Mandometerkliniken

36 månaders uppföljning på Mandometerkliniken

av

Copyright@Ninni Undén || I måndags var jag på min 36 månaders uppföljning på Mandometerkliniken.

I måndags var jag på min 36 månaders uppföljning på Mandometerkliniken. Det känns helt otroligt att jag har varit friskskriven i 3 hela år på lördag. Det är sjukt hur något som var en sån stor del av mitt liv har blivit så liten… nästintill obefintlig. Kan ni fatta att jag varken har spytt, hetsätit eller svält mig själv med flit ända sedan 2011?! Det kan inte jag. Det var ju allt jag tänkte på som om det var allt mitt liv handlade om. All mat var ju livsfarlig och det räckte med 200 kalorier för att jag skulle känna mig äcklig och misslyckad. 3 timmar på gymmet och 2 timmars promenad var så jäääävla lite och värdelöst.

Idag känner jag mig nästan helt fri. Klart att jag också ogillar min kropp ibland och önskar att jag var lite smalare här och där men idealet är inte längre så himla sjukt. Jag hatar inte mina ben för att de inte har ett gigantiskt mellanrum mellan dem och jag har absolut ingenting emot om min rumpa blir lite större. Andras kommentarer och diskussioner kring mat och om hur många timmar de tränar påverkar mig fortfarande men det blir alltmer enkelt att slå bort det. Jag tänker fortsätta äta sånt som innehåller farliga kolhydrater som absolut sätter sig på midjan direkt och har ingen som helst annan uppgift i kroppen… Behöver jag förklara sarkasmen där? Och jag tänker fortsätta ta vispgrädde i min turkiska yoghurt för tro det eller ej, men du kan äta både fett och kolhydrater. Mindblown, jag vet. Allt handlar om balans och måtta. Det är inte så att jag aldrig tänker på vad jag stoppar i mig eller att jag känner att det är okej att äta chips varje dag. Men jag har inga förbud och om jag vill unna mig något mitt i veckan så är det okej.

På ett år har jag gått ner 2 hekto. Sist jag vägde mig låg jag på exakt samma vikt jämfört med ett halvår tidigare. Innan dess hade jag rasat 10kg men jag låg fortfarande på en hälsosam vikt så jag fick godkänt, speciellt med tanke på hur bra jag mådde. Grejen var ju den att jag inte hade börjat äta mindre utan mer. Det enda jag ändrade på var sättet jag tränade på och det faktum att jag slutade köpa färdiggjorda matlådor. Helt plötsligt fick jag muskler och det var som att jag för första gången i mitt liv fick en fungerande ämnesomsättning. Förra året blev ett dåligt träningsår där jag började oja mig lite över kroppen då jag ändå ville fortsätta äta hur mycket jag ville. Det har gått flera månader utan att jag har tränat pga. ryggont och nerver i kläm så ibland har jag ärligt talat känt mig smällfet. Sen tar jag lite ”progress” bilder och inser att det enda som har hänt är att jag helt enkelt bara är lite mindre trimmad.

Jag har inte förlorat alla muskler som jag dumt nog befarade. Jag har inte gått upp en enda storlek och inte heller har jag gått upp i vikt. Lite muskler har såklart försvunnit men det handlar verkligen inte om mycket. Mina armar är lite degigare och magen har inte lika snygga abs men annars är skillnaden inte så särskilt stor. Att få bekräftat att jag både kan äta och kan gå längre perioder utan att träna får mig att känna mig ännu friare. Jag behöver inte vara besatt och få ångest. Jag kan göra det min kropp och jag mår bra av och jag kan njuta av det goda i livet. Och även om min kropp inte är perfekt så hatar jag inte den längre. Aldrig igen.

Min 24 månaders uppföljning

av

Idag var jag på min 24 månaders uppföljning på Mando. Kan ni fatta det? Det kan jag knappt göra själv. Den 30 Januari är det hela 2 år sedan jag blev friskskriven från min bulimi. Det känns nästan lite overkligt att gå in på kliniken där jag låg och sov i ett värmerum och hade ångest för all mat jag var tvungen att äta. Jag låg därinne och undrade om jag hade gjort rätt val som hade gått med på det här. Det fanns ingen återvändo längre. Antingen skötte jag mig eller så skulle jag bli inlagd på heldygnsvården. Jag skötte mig, kämpade efter bokens alla regler och trotsade alla monster som skrek i mitt huvud. Och här står jag nu, frisk och så jäkla glad över att jag gick med på att få hjälp. Idag kan jag äta exakt vad jag vill utan att känna att jag behöver straffas för det.

Det känns som att allt hände för bara några månader sedan och inte som 2 hela år. Helt galet. Det var underbart att träffa alla underbara behandlare igen, speciellt Micke som orkade stå ut med alla mina miljontals frågor och tankar när jag gick där. Alla testerna gick bra och min vikt har inte rört sig sedan jag var där i somras! Jag har inte gått på promenader på flera månader och jag har börjat äta mer kaloririk mat och mer i huvud taget. Det känns helt otroligt att jag äntligen kan äta så mycket som jag vill utan att det påverkar vikten något nämnvärt. För ett par år sedan trodde jag aldrig att jag skulle sitta här och säga att mer kolhydrater och fett är prima för kroppen. Aldrig. Men här sitter jag och kan njuta av vilken mat jag än vill och känner bara hur det gynnar min muskeluppbyggnad.

