Livets ångest

”Över 19 år har gått och jag ännu knappt lärt mig någonting om alla dessa sociala regler som trots sin osynlighet existerar. Det får mig att ständigt känna mig fängslad av tunga kedjor som aldrig låter mig få gå fri. Barndomen fylldes snabbt med behovet att analysera, att bevittna, memorera och lära in hur man ska vara och bete sig runt andra människor.

Det har inte gått en endaste dag utan att jag har suttit och tänkt på hur jag borde vara och på alla fel och misstag som jag har gjort under årens gång. Jag försöker lära mig och förstå hur ni andra människor fungerar och tänker men knappt något verkar lyckas sjunka in. Alla sociala regler och signaler känns som ett ändlöst och omöjligt spel som jag alltid förlorar.

Jag har alltid gjort allt i min makt för att känna att jag passar in någonstans men jag känner mig alltid som en alien från en annan planet. Det känns som att jag inte hör hit.

Så fort jag börjar lära mig i en umgängeskrets om vilka regler som gäller så verkar det alltid helt plötsligt förändras när det kommer till en annan miljö. Det som är okej för någon annan att göra är inte alltid okej för mig att göra, vissa saker får sägas ibland för vid en annan tidpunkt vara helt förbjudna.

Jag ser hur andras ögon himlar, hur deras munnar suckar och hur de ofta struntar i att svara när man äntligen vågar prata. Men jag förstår aldrig vad jag gör för fel för jag kan aldrig sätta fingret på vad det är som ni egentligen vill och förväntar er. Antingen är jag för tråkig eller för intensiv, säger för lite eller för mycket. Vad är okej egentligen?”

---

Detta skrev jag samma år som jag fyllde 20 år, alltså 10 år sedan. Mycket har hänt sedan dess och mina hjärnspöken har inte samma kraft längre som de hade då. Men i skrivandes stund känns den här texten ändå väldigt aktuell. För just nu känner jag mig verkligen som en alien.

Jag känner inte att jag hör hemma någonstans eller att jag passar in.

Den här känslan är inte alltid så här intensiv, ofta är den till och med helt borta. Jag har ju trots allt gjort rejäla framsteg sen mitt liv bestod av konstant social ångest och periodvis ren social fobi. Men då och då händer något som triggar fram mina gamla känslor. Mer än ofta kan jag dock inte riktigt sätta fingret på vad det är som triggar mig.

Den här känslan blev rätt överväldigande efter att jag festade förra helgen. Tyvärr så kunde jag inte skaka av mig den helt så det har legat och gnagt i mig hela veckan nu. Det är inte så att någon faktiskt har sagt att jag har betett mig felaktigt eller konstigt. Men nästan direkt när jag började festa kände jag mig bara så malplacerad.

Mitt överanalytiska tänkande kickade in och jag kunde inte sluta att tänka på allt som var fel med mig. Jag dömde varje ord jag sa och kände mig bara så… konstig. Alla andra verkade vara så naturliga med varandra och ha så himla kul. Och jag kände mig som den där konstiga personen som satt ensam i hörnet.

Det lustiga med det är att jag faktiskt inte satt ensam i ett hörn. Jag pratade med andra, dansade och hade mellan all ångest ändå kul. Så jag inser såklart att mina hjärnspöken försöker hoppa på allt de kan, även det som aldrig hände.

Trots det kan jag inte skaka av mig känslan av att vara så annorlunda och missförstådd.

Ärligt talat så tänkte jag mycket på det här förra året också. Det har verkligen känts som att vad jag än gör eller säger så blir det fel.

Jag vet till exempel inte hur många gånger någon har trott att jag har flörtat när jag bara har försökt vara mig själv. Vilket gör mig sjukt frustrerad för det känns liksom som att jag gör något fel. Och när jag väl gillar någon ens lite verkar det där flörtandet försvinna rätt snabbt. Då blir allt jag säger och skriver bara ännu konstigare… Det är pinsamt många gånger som jag har skickat en meddelande bara för att skrika ut ”VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!”.

Lite konstig kan vara charmigt, men det känns som att jag kommer över den gränsen rätt fort. Och ännu en gång är det ingen som har sagt det, men jag känner det och det gör mig galen.

