Livets ångest

Jag sitter verkligen fast i moment 22. Jag vill ut, festa och distrahera mig själv men ingenting hjälper. Vad jag än gör och med vilka jag än är med dras jag ned av mitt konstanta övertänkande. När nerverna bokstavligt talat sitter på utsidan kan verkligen allt vara en trigger. Allt och alla kan påminna mig om all skit jag går igenom och jag blir återigen så jävla låg.

Jag tänkte att det skulle hjälpa att vara hemma och hålla mig borta. Men då läggs istället 100% fokus på mina tankar och ingen film eller serie i världen kan hjälpa mig.

Vad jag än gör är jag fast i det här ekorrhjulet och jag får allt svårare att andas. Ångesten verkar bara bli värre för var dag som går och ju mer jag försöker inse sanningen desto mer ledsen blir jag. Jag kommer aldrig till den där punkten då jag accepterar läget, släpper och går vidare.

Istället håller jag ett hårdare tag om min sorg och låter mig falla djupare in i depressionen. Om jag ska vara helt ärligt känner jag inte igen mig riktigt längre. För jag har kommit så långt och i början av året kände jag mig så stark. Nu känner jag mig bara fruktansvärt liten och svag.

Jag vet att jag har hållit in alldeles för mycket under en lång tid och jag har gjort många val i år som jag aldrig har gjort förut. Jag har inte riktigt betett mig helt som mig själv. Men ändå sitter jag här och undrar vad som hände. Vad är det som händer med mig? Varför låter jag allt påverka mig så överdrivet mycket? Det här är inte jag så jag måste verkligen hitta ett sätta för mig att skaka av mig det.

Men sen kommer alla mörka tankar igen. Jag känner mig så lurad och naiv. Jag känner mig så smutsig och patetisk. Känslor som jag har känt förr och som alltid har lämnat en lång och bitter eftersmak efter sig. Jag känner mig misslyckad för att jag har stagnerat och inte kommer vidare med mitt liv. Jag känner ett starkt förakt för vad jag än gör verkar allt bara bli fel. Jag känner mig så förnedrad för att jag bryr mig om människor som säkert inte ens skulle lyfta på ögonbrynet om jag försvann. Jag hatar att jag bryr mig om allt så mycket och jag hatar att jag låter mig bli så förstörd av andras beteenden.

Jag är ju inte den här personen längre. Så varför känns det som att jag har åkt bakåt i tiden och blivit den där trasiga tjejen igen?

Jag försöker verkligen förstå vad det är som har gjort mig så här samtidigt som jag flyr från mina känslor. Det är minst sagt en värdelös kombination.

Jag vet vad jag måste göra. Jag måste släppa allt. Sluta försöka och bara hålla mig undan. Det sistnämnda kan jag göra och jag har redan börjat göra det, men att släppa… det kommer nog att ta ett tag. Och att stå ut medan jag försöker gå vidare med mitt liv är fortfarande ett mysterium.

Kanske gör allt så jävla ont för att jag helt enkelt inte trodde att jag skulle känna så här igen. Min stolthet har nog möjligtvis tagit extra stor skada av att jag trodde att jag hade kommit längre. Men jag inser nu att det är rätt mycket gamla sår som inte har läkt. Utöver allt är mina sår inte bara oläkta utan det är vidöppna och har fått salt strött rakt i dem.

En av mina största rädslor är att vara den jag var förr i tiden. Jag är rädd att tappa allt, tappa min självkontroll, skrämma iväg alla jag bryr mig om och förlora hoppet. Så ju mer jag tänker på det desto mer tror jag att det här inte handlar om andra. Det handlar bara om mig. Och jag måste lära mig att dra mig ut ur skiten och inte låta det ta över hela mitt liv.

Det känns som att jag har tappat huvudet helt och hållet. Men jag gör verkligen allt jag kan för att hitta det igen. Det kommer nog bara att ta tid innan jag känner mig som mig själv igen.

Och där kom nästa smäll från ingenstans. Ångesten är enorm och jag vet inte var jag ska ta vägen. Tårarna vill bara rinna, men jag orkar inte låta mig gå igenom all sorg ännu en gång. Jag klara inte av det här mer. Och det värsta av allt är att jag inte kan göra någonting åt det. Jag har ingen kontroll alls och kan inte förändra hur saker och ting är. Allt jag kan göra är att vänta och låta tiden läka alla sår.

Jag försöker verkligen att distrahera mig själv, men det är nästintill omöjligt. Det går lite för en stund, men när jag kommer över något triggande är jag totalt körd. Jag kan inte kontrollera den här jävla pissiga situationen och jag kan inte kontrollera mina jävla pissiga känslor.

Allt jag kan göra är att sitta med magont, en klump i halsen och tårar i ögonen. Som om jag inte redan har känt mig tillräckligt patetisk det här året. Jag vill inte känna så här mer. Jag är så trött på att vara ledsen.

Jag kan verkligen inte fortsätta så här. Något måste förändras men jag vet inte hur eller på vilket sätt. Jag kan ju liksom inte ändra hur jag känner och mina tankar… Det funkar när jag mår bättre, men det krävs bara en lite knuff för att jag ska tappa kontrollen på dem också.

Men jag skrev ju igår att jag ville känna allt… Jag hade bara hoppats på att jag skulle få slippa bli översköljd av megaångest och mörka tankar. Jag är definitivt inte tillräckligt stark för att möta det här just nu. Kommer jag någonsin att bli det? Ikväll känner jag mig inte så hoppfull.

