Mandometerkliniken

Det är kanske dags att plugga på sin pluggdag?

av

Idag är det pluggdag!

Tror ni att det funkar eller? Det gör det inte. Jag försöker få klart min examinationsuppgift som ska vara inlämnad imorgon men jag kommer aldrig igång helt och fryser fast så fort jag börjar. Det här med att plugga och göra skoluppgifter är verkligen inte min grej, speciellt inte hemma under eget ansvar. Har aldrig kunnat och kommer nog aldrig att kunna det. Det värsta med att göra läxor är att det får mig att känna mig så otroligt dum och tafatt. Det räcker med att läsa instruktionerna för att jag ska få ångest över att jag inte fattar någonting. Men det är bara att bita ihop och hålla ut! Jag ska klara av de här två kurserna, punkt. Jag försöker tänka på och se fram emot att jag slipper plugga på ett tag efteråt och kan då lika gärna kämpa in i det sista. I Januari har vi de sista lektionerna så det är ju ändå inte så mycket kvar. Håll ut, du måste hålla ut.

Nu har Danderyd hört av sig och introduktionsmötet blir den 22 November, dagen efter ska jag direkt påbörja behandlingen och släppa all ickeexisterande kontroll. Jag är lite förväntansfull samtidigt som jag är livrädd. Viljan och motivationen finns men ändå inte. Varje dag  förändras de inre rösternas åsikter och jag står kvar förvirrad och kluven. En del av mig känner sig fortfarande för fet för ingå i någon sorts behandling alls och anser att jag inte är dugg sjuk. Beteendet har normaliserats sig själv och att leva på ett annat sätt känns ouppnåeligt. Men jag försöker lyssna och använda mig av förnuftet. Jag känner ju skuld och skam av en anledning och då måste väl ändå något vara fel? Ett inre krig. Jag är så kluven.

Dagvård på Mandometerkliniken

av

Besöket på Mandometerkliniken i Huddinge var både skrämmande och givande. Först höll jag på att darra ihjäl av skräck när jag insåg att jag återigen skulle få prata med både en psykolog och en läkare samtidigt, men det gick helt okej och de var otroligt snälla. Jag blev berömd för mitt mod att komma dit pga. ätstörningen trots den sociala fobin som gör det extrasvårt för mig med nya människor. Sedan när läkaren såg mina ärr på armen fick jag ännu mer beröm efter att jag berättade att jag snart inte har skurit mig på två år. Jag kände mig väldigt bekräftad och jag fick konstant komplimanger om allt som jag gjorde bra, vilket fick mig att känna mig tryggare. Beslutet som togs är att jag ska gