Livets ångest

Nu är vi på andra sidan i det här årets bok. Vi har nu trätt in i ett nytt år, en ny bok och ett helt nytt kapitel i våra liv. Den förra boken var inte en bra bok och den slutade med ett dåligt kapitel som inte kändes värd att fira när vi trädde in på det nya året. Jag förstörde nyåret för mig själv och sänkte säkerligen stämningen för mer än en person. Jag lät mina rädslor och orostankar ta över ännu en gång och kände mig totalt nedslagen timmarna innan tolvslaget. När klockan slog och raketerna for upp i skyn kände jag ingen magi, glädje eller ens någon lättnad. Det kändes som att året, som om det var en person med känslor och tankar, spottade mig hånfullt i ansiktet. Som om att jag tvunget behövde bli bevisad att allt alltid kommer att bli fel och att saker och ting aldrig någonsin kommer att bli bra. Det lilla hoppet jag hade dog och jag kände mig mest tom.

Det blev lite bättre senare under natten som varade ända in på morgonen. Men min ledsamhet följde med mig under gårdagen och det tynger mig än idag. Nyår, precis som alla andra högtider, sker bara en gång om året. Därav har man bara en chans på sig varje år och varenda gång får jag höga förväntningar trots att jag kväver det in i det sista. Hur jag än gör eller hur jag än känner dagar innan kommer den där barnsliga förhoppningen på något sätt alltid tillbaks. Att det sedan blir så fel gör det hela så stort för mig. Varför vet jag inte. En del av mig verkar bara behöva den där magin man upplevde som barn. Egentligen behövde jag väl bara bekräftelse den kvällen och att någon skulle agera på ett visst sätt. Tyvärr var jag för feg för att be om det och för rädd för konsekvenserna som skulle kunna ske om jag berättade vad som var fel. Det var väl mest smågrejer  i början men en situation råkade smälla till min akilleshäl och det fick mig att bara stänga av.

Att starta det nya året på ett så negativt sätt får mig inte att känna mig så särskilt motiverad. Jag startade min nya bok med skuld, oro och ångest istället för med glädje och framåtanda. Det känns som att jag har backat bakåt i tiden och fallit tillbaka i gamla mönster. En del av mig vill bara ge upp och sluta försöka men som alltid har jag även den andra sidan av mig som vägrar vara en quitter. Om det är något jag måste göra så är det att bryta bort all negativitet som förpestar mig. Det är lång väg som man måste jobba med under hela sitt liv men vad vore livet utan lite utmaningar? Ganska skönt i min mening men ett liv utan utmaningar kommer aldrig att existera så det är bara att ändra sin syn på det istället. Hur svårt det än må vara.

Min bok började inte så bra men jag hoppas att den slutar bättre. På min första sida i boken tog jag två burkar som jag limmade fast glitter på. En av burkarna är en minnes/tacksamhetsburk där jag ska skriva små lappar om positiva saker som sker under året. Den andra är en önskeburk där jag skriver ner saker som jag önskar mig. Meningen med dem är att jag ska kunna se allt positivt som har hänt och om några av mina önskningar har slagit in detta år. Tanken är även att det ska hjälpa mig att känna tacksamhet och se det positiva i livet, samt att fokusera mer på det som jag vill ha i mitt liv.

Ett nytt år innebär inte att livet börjar om och att allt det gamla raderas. Det innebär bara att du har fått chansen att skriva en ny uppföljare fylld med äventyr, drama, kärlek, glädje och sorg. Du kanske inte alltid kan välja exakt alla händelser som ska ske trots att det är din bok. Men det är bara du som kan skriva den och det är bara du som kan välja vad du upplever när du läser den. Nästa år får du privilegiet att blicka tillbaks över år 2017. Hur vill du fylla ditt år som kommer och vad vill du fylla din bok med? Jag vill fylla min med mer glädje, skratt och kärlek. Utmaningar kommer att komma i min väg men vad är en bok utan lite spänning och vad är livet utan lite krydda? Jag känner att jag har fått nog med utmaningar men jag kan inte styra vad som händer, bara det som skrivs och det som jag själv upplever. Kanske är det dags att se allt från den ljusa sidan?

