Mitt huvud kommer att implodera vilken minut som helst

Mitt huvud kommer att implodera vilken minut som helst

Det känns som om mitt huvud håller på att implodera. Alla som har flyttat vet hur otroligt påfrestande det kan vara. Jag själv var också helt medveten om det. Jag insåg bara inte att jag skulle bli så pass stressad som jag är just nu. Nästan allt i lägenheten var utdömt så jag kommer att få flytta in i en fräsch lägenhet där jag har fått välja golv och tapeter. Jag är sjukt glad över det och jag längtar till att jag kan flytta in. Samtidigt vill jag sätta mig i ett hörn skrikandes medan tårarna faller nedför min kind.

Inte för att jag är ledsen. Jag är ju trots allt otroligt glad! Jag vill skrika och gråta endast för att jag känner mig så otroligt sönderstressad. Det är 3 olika företag jag måste ringa till och möta upp för att renovera. Jag måste få ut alla mina saker i tid, lyckas beställa en flyttstädning trots att jag är sent ute och lyckas få min lägenhet besiktigad i tid. Jag måste läsa på om saker, göra val och agera. Det är så mycket att hålla reda på att min hjärna håller på att implodera. Dessutom vet jag inte ännu om jag får släppa min gamla lägenhet när jag får min nya så jag riskerar att få dubbelhyra. Det blir ungefär 12.000kr bara för hyran…

Hur tror ni att jag löser mina problem när jag blir överväldigad? Jag skjuter upp dem så klart för att sedan bli ännu mer stressad. Vad annars liksom?

Samtidigt känner jag mig ängslig över min insats på jobbet.

Jag har så himla kul och jag är helt obeskrivligt glad över att få vara där. Men det är mycket nytt att ta in och jag bråkar ständigt med min osäkerhet. Jag är så rädd för att göra fel att det i slutändan även blir fel. Jag frågar om saker hela tiden för att jag är så rädd för att förstöra något och visar då inte precis min bästa sida. Det känns liksom som att jag visar upp mig som sämre än vad jag egentligen är. Det gör mig lite ängslig över vad de tycker och tänker. Tänk om de ångrar sig?

Den tanken skrämmer verkligen livet ur mig. JAG TRIVS SÅ JÄKLA BRA. Men med flyttstressen kan jag inte ta in så mycket som jag vill. Mitt huvud känns rörigt och min fokus är inte alltid där den ska vara. Tänk om de tycker att jag inte kan så mycket som de förväntade sig eller om de tycker att jag lär mig för långsamt? Jag borde inte sitta och gnaga på allt när jag sitter och jobbar men det är svårt att låta bli.

Jag är livrädd för att misslyckas. Jag vill visa min tacksamhet genom att göra ett bra jobb och kunna bidra till företaget. Just nu känner jag inte att jag kan ge 100% och det gör mig ännu mer stressad. Jag kan mer, det vet jag. Om mitt huvud bara kunde ta en paus och åtminstone låta mig sova tillräckligt mycket…

Jag är sjukt glad men samtidigt helt slut.

Spara

Spara

Spara

Spara

Min hjärna går på högvarv dygnet runt

Min hjärna går på högvarv dygnet runt

Min hjärna går alltid på högvarv men just nu känns det värre än vanligt. Dagarna försvinner för jag ska göra det, det och det. Tror ni att jag ens hinner göra ens en hundradel av vad jag hade tänkt? Nej, tyvärr inte. Det känn som att mitt huvud håller på att explodera av idéer, inspiration, måsten, borden och ”jag vill”. Mina sömnproblem har en sån där period då de är extra elaka och håller insomningen frånvarande längre än vanligt. I måndags natt började jag att till och med skrika av ilska och frustration av att jag gick från utslagen till helt vaken. Jag vet hur det straffar mig dagen efter och jag får panik av att ligga där och inte göra någonting.

I sådana stunder blir jag som ett litet barn igen och vet inte hur jag hantera mina känslor. Allt blir så obehagligt och låter så mycket mer. Elementen tjuter. Hjärtat dunkar högt och det är omöjligt att komma ifrån det. Så fort jag lägger mig på någon sida gör det ont. Allt blir bara fel och jag blir galen. Ingen sömn = Hjärnan slutar att fungera.

Det är så mycket att tänka på just nu och jag vet inte hur jag ska stänga av. Just nu ligger jag mest och funderar på hur jag ska inreda min nya lägenhet. Vad är möjligt och vad är omöjligt? Ska jag dela upp det stora vardagsrummet lite och ha en kontorshörna eller ska jag ha ett matbord på ena sidan? Om jag har det, kommer jag ens att använda det? Hur mycket får plats i mitt sovrum? Hur snyggar jag upp det fula och pyttelilla badrummet? Vad ska jag prioritera och lägga pengar på?