Helt ärligt så känner jag samma sak bara när jag håller på lära känna någon som en kompis. Så fort jag bryr mig om utkomsten, om ens bara lite, får jag panik. Sen tänker jag att jag ska vara den jag är och skriver eller pratar utan att tänka innan.

Det får jag ofta ångra bittert efteråt när mina tankar bombarderar mig.

Jag vet inte om jag inbillar mig för att jag har så svårt för att tro att någon genuint gillar mig. Att mina rädslor får mig att tänka så här för att skydda mig mot att få en jävligt jobbig överraskning i slutändan. Eller om det faktiskt är så. Jag kanske är sjukt konstig, jobbig, tråkig och för mycket.

Tidigare har jag skrivit om hur jag börjar känna mig redo att visa mitt riktiga jag fullt ut. Att jag är redo att släppa ut mitt inre barn och riva alla mina murar. Idag vill jag allt annat än det. Jag vill tvinga in mig själv allt djupare. Jag vill sätta upp fler murar och hämma min personlighet så mycket jag kan.

Jag vill låsa in mig själv och aldrig gå ut igen. Radera alla mina sociala medier, flytta till Norrland och bli en eremit som lever under en sten. Bokstavligt talat.

Men som tur är så inser jag att bara för att jag känner mig triggad, behöver jag inte agera på känslorna. Ibland är det bara att konstatera att så här känner jag och det får vara okej just nu. Så nej jag kommer inte att radera mig från internet och låsa in mig.

Men jag får kanske ta och acceptera att jag inte är eller kommer att bli en riktig festtjej. Nu har jag ändå gett det många chanser och merparten av gångerna har jag bara känt mig tom efteråt. Jag är en jävla soffpotatis som är mest bekväm hemma framför en bra film. Fredags/lördagsmys i sängen med 9 kuddar, en extra kroppskudde, massa godsaker, 6 värmeljus och eventuellt ett extra doftljus med en film i 4K är fan livet.

Och missförstå mig inte. Jag mår faktiskt bättre som jag skrev i inlägget före detta. Ibland tar det negativa känslorna lite extra stor plats bara.

I flera månader har jag gått runt och varit så jävla naiv och korkad. Jag har varit alldeles för förlåtande och haft tålamod trots att det bara har brutit ned mig mer och mer.

Jag har varit fullt medveten om vad det gör mot mig, men trots det har jag inte varit stark nog att släppa taget. Men nu börjar jag lessna totalt och jag känner mig så jävla lättlurad. Hur dum kan man vara egentligen? Rätt så extremt dum tydligen.

Okej, nu är jag kanske lite väl överdramatisk men vissa saker slår en hårdare än andra. Och just det här har slagit hårt på en otroligt öm punkt jag har. Och egentligen har jag bara mig själv att skylla. Hela det här året har jag gjort så otroligt konstiga val. Även om jag har vetat att ”shit, det här kommer att göra ont senare” så har jag valt att göra det ändå. För det finns ändå alltid en liiiiten chans att saker och ting förändras och löser sig.

Hur fin egenskap det än är att alltid ha tron på att allt kan förändras till det bättre får det vara slut. Nu har jag känt mig utnyttjad och blivit tagen för givet för sista gången. Mitt hjärta säger stopp, jag orkar inte mer. Min tolerans för bullshit och lögner har gått ner till noll.

Jag orkar verkligen inte lägga ner tankar och energi på människor som skiter fullständigt i mig och mina känslor. Och det här har varit en återkommande känsla i flera år, men nu känns det som att jag fick den sista käftsmällen jag behövde. Jag behövde verkligen vakna upp och inse att jag inte kan fortsätta låta andra kliva över mig. Och jag ska definitivt inte jaga eller försöka lösa problemen.

Vill du göra det? Fine, ansträng dig. Men förvänta dig inte att jag kommer lyfta ett finger för att det ska ske. Jag har fått nog på riktigt nu och är helt jäva uttömd på min empati. Det är inte som att jag kräver så jävla mycket egentligen. Bara mänsklig anständighet och respekt. Ni vet, rätt basiska saker som de flesta vill ha. Så varför vill jag ens umgås med den här typen av själviska människor? Det är ju helt klart någonting som jag måste ta och fundera över så att jag kan gå vidare en gång för alla.