Det är bara 13 dagar kvar till julafton nu. Har det infunnit sig någon julkänsla i det här hemmet ännu? Nej det har inte infunnit sig något annat än tomhet. Jag skulle gärna sitta och skriva om hur jag längtar efter magiska julmirakel och sådana där lyckliga slut som alltid finns i filmer. Det skulle ju verkligen vara typiskt mig. Min naivitet och barnsliga sida har alltid levt vidare inom mig trots besvikelser och livets hårda läxor, men just nu känns det som om att lilla barnet inom mig har tagit sina sista andetag. Oro er inte, jag vet hur överdramatisk jag låter just nu. Men det är bara min känsla just i detta nuet. Kanske ändras det vilken dag som helst. En del av mig hoppas på det. Livet blir bara ännu mer tråkigt utan storslagna drömmar och förhoppningar som får hjärtat att rusa. En annan del av mig hoppas inte på det. Det vore skönt att slippa fler besvikelser.

Ännu ett tufft år har snart passerat och just nu känner jag mig totalt nedbruten. Jag är så trött på att allt känns som en ständig kamp utan att jag ens lyckas åstadkomma något. Om och om igen har jag fått upp hoppet bara för att kunna falla ännu hårdare. Jag är van vid den här ”falla och klättra upp igen” leken men jag är urless på den nu. För en gång skull vill jag kunna känna mig trygg och fri från oro. Jag orkar inte med alla dessa tankar som bombarderar mig skoningslöst så fort något blir lite fel. Det känns så fruktansvärt naivt att tro att ett nytt år ska förändra saker och ting, men vad har man förutom hopp? Hopp som ständigt utmanas och försvagas för varje motgång. Det här året har bestått av tjafs, onödigt drama, osäkerhet, för mycket tårar, misslyckanden, smärta, alldeles för mycket tankar på att ge upp och känslan av hopplöshet. Min katt Snuggles gick bort i njursvikt och min älskade morfar dog hastigt och helt oväntat. Jag kan inte beskriva hur hårt det tog på mig och resten av min familj.

År 2015 var inte heller en dans på rosor. Trots det klarade jag av att se allt det positiva som hade hänt under årets gång till skillnad från nu. Det året bestod av fysisk smärta och återkommande förkylningar som tycktes aldrig vilja försvinna precis som det här året har gjort. Även det året fick jag genomgå förluster och påmindes om att döden är verklig. Jag vet inte om det här året verkligen var så mycket sämre som det känns just nu, men jag tror att det helt enkelt blev för mycket. Det känns lite som om att jag fick genomlida all smärta från 2015 ännu en gång fast minst dubbelt så illa. Det har varit otroligt påfrestande och jag känner mig så mentalt slut att jag inte vet var jag ska ta vägen. Nu vill jag bara att året ska ta slut…

Samtidigt oroar jag mig över hur 2017 kommer att bli. Tänk om ingenting förändras? Tänk om jag känner mig lika osäker, oroad, misslyckad, förnedrad och förvirrad som jag har gjort det här året… Vad gör jag då? Hur ska jag göra för att överkomma dessa känslor? Är det något fel på mig eller har jag dessa känslor av en anledning? Vad är rätt och fel? Många frågor och få svar precis som alltid. Ibland undrar jag om det kanske är så att jag helt enkelt inte vill se svaren. Ibland gör sanningen för ont.

Det här året har självklart inte bara varit av ondo! Det har hänt mycket positivt och det har varit många roliga dagar och kvällar. Tyvärr är det inte det positiva som jag lyckas se just nu bara. Jag vet att man alltid ska se saker och ting från den ljusa sidan men det är svårt när man aldrig riktigt hinner läka innan ens sår rivs upp på nytt igen. Ens liv är vad man gör det till och jag kan väl erkänna att jag har gjort min beskärda del till varför jag känner som jag gör. Tro mig, det är något jag jobbar på även om det inte alltid märks så särskilt tydligt. Speciellt inte här på bloggen… Men för mig är det väldigt läkande på något vis att skriva om mina känslor hur föränderliga eller ologiska de än må vara.

Jag hoppas att de veckor som är kvar känns bättre än vad det gör just nu. Jag behöver vila och få komma ifrån mitt egna huvud som gnager sönder varenda tanke och omvandlar den till tusentals nya tankar. Det skulle vara otroligt skönt om det bara för ett litet tag kunde vara tyst där uppe. Jag vill bara vara glad just nu och slippa oroa mig över det förflutna, nutiden och framtiden. Skulle det vara möjligt mån tro? Man kan ju alltid hoppas!