Jag ligger i sängen och visualiserar, vrider och vänder på allt. Men jag kan verkligen inte få fram en klar bild. Sen är det flera saker som jag måste lösa. Besiktning, städning osv. Jag måste rensa bland mina grejer och jag måste ta mig i kragen och våga lägga upp lite saker på Facebook som jag kan sälja. Lite extra pengar vore ju inte fel för det är egentligen rätt mycket som jag behöver. Eller tja, i alla fall som jag vill ha.

Jag önskar bara att min hjärna kunde sluta gå på högvarv och börja fokusera istället! Det vore ju rätt bra om jag faktiskt kunde få saker och ting gjorda så att man slipper den där abnorma stressen när man väl flyttar. Det är ju redan stressigt nog. Jag skulle inte heller tacka nej till lite sömn. Jag hatar verkligen att ligga i sängen och känna hur rastlösheten börjar spritta i hela kroppen. Jag är redan trött så det räcker och bli över så sömnbrist är det sista jag behöver. Kan inte jag få ett litet break från det här nu?

Spara

Spara

Ett nytt år, en ny bok och ett nytt kapitel i våra liv

Nu är vi på andra sidan i det här årets bok. Vi har nu trätt in i ett nytt år, en ny bok och ett helt nytt kapitel i våra liv. Den förra boken var inte en bra bok och den slutade med ett dåligt kapitel som inte kändes värd att fira när vi trädde in på det nya året. Jag förstörde nyåret för mig själv och sänkte säkerligen stämningen för mer än en person. Jag lät mina rädslor och orostankar ta över ännu en gång och kände mig totalt nedslagen timmarna innan tolvslaget. När klockan slog och raketerna for upp i skyn kände jag ingen magi, glädje eller ens någon lättnad. Det kändes som att året, som om det var en person med känslor och tankar, spottade mig hånfullt i ansiktet. Som om att jag tvunget behövde bli bevisad att allt alltid kommer att bli fel och att saker och ting aldrig någonsin kommer att bli bra. Det lilla hoppet jag hade dog och jag kände mig mest tom.

Det blev lite bättre senare under natten som varade ända in på morgonen. Men min ledsamhet följde med mig under gårdagen och det tynger mig än idag. Nyår, precis som alla andra högtider, sker bara en gång om året. Därav har man bara en chans på sig varje år och varenda gång får jag höga förväntningar trots att jag kväver det in i det sista. Hur jag än gör eller hur jag än känner dagar innan kommer den där barnsliga förhoppningen på något sätt alltid tillbaks. Att det sedan blir så fel gör det hela så stort för mig. Varför vet jag inte. En del av mig verkar bara behöva den där magin man upplevde som barn. Egentligen behövde jag väl bara bekräftelse den kvällen och att någon skulle agera på ett visst sätt. Tyvärr var jag för feg för att be om det och för rädd för konsekvenserna som skulle kunna ske om jag berättade vad som var fel. Det var väl mest smågrejer  i början men en situation råkade smälla till min akilleshäl och det fick mig att bara stänga av.

Att starta det nya året på ett så negativt sätt får mig inte att känna mig så särskilt motiverad. Jag startade min nya bok med skuld, oro och ångest istället för med glädje och framåtanda. Det känns som att jag har backat bakåt i tiden och fallit tillbaka i gamla mönster. En del av mig vill bara ge upp och sluta försöka men som alltid har jag även den andra sidan av mig som vägrar vara en quitter. Om det är något jag måste göra så är det att bryta bort all negativitet som förpestar mig. Det är lång väg som man måste jobba med under hela sitt liv men vad vore livet utan lite utmaningar? Ganska skönt i min mening men ett liv utan utmaningar kommer aldrig att existera så det är bara att ändra sin syn på det istället. Hur svårt det än må vara.

Min bok började inte så bra men jag hoppas att den slutar bättre. På min första sida i boken tog jag två burkar som jag limmade fast glitter på. En av burkarna är en minnes/tacksamhetsburk där jag ska skriva små lappar om positiva saker som sker under året. Den andra är en önskeburk där jag skriver ner saker som jag önskar mig. Meningen med dem är att jag ska kunna se allt positivt som har hänt och om några av mina önskningar har slagit in detta år. Tanken är även att det ska hjälpa mig att känna tacksamhet och se det positiva i livet, samt att fokusera mer på det som jag vill ha i mitt liv.