Idag lovar jag mig själv att från och med nu släpper jag alla mina tendenser till att lösa och kontrollera situationer. Om människor inte vill vara i mitt liv håller längre jag vänligt upp dörren. När problem uppstår försöker jag inte sitta ner och lösa det, jag lämnar det åt den andra parten. Vill du vara i mitt liv? Det är upp till dig att bevisa det och jag tänker inte jaga dig. Vill inte du inte längre prata med mig? Du behöver inte oroa dig, jag tänker inte försöka kontakta dig och fråga varför.

Jag tänker inte börja skära ut folk ur mitt liv, men jag tänker inte heller försöka hålla kvar någon. För jag orkar verkligen inte låta andras handlingar dränera min energi mer.

Jag har inget kvar att ge.

Helt plötsligt kan jag inte andas längre och allt verkar bara falla samman. Jag skjuter upp allting, får panik och blir bara alltmer handlingsförlamad. Allt raseras hemma och allt hamnar efter på jobbet. Jag vill bara sova, men trots alla sömntabletter får jag ingen ro. Jag är så jävla trött men trots det kan jag inte tysta min hyperaktiva hjärna.

Jag behöver inte ens ha något att tänka på, den bara spinner på ändå. På en situation. På en person. På något simpelt som ett ord. Inte ens när det är tomt i huvudet kan jag slappna av. Då ligger jag istället i sängen och tänker på att jag borde ha något att tänka på.

Jag älskar verkligen mig själv ibland…

Jag har trots all skit varit rätt stabil sen jag tappade mitt huvud i september och hållit mig någorlunda positiv. Men vissa dagar är det extra svårt att hålla hoppet uppe. Till och med mitt naiva och oskuldsfulla hopp har börjat lämna mig allt oftare. Jag kan inte längre se hur saker och ting kan lösa sig och jag har tappat hoppet på alla aspekter av mitt liv. Det känns liksom som att jag har frusit fast och vet inte hur jag ska bryta mig loss.

Som tur är så har förnuftet inte lämnat mig helt och hållet och jag vet att allt kommer att bli bättre. Men ibland blir det fruktansvärt svårt att komma ihåg det när alla mörka tankar börjar skölja över mig. Och jag är så trött. Jag orkar verkligen inte övertänka mer. Jag orkar inte sitta och undra och jag orkar definitivt inte kämpa. Jag vill bara vara och kunna andas igen.

Det känns liksom som att allt jag gör blir fel. Det spelar ingen roll om jag stannar hemma eller går ut och festar med kompisar. Jag känner mig lika ensam för det. Hemma blir jag attackerad av mina tankar ännu mer och ute blir jag istället attackerad av triggers. För om det är någonting jag har lärt mig på senaste tiden är att vissa saker triggar mig förvånansvärt mycket.

Nu vet jag att jag inte är helt redo för somliga saker, vilket på ett sätt får mig att känna mig ännu mer fast. Det gör mig helt ärligt rätt uppgiven och modfälld.

Jag försöker frigöra mig själv från mitt egna fängelse förgäves varenda dag och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har fantastiska vänner som jag vet skulle ställa upp och göra allt för att hjälpa mig, men jag är inte riktigt där ännu. Jag har försökt öppna upp mig mer men det tar hela tiden stopp. Det är så frustrerande för jag vet att det beteendet förstärker ensamhetskänslan. Samtidigt är det rätt uppenbart att jag inte är så duktig på att hantera det här själv just nu. Men har man en överdriven stolthet så har man…

Utöver allting dog min farmor förra veckan och jag känner mig som värdens vidrigaste människa som glömmer bort det ibland. Visst försvann vår relation alltmer från tonåren och jag hyser agg över vissa val som hon har gjort, men trots det är hon mitt kött och blod. Och jag minns när jag var liten att jag alltid såg fram emot att träffa henne.

Det är på sätt och vis en trygg försvarsmekanism att stänga av, men samtidigt gillar jag inte att känna mig så kall. Hon var min familj och jag har sörjt över hur vår relation har sinat ut i sanden. Men det är meningslöst att sitta och ångra sig nu. Jag är bara glad över att det var smärtfritt och lugnt på sjukhuset. Dessutom hann hon bli 95år så hon har haft en långt och bra liv.