Nu ska jag inte tillbaks till Mandometerkliniken fören om ett helt år. Jag hoppas att CPRS resultaten och alla andra tester bara fortsätter att bli bättre. När jag började hade jag riktigt dåliga resultat på EDI2. Så dåliga resultat att jag hamnade långt under jämförelsegruppen på grafen där andra med ätstörningar hade svarat. När jag blev friskskriven fick jag göra samma test igen med ett förvånande resultat. Om man bara kollade rent grafiskt så var jag friskare än vad de flesta andra friska människor är! Och det tänker jag leva upp till så gott jag kan. Som jag sa till Micke idag; Jag orkar inte göra om allt jävla jobb igen. I´m done.

Uppföljningsmöte på Mandometerkliniken: 10kg lättare

av

Igår var jag som sagt på ett uppföljningsmöte på Mandometerkliniken. Resultatet av CPRS testet (ett självskattningstest som visar hur man har mått de 3 senaste dagarna) var bättre än någonsin. Jag har aldrig haft så låga resultat tidigare och jag är inte alls långt ifrån den normala skalan nu. Det är rätt häftigt att kunna se svart på vitt vilken förändring man har genomgått. Sedan fick jag reda på hur mycket jag hade gått ner sedan sist. Det var hela 10 kg! Jag visste att jag hade gått ner en del men inte att det var så mycket. Men det är helt okej, jag hade ändå lite att ta av. Men jag måste ha lite uppsikt och se till så att jag inte gå ner så mycket mer nu. Förhoppningsvis kan jag lyckas gå upp lite i muskelvikt tills nästa gång istället. Jag känner mig ändå lite stolt över viktnedgången och att jag har lyckats få större muskler samtidigt. Det känns som att jag har hittat en bra balans för en gångs skull.

Nu längtar jag tills söndag! Då ska jag åka till Öland igen och göda upp mig med mormors underbara mat. ♥

 

Läkar och uppföljningsmöte

av

Läkarmötet: ”Jag tänker inte släppa taget om dig” sa hon. – Jag hoppas att hon menar det. För en gångs skull verkade det som att min husläkare tog mig på allvar men jag vågar inte hoppas för mycket ännu. När jag berättade tydligt hur jag kände och sa rent ut att jag upplevde det som att jag hade missat min tonår och trodde att jag skulle dö under senaste hjärtrusningen viftade hon inte bort mig. Vi gjorde ett EKG test som vanligt och kollade blodtrycket. Pulsen låg på 106 trots att jag inte har tagit Medikinet på ett par veckor så nu kan de inte försöka skylla på medicinen mer. Och jag var ändå ovanligt lugn, hade inga hjärtklappningar och var lite halvt nyvaken så det resultatet var ju inte det bästa. Min puls brukade alltid ligga runt 70 förr…

Jag fick även ta lite blodprov för att se sänkan, hur njurarna och levern mår osv. Det skulle inte förvåna mig om allt såg bra ut men om hon släpper mig på grund av det ger jag nog upp tamejfan helt. Men nu är det bara att vänta igen och se om man måste börja om på nytt eller bara ge upp.

Tredje uppföljningsmötet på Mando: Har gått upp lite i vikt men jag har tydligen bara gått upp det lilla jag gick ner från att jag började med Cymbaltan och fick sämre aptit så det var inte så farligt som jag trodde. Jag väger alltså fortfarande det jag ska göra och äter därmed även rätt. Jag är både längre och väger mer än genomsnittet och det är bara att acceptera det. Min kropp mår bäst så och därmed basta. Jag är fortfarande frisk och stolt!

Friskskriven

av

Från och med idag har jag officiellt inte bulimi längre. Jag klarade av det och slog den där vidriga varelsen som höll på att ta över mig helt och fullständigt. Jag, den där svaga lilla tjejen, var stark för en gångs skull och vann över något som jag tidigare aldrig trodde att jag kunde bli fri från. Något som har funnits med mig i flera år kunde jag kväva efter 14 månaders dagsjukvård. Oddsen var emot mig och behandlarna sa att jag hade haft en tuffare väg att gå än de flesta andra men jag klarade av det ändå. JAG KLARADE AV DET. Trots mina andra diagnoser som gav mig fler hinder på vägen att klara av så klarade jag av det. Det känns så pass overkligt att jag faktiskt inte har en ätstörning längre (om man inte räknar selektiva delen som en) att jag måste upprepa flera gånger för mig själv att jo du Ninni, du klarade av det. Jag kan äta vad jag vill hur mycket jag vill utan att det går i överdrift och slutar med fingrarna i halsen. Gymmet blir inte en ursäkt till att jag isolerar mig från alla och jag slipper tänka på varenda liten kalori jag stoppar i mig. Jag behöver inte längre oroa mig för att få ett till epileptiskt anfall som trots att det var milt öppnade upp ögonen för mig. Min kropp mår inte bra men den mår så mycket bättre och det är verkligen värt det! Jag är fri från ett av mina monster.

I made it.