Det här med att lägga 100% fokus på mig har ju gått sådär… Jag vet inte riktigt om det ens är möjligt med min hyperaktiva hjärna som redan har tänkt ut 1000 olika scenarios med olika människor.

Det har varit lite lugnare och stabilare för mig ett par dar, men idag började det igen. Helt plötsligt kändes det som att någon högg mig rakt i hjärtat och jag fick svårt att andas. På den korta vägen hem från affären hann jag övertänka något jag har hört och försökte ännu en gång desperat förstå vad som har hänt.

Mitt i allt börjar jag intala mig själv saker och får panikångest. Jag slänger upp mobilen, kollar frenetiskt och inser att det jag tänkte på såklart inte hade hänt. Det var inte ens en så särskilt dramatisk grej jag tänkte på så jag kände mig återigen sjukt patetisk. Självklart intalar jag mig själv att det förr eller senare kommer att hända. För vem fan orkar med en människa som jag?

Att jag har en hel del vänner sen flera år tillbaks och har haft flera relationer som har hållit i flera år räknas tydligen inte. För nu är jag inställd på att alla hatar mig eller ännu värre, inte ens bryr sig om min existens. För tja… varför inte? Lite extra drama i livet gör ju det så mycket roligare…

Jag vill så gärna veta vad jag har gjort för fel. Är jag verkligen så korkad och naiv? Samtidigt så förstår jag inte en riktigt varför jag bryr mig så pass mycket som jag gör. Eller varför jag känner en sån stor oro som hela tiden hoppar fram när jag minst anar det.

Varför i helvete triggas jag så mycket av det här?! Varför kan jag inte bara släppa det och tänka ”it is what it is”?

När jag skriver det här så skrattar jag nästan lite samtidigt. För det hela låter så sjukt och överdramatiskt. Och det är väl också just det. Men när jag väl lever i stunden känns det alltför verkligt och det gör så jävla ont i mig. All logik försvinner och jag vill bara gömma mig för omvärlden.

Men att hålla skiten inne har bevisligen inte fungerat alls på mig så jag fortsätter att skriva hur dumt det än låter. Att få ner det på pränt gör det lite tydligare att se vad det egentligen är som händer. Det blir liksom lite enklare att distansera sig och se allt från ett annat perspektiv.

Och egentligen så vet jag nog varför jag känner mig så triggad av hela situationen. Tyvärr så vill inte min stolthet känna sig vid det. För då måste jag erkänna något för mig själv som kan bli rätt jobbigt för mig att hantera. Men förr eller senare måste jag möta det och låta mig känna allt, hur läskigt det än må vara. Jag vet bara inte om jag är redo för det ännu.

För varje steg jag tar blir jag smärtsamt påmind om mitt idiotiska val. Jag kan inte riktigt greppa hur jag kan ha låtit mig själv falla så långt. Jag har verkligen försökt att vända på den här nedåtgående spiralen jag har hamnat i.

Ändå står jag kvar här, ovetandes om vad jag ska ta mig till och hur jag ska rädda mig själv.

Efter att ha hållit inne alltför mycket alldeles för länge har något i mig gått sönder. Mitt naiva hopp som alltid finns i mitt bakhuvud trots konstanta besvikelser har till slut börjat tyna bort. Min naiva tro på andra sjunker i stadig takt och synen på mig själv är helt åt helvete.

Jag kan fortfarande använda förnuftet och tänka logiskt kring hela situationen. Men jag kan känna hur min känslomässiga sida, som länge har legat i dvala, kryper fram allt oftare och alltmer okontrollerat. När jag gjorde mitt snedsteg fanns det ingen logik alls. Det var bara jag och mina känslor. Alla de där känslor som jag har ignorerat och försökt att kväva. Flera år av instängd ilska och sorg sköljde över mig och jag kunde se mitt rätta jag för första gången på länge.

Mitt patetiska, värdelös och misslyckade jag.

Många ser mig som en otroligt stabil människa som är mer logisk än känslomässigt lagd. De flesta verkar tycker att jag har en ”IDGF”-attityd och helt enkelt inte tar så illa upp av saker och ting. Jag har aldrig känt igen mig i den beskrivningen. För jag minns den jag var förut och har alltid vetat att hon finns kvar inom mig.

Nu klöser hon sig ut konstant. Jag är sjukligt svartsjuk, blir paranoid, får konstanta ångestattacker och sitter och överanalyserar konspirationsteorier. Alla är ute efter att såra mig, alla är falska och ingen bryr sig. När hon tar sig ut översköljs jag av självömkan och sen ilska för att jag fortfarande kan vara så patetiskt. Jag hatar verkligen den här delen av mig och jag skäms något så fruktansvärt.

Jag är 30 år nu. Jag längtar ihjäl mig efter att starta familj, köpa hus, boa in mig och komma framåt med mitt liv. Jag kan inte låta det här hända mer och jag kan inte göra om mitt misstag. Samtidigt kommer den där rösten i mitt huvud och hon viskar allt jag inte vill höra på repeat.

Som tur är så den här sidan inte alltid aktiv och jag kan tänka mer klart igen. Så just nu försöker jag hålla mig ifrån situationer och människor som kan trigga mig. Jag har inte riktigt kommit på exakt vad jag behöver göra ännu, men jag tar en dag i sänder och försöka lyssna på min intuition.

Allt kommer att bli bra förr eller senare. Just nu suger livet lite extra hårt bara.