Livets ångest

Jag måste lära mig att lyssna på mig själv…

av

Ibland är det nästan läskigt hur rätt ens intuition kan vara. Jag har haft onda aningar ofta om vad som händer eller har hänt… Men oftast så försöker jag vifta bort tankar och intalar mig själv bara hur fånig jag egentligen är. Sedan kommer smällen i ansiktet (ännu en gång) och det visar sig att det man befarade var sant. Igår fick jag reda på allt och fick en förklaring på vad som hade hänt och varför det blev som det blev. Jag är arg, upprörd och orolig. Jag är arg på mig själv som nästan visste det, men istället för att åka dit och ta reda på sanningen så intalade jag bara mig själv att jag överdrev. Det finns en människa som jag så gärna vill slå ner just nu, men jag ska vara ”the greater man” och kontrollera mina impulser och känslor. Men jag kan inte acceptera att något så hemskt händer en sån underbar människa.

Veckan har varit ganska bra ändå om man jämför med förra och förr-förra veckan. Jag känner mig piggare än vanligt och lite mer munter, jag har lite lättare för att prata med människor och känner mig inte lika trasig. Snart bär det av till praktiken som jag börjar förakta, efter det så ska jag träna för fjärde gången och förhoppningsvis så lyckas jag skärpa mig och äta något. Jag har inte ätit någonting sedan i söndags, jag har inte kunnat förmå mig att göra det. Kroppsångesten skriker och jag känner inte att jag förtjänar mat. Jag vet att jag måste sluta med det här… det är inte glamoröst precis att svälta, hetsa och spy. Men monstret skriker och har sig, jag är för svag just nu för att säga emot. Jag är vidrig.

Det var inte så här det var menat,
jag trodde aldrig att jag skulle växa upp till att bli så här.

Monstret skriker, hånar och skäller ut mig

av

Blicken riktas ner mot marken där fötterna står stelt fast, jag rullar spänt med fingrarna och håller kvar gråten i halsen. Varför ska det vara så svårt att förklara? Jag frågar mig själv det och stressar igenom alla mina tankar i väntan på att bli avbruten. Jag ber till mig själv att öppna munnen och säga något, nej jag skriker inombords. Vad ska jag säga? Hur ska jag förklara?  Jag kan inte tänka… kan inte, kan inte, kan inte!

”Du tycker att det är ganska jobbigt att prata om det här, eller hur?” – Äntligen så säger min psykolog något och mina farande tankar lugnar ner sig, tystnaden försvinner och jag svarar med ett tyst ”mm”.  Efter ett tag så lyckas jag att försöka förklara bakgrunden till mina komplex och all självförakt som jag har inom mig. Jag berättar om hur jag började att såra mig själv med flit under min tid på dagis och hur det sedan blev värre ju äldre jag blev. Jag vågar inte se henne i ögonen utan håller min blick nere på marken och önskar att jag kunde sluta skämmas så mycket.

Det har blivit som tvångstankar att trycka ner mig själv.
Monstret skriker, hånar och skäller ut mig.
Den inre rösten är för stark för mig.

Denna veckas läxa från DBTn är att inte döma mig själv och att leva här och nu, inte bakåt i det förflutna eller i framtiden. Om jag får en massa dumma tankar så ska jag; Observera, beskriva och delta. Efteråt så ska jag låta tankarna rinna av mig och gå vidare. Jag vet inte hur jag ska lyckas men jag kan alltid göra mitt bästa och försöka.

I´m tired of feeling like this

av

Nu är jag hemma från träningen och det värker redan i kroppen, jag känner mig så svag och svimfärdig av att bara ens ställa mig upp. Tyvärr så mår jag fortfarande skit och idag på utvecklingssamtalet i skolan så höll jag på att gråta ett flertal gånger. Egentligen så var det inget som var sådär jättefel, men jag kände mig ändå så pressad och sönderstressad. Sedan så öste mamma på om mina svårigheter för min mentor så jag kände mig otroligt blottad och sårbar. ”Ninni kan inte vara i skolan då och då för hon går i terapi och det kommer hon säkert att göra i flera år!”

Jag vet inte varför men det känns som att jag har fallit ner i mörkret, det gör ont och jag orkar inte må som jag gör. Snart är det i alla fall helg och jag längtar, jag vill bort härifrån och andas ut.

Jag orkar inte med mig själv

av

Idag mår jag verkligen inte bra, känslorna svänger snabbt fram och tillbaka mellan att vara död och misslyckad. Ena sekunden så känner jag mig tom och andra sekunden så känner jag mig ångestfylld. Jag är antingen apatisk eller ett nervvrak. Lamictal verkar inte alls fungera, mina känslor och humörsvängningar är lika jobbiga som innan jag började ta det här stämningsbalanserande preparatet. Sedan så har min läkare skrivit ut alldeles för lite så jag har bara två tabletter kvar, det är rätt illa då jag tar tre stycken varje kväll.

Jag orkar inte med mig själv, min trötthet får mig att vilja slänga mig ner på marken och gråta. Jag börjar tappa hoppet för att någonsin få kunna känna mig pigg, det ända jag kan hoppas på är om det skulle visas sig att jag har ADD. Det är den enda förklaringen som min läkare kan komma på just nu, men troligen så kommer det att dröja månader innan jag kommer fram ur kön och får en utredning. Det är inte ens 100% säkert att jag har det, men annars så vet jag inte vad det kan vara som gör mig så otroligt trött och ofokuserad. Jag har tänkt på t.ex. kroniskt trötthetssyndrom men det verkar vara snäppet värre när det gäller trötthet.

Självhatet drar ner mig så brutalt, jag känner mig äcklig och groteskt.
Som ett vandrande tjockt monster som söker uppmärksamhet och bekräftelse 24/7.
Jag tycker inte  om mig någonstans, varken mitt yttre eller inre.
Jag vill slita sönder mig själv i stycken.

Kroniskt trött, ska det alltid kännas så här?

av

Att vara så här trött år ut och år in tär verkligen på mig. Jag orkar knappt någonting och somnar stup i kvarten så fort jag är uttråkad eller behöver lyssna på t.ex. ett föredrag. Jag kämpar verkligen för att hålla ögonen öppna men det är så mycket svårare än vad det låter. Igår somnade jag tre gånger under dagen och idag så somnade jag på DBT-mötet, vilket var pinsamt då det hade kommit tre nya deltagare. Det som fick mig att vakna upp var att en av ledarna tog sin hand på min axel och frågade mig hur det var. Jag fick som en liten mini-panikattack och vaknade lyckligtvis upp och somnade inte om efter det. Jag skämdes dock som ett as.

Idag har jag tagit 7st 100mg koffeintabletter men jag känner mig fortfarande död. Jag har prövat att ta fler + att dricka kaffe men det fungerar inte heller, inget verkar fungera. Ändå så måste jag ta sömntabletter för att somna när jag väl ska sova, hur går det till?

Jag lyckades i alla fall stå emot två olika impulser idag då jag har övat från DBTn att ”göra tvärtom känslan/impulsen”. Den första impulsen var att skita i praktiken och istället åka hem och sova, den andra var att köpa godis mm. för att hetsa. Jag lyckades stå emot båda, gick på praktiken, tränade och köpte ingenting alls! Så jag tycker att jag har varit lite duktig idag i alla fall.