Så, det var månadens uppdatering. Jag hoppas att det dröjer länge tills att jag skriver nästa gång. För det skulle nog innebära att saker och ting är mycket bättre. Men tyvärr så känns det inte riktigt som att 2022 är helt klar med smacka omkring mig så… vi ses snart igen bloggen.

Jag sitter verkligen fast i moment 22. Jag vill ut, festa och distrahera mig själv men ingenting hjälper. Vad jag än gör och med vilka jag än är med dras jag ned av mitt konstanta övertänkande. När nerverna bokstavligt talat sitter på utsidan kan verkligen allt vara en trigger. Allt och alla kan påminna mig om all skit jag går igenom och jag blir återigen så jävla låg.

Jag tänkte att det skulle hjälpa att vara hemma och hålla mig borta. Men då läggs istället 100% fokus på mina tankar och ingen film eller serie i världen kan hjälpa mig.

Vad jag än gör är jag fast i det här ekorrhjulet och jag får allt svårare att andas. Ångesten verkar bara bli värre för var dag som går och ju mer jag försöker inse sanningen desto mer ledsen blir jag. Jag kommer aldrig till den där punkten då jag accepterar läget, släpper och går vidare.

Istället håller jag ett hårdare tag om min sorg och låter mig falla djupare in i depressionen. Om jag ska vara helt ärligt känner jag inte igen mig riktigt längre. För jag har kommit så långt och i början av året kände jag mig så stark. Nu känner jag mig bara fruktansvärt liten och svag.

Jag vet att jag har hållit in alldeles för mycket under en lång tid och jag har gjort många val i år som jag aldrig har gjort förut. Jag har inte riktigt betett mig helt som mig själv. Men ändå sitter jag här och undrar vad som hände. Vad är det som händer med mig? Varför låter jag allt påverka mig så överdrivet mycket? Det här är inte jag så jag måste verkligen hitta ett sätta för mig att skaka av mig det.

Men sen kommer alla mörka tankar igen. Jag känner mig så lurad och naiv. Jag känner mig så smutsig och patetisk. Känslor som jag har känt förr och som alltid har lämnat en lång och bitter eftersmak efter sig. Jag känner mig misslyckad för att jag har stagnerat och inte kommer vidare med mitt liv. Jag känner ett starkt förakt för vad jag än gör verkar allt bara bli fel. Jag känner mig så förnedrad för att jag bryr mig om människor som säkert inte ens skulle lyfta på ögonbrynet om jag försvann. Jag hatar att jag bryr mig om allt så mycket och jag hatar att jag låter mig bli så förstörd av andras beteenden.

Jag är ju inte den här personen längre. Så varför känns det som att jag har åkt bakåt i tiden och blivit den där trasiga tjejen igen?

Jag försöker verkligen förstå vad det är som har gjort mig så här samtidigt som jag flyr från mina känslor. Det är minst sagt en värdelös kombination.

Jag vet vad jag måste göra. Jag måste släppa allt. Sluta försöka och bara hålla mig undan. Det sistnämnda kan jag göra och jag har redan börjat göra det, men att släppa… det kommer nog att ta ett tag. Och att stå ut medan jag försöker gå vidare med mitt liv är fortfarande ett mysterium.

Kanske gör allt så jävla ont för att jag helt enkelt inte trodde att jag skulle känna så här igen. Min stolthet har nog möjligtvis tagit extra stor skada av att jag trodde att jag hade kommit längre. Men jag inser nu att det är rätt mycket gamla sår som inte har läkt. Utöver allt är mina sår inte bara oläkta utan det är vidöppna och har fått salt strött rakt i dem.

En av mina största rädslor är att vara den jag var förr i tiden. Jag är rädd att tappa allt, tappa min självkontroll, skrämma iväg alla jag bryr mig om och förlora hoppet. Så ju mer jag tänker på det desto mer tror jag att det här inte handlar om andra. Det handlar bara om mig. Och jag måste lära mig att dra mig ut ur skiten och inte låta det ta över hela mitt liv.

Det känns som att jag har tappat huvudet helt och hållet. Men jag gör verkligen allt jag kan för att hitta det igen. Det kommer nog bara att ta tid innan jag känner mig som mig själv igen.