få mig bättre? Varför stoppar det mig i huvud taget?

Ibland undrar jag ifall jag undermedvetet sätter krokben för mig själv. Att jag helt enkelt är för rädd för att släppa taget och gå vidare. Men jag förstår inte riktigt varför. Jag är trött på att vänta och jag är urless på att befinna mig en stagnerad energi.

Så vad väntar jag på egentligen?

”Över 19 år har gått och jag ännu knappt lärt mig någonting om alla dessa sociala regler som trots sin osynlighet existerar. Det får mig att ständigt känna mig fängslad av tunga kedjor som aldrig låter mig få gå fri. Barndomen fylldes snabbt med behovet att analysera, att bevittna, memorera och lära in hur man ska vara och bete sig runt andra människor.

Det har inte gått en endaste dag utan att jag har suttit och tänkt på hur jag borde vara och på alla fel och misstag som jag har gjort under årens gång. Jag försöker lära mig och förstå hur ni andra människor fungerar och tänker men knappt något verkar lyckas sjunka in. Alla sociala regler och signaler känns som ett ändlöst och omöjligt spel som jag alltid förlorar.

Jag har alltid gjort allt i min makt för att känna att jag passar in någonstans men jag känner mig alltid som en alien från en annan planet. Det känns som att jag inte hör hit.

Så fort jag börjar lära mig i en umgängeskrets om vilka regler som gäller så verkar det alltid helt plötsligt förändras när det kommer till en annan miljö. Det som är okej för någon annan att göra är inte alltid okej för mig att göra, vissa saker får sägas ibland för vid en annan tidpunkt vara helt förbjudna.

Jag ser hur andras ögon himlar, hur deras munnar suckar och hur de ofta struntar i att svara när man äntligen vågar prata. Men jag förstår aldrig vad jag gör för fel för jag kan aldrig sätta fingret på vad det är som ni egentligen vill och förväntar er. Antingen är jag för tråkig eller för intensiv, säger för lite eller för mycket. Vad är okej egentligen?”

---

Detta skrev jag samma år som jag fyllde 20 år, alltså 10 år sedan. Mycket har hänt sedan dess och mina hjärnspöken har inte samma kraft längre som de hade då. Men i skrivandes stund känns den här texten ändå väldigt aktuell. För just nu känner jag mig verkligen som en alien.

Jag känner inte att jag hör hemma någonstans eller att jag passar in.

Den här känslan är inte alltid så här intensiv, ofta är den till och med helt borta. Jag har ju trots allt gjort rejäla framsteg sen mitt liv bestod av konstant social ångest och periodvis ren social fobi. Men då och då händer något som triggar fram mina gamla känslor. Mer än ofta kan jag dock inte riktigt sätta fingret på vad det är som triggar mig.

Den här känslan blev rätt överväldigande efter att jag festade förra helgen. Tyvärr så kunde jag inte skaka av mig den helt så det har legat och gnagt i mig hela veckan nu. Det är inte så att någon faktiskt har sagt att jag har betett mig felaktigt eller konstigt. Men nästan direkt när jag började festa kände jag mig bara så malplacerad.

Mitt överanalytiska tänkande kickade in och jag kunde inte sluta att tänka på allt som var fel med mig. Jag dömde varje ord jag sa och kände mig bara så… konstig. Alla andra verkade vara så naturliga med varandra och ha så himla kul. Och jag kände mig som den där konstiga personen som satt ensam i hörnet.

Det lustiga med det är att jag faktiskt inte satt ensam i ett hörn. Jag pratade med andra, dansade och hade mellan all ångest ändå kul. Så jag inser såklart att mina hjärnspöken försöker hoppa på allt de kan, även det som aldrig hände.

Trots det kan jag inte skaka av mig känslan av att vara så annorlunda och missförstådd.

Ärligt talat så tänkte jag mycket på det här förra året också. Det har verkligen känts som att vad jag än gör eller säger så blir det fel.

Jag vet till exempel inte hur många gånger någon har trott att jag har flörtat när jag bara har försökt vara mig själv. Vilket gör mig sjukt frustrerad för det känns liksom som att jag gör något fel. Och när jag väl gillar någon ens lite verkar det där flörtandet försvinna rätt snabbt. Då blir allt jag säger och skriver bara ännu konstigare… Det är pinsamt många gånger som jag har skickat en meddelande bara för att skrika ut ”VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!”.

Lite konstig kan vara charmigt, men det känns som att jag kommer över den gränsen rätt fort. Och ännu en gång är det ingen som har sagt det, men jag känner det och det gör mig galen.

Helt ärligt så känner jag samma sak bara när jag håller på lära känna någon som en kompis. Så fort jag bryr mig om utkomsten, om ens bara lite, får jag panik. Sen tänker jag att jag ska vara den jag är och skriver eller pratar utan att tänka innan.

Det får jag ofta ångra bittert efteråt när mina tankar bombarderar mig.

Jag vet inte om jag inbillar mig för att jag har så svårt för att tro att någon genuint gillar mig. Att mina rädslor får mig att tänka så här för att skydda mig mot att få en jävligt jobbig överraskning i slutändan. Eller om det faktiskt är så. Jag kanske är sjukt konstig, jobbig, tråkig och för mycket.

Tidigare har jag skrivit om hur jag börjar känna mig redo att visa mitt riktiga jag fullt ut. Att jag är redo att släppa ut mitt inre barn och riva alla mina murar. Idag vill jag allt annat än det. Jag vill tvinga in mig själv allt djupare. Jag vill sätta upp fler murar och hämma min personlighet så mycket jag kan.

Jag vill låsa in mig själv och aldrig gå ut igen. Radera alla mina sociala medier, flytta till Norrland och bli en eremit som lever under en sten. Bokstavligt talat.

Men som tur är så inser jag att bara för att jag känner mig triggad, behöver jag inte agera på känslorna. Ibland är det bara att konstatera att så här känner jag och det får vara okej just nu. Så nej jag kommer inte att radera mig från internet och låsa in mig.

Men jag får kanske ta och acceptera att jag inte är eller kommer att bli en riktig festtjej. Nu har jag ändå gett det många chanser och merparten av gångerna har jag bara känt mig tom efteråt. Jag är en jävla soffpotatis som är mest bekväm hemma framför en bra film. Fredags/lördagsmys i sängen med 9 kuddar, en extra kroppskudde, massa godsaker, 6 värmeljus och eventuellt ett extra doftljus med en film i 4K är fan livet.

Och missförstå mig inte. Jag mår faktiskt bättre som jag skrev i inlägget före detta. Ibland tar det negativa känslorna lite extra stor plats bara.