Ett nytt år innebär inte att livet börjar om och att allt det gamla raderas. Det innebär bara att du har fått chansen att skriva en ny uppföljare fylld med äventyr, drama, kärlek, glädje och sorg. Du kanske inte alltid kan välja exakt alla händelser som ska ske trots att det är din bok. Men det är bara du som kan skriva den och det är bara du som kan välja vad du upplever när du läser den. Nästa år får du privilegiet att blicka tillbaks över år 2017. Hur vill du fylla ditt år som kommer och vad vill du fylla din bok med? Jag vill fylla min med mer glädje, skratt och kärlek. Utmaningar kommer att komma i min väg men vad är en bok utan lite spänning och vad är livet utan lite krydda? Jag känner att jag har fått nog med utmaningar men jag kan inte styra vad som händer, bara det som skrivs och det som jag själv upplever. Kanske är det dags att se allt från den ljusa sidan?

Ännu ett tufft år har snart passerat

Det är bara 13 dagar kvar till julafton nu. Har det infunnit sig någon julkänsla i det här hemmet ännu? Nej det har inte infunnit sig något annat än tomhet. Jag skulle gärna sitta och skriva om hur jag längtar efter magiska julmirakel och sådana där lyckliga slut som alltid finns i filmer. Det skulle ju verkligen vara typiskt mig. Min naivitet och barnsliga sida har alltid levt vidare inom mig trots besvikelser och livets hårda läxor, men just nu känns det som om att lilla barnet inom mig har tagit sina sista andetag. Oro er inte, jag vet hur överdramatisk jag låter just nu. Men det är bara min känsla just i detta nuet. Kanske ändras det vilken dag som helst. En del av mig hoppas på det. Livet blir bara ännu mer tråkigt utan storslagna drömmar och förhoppningar som får hjärtat att rusa. En annan del av mig hoppas inte på det. Det vore skönt att slippa fler besvikelser.

Ännu ett tufft år har snart passerat och just nu känner jag mig totalt nedbruten. Jag är så trött på att allt känns som en ständig kamp utan att jag ens lyckas åstadkomma något. Om och om igen har jag fått upp hoppet bara för att kunna falla ännu hårdare. Jag är van vid den här ”falla och klättra upp igen” leken men jag är urless på den nu. För en gång skull vill jag kunna känna mig trygg och fri från oro. Jag orkar inte med alla dessa tankar som bombarderar mig skoningslöst så fort något blir lite fel. Det känns så fruktansvärt naivt att tro att ett nytt år ska förändra saker och ting, men vad har man förutom hopp? Hopp som ständigt utmanas och försvagas för varje motgång. Det här året har bestått av tjafs, onödigt drama, osäkerhet, för mycket tårar, misslyckanden, smärta, alldeles för mycket tankar på att ge upp och känslan av hopplöshet. Min katt Snuggles gick bort i njursvikt och min älskade morfar dog hastigt och helt oväntat. Jag kan inte beskriva hur hårt det tog på mig och resten av min familj.

År 2015 var inte heller en dans på rosor. Trots det klarade jag av att se allt det positiva som hade hänt under årets gång till skillnad från nu. Det året bestod av fysisk smärta och återkommande förkylningar som tycktes aldrig vilja försvinna precis som det här året har gjort. Även det året fick jag genomgå förluster och påmindes om att döden är verklig. Jag vet inte om det här året verkligen var så mycket sämre som det känns just nu, men jag tror att det helt enkelt blev för mycket. Det känns lite som om att jag fick genomlida all smärta från 2015 ännu en gång fast minst dubbelt så illa. Det har varit otroligt påfrestande och jag känner mig så mentalt slut att jag inte vet var jag ska ta vägen. Nu vill jag bara att året ska ta slut…

Samtidigt oroar jag mig över hur 2017 kommer att bli. Tänk om ingenting förändras? Tänk om jag känner mig lika osäker, oroad, misslyckad, förnedrad och förvirrad som jag har gjort det här året… Vad gör jag då? Hur ska jag göra för att överkomma dessa känslor? Är det något fel på mig eller har jag dessa känslor av en anledning? Vad är rätt och fel? Många frågor och få svar precis som alltid. Ibland undrar jag om det kanske är så att jag helt enkelt inte vill se svaren. Ibland gör sanningen för ont.

Det här året har självklart inte bara varit av ondo! Det har hänt mycket positivt och det har varit många roliga dagar och kvällar. Tyvärr är det inte det positiva som jag lyckas se just nu bara. Jag vet att man alltid ska se saker och ting från den ljusa sidan men det är svårt när man aldrig riktigt hinner läka innan ens sår rivs upp på nytt igen. Ens liv är vad man gör det till och jag kan väl erkänna att jag har gjort min beskärda del till varför jag känner som jag gör. Tro mig, det är något jag jobbar på även om det inte alltid märks så särskilt tydligt. Speciellt inte här på bloggen… Men för mig är det väldigt läkande på något vis att skriva om mina känslor hur föränderliga eller ologiska de än må vara.

Jag hoppas att de veckor som är kvar känns bättre än vad det gör just nu. Jag behöver vila och få komma ifrån mitt egna huvud som gnager sönder varenda tanke och omvandlar den till tusentals nya tankar. Det skulle vara otroligt skönt om det bara för ett litet tag kunde vara tyst där uppe. Jag vill bara vara glad just nu och slippa oroa mig över det förflutna, nutiden och framtiden. Skulle det vara möjligt mån tro? Man kan ju alltid hoppas!

”Men släpp det bara!”

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit tillsagd att jag ”borde släppa det”. Att jag bara ”håller fast i det förgångna” och att ”det var ju då så du kan inte sitta och tjura över det nu”. Jag vet att jag har lite väl svårt att släppa saker och jag vet att jag ibland håller fast vid saker utan någon egentligen mening. Men oftast kan jag inte ”bara släppa det” just av det enkla faktumet att det är något som gör mig ont. De som kan släppa allt i det förflutna, förlåta och gå vidare har egenskaper som jag avundas. Jag skulle vara jätteglad om jag kunde det, men det ger ingen rätt att få mig att känna mig dum för att jag känner som jag gör.

Istället för att snäsa av något som får mig att må dåligt kan man ju faktiskt fråga varför jag inte kan släppa det. Bara för att det inte längre är ett problem för andra betyder det inte att det är löst för mig. Anledningar till att jag inte släpper något är; 1. Du har inte bett om ursäkt. 2. I vissa situationer räcker inte en sketen ursäkt för mig och jag behöver se att du verkligen ångrar dig. 3. Ibland behöver jag lite större gester som visar att du verkligen bryr dig om mig. Det kanske låter orättvist men det är precis det jag gör när jag känner att jag har gjort någon som står mig nära fel. 4. Du har inte försökt förstå mig eller kanske inte ens lyssnat på mig när jag har velat prata om saken. 5. Du har inte gjort någonting för att lösa det. 6. Jag förstår helt enkelt inte och behöver göra det för att kunna gå vidare. Annars sitter jag och överanalyserar det i all oändlighet.

Jag hatar verkligen när människor försöker sopa allt under mattan och låsas som ingenting. Speciellt eftersom att det i princip alltid är jag som är den som är sårad. Att alltid vara den som sitter och gråter och sen även behöva vara den som måste ”bara släppa det”… det gör så jävla ont. Varje gång tär det lika mycket på mig och varje gång känner jag hur jag förlorar ännu en del av mig själv. Ju ondare det gör, desto mer stänger jag av. Hur kan jag förväntas att släppa allt och gå vidare när det alltid är jag som blir så himla ledsen? Jag skulle kunna sitta och bara tycka synd om mig själv men det gör jag inte. Jag försöker ta tag i det, prata om det och försöker hitta en lösning. Ändå är det ändå alltid jag som får ta skiten för att jag är så överkänslig och aldrig släpper taget. Men hur skulle det kännas om det var ombytta roller?

Ju mer någon sårar mig desto mer förväntar jag mig utav den personen. Det kanske är naivt av mig att tro att personen i fråga någonsin skulle handla som jag skulle ha gjort, men jag inte förstå hur man kan såra någon och sen bara låtsas som ingenting om och om igen. Är det bara jag som tycker att om man gör något fel så bör man göra något som är rätt? För mig kommer man långt med en gest för att visa omtanke på något sätt, speciellt när det inte alltid finns saker som man kan göra för att ställa allt till rätta. Men att säga åt någon att man gör fel för att man aldrig släpper saker och ting utan att ens försöka förstå varför personen inte har gjort det är helt idiotiskt enligt mig. Hur känns det egentligen att veta att en person lider på grund utav ens handlingar utan att man ens försöker göra någonting åt det? Förlåt om jag är så jobbig och ställer till med besvär men betyder inte mina känslor någonting? Jag vill faktiskt få känna att jag också får ta plats i den här världen.

Jag ber om ursäkt om det låter som att jag sitter på piedestal nu. Jag är inte prefekt och jag har många fel och brister, men just det här är något som har varit lite av en öm punkt hos mig ett tag nu. Det gör mig båda förbannad och totalt uppgiven att ständigt känna att jag måste släppa saker och ting när jag inte kan. Det är inte så att jag sitter och håller fast för att jag tycker att det är roligt. Det betyder bara att det är något som har sårat mig, att det är olöst eller att jag inte kan förstå det.

Är jag verkligen så hemsk som inte kan släppa varenda gång någon får mig till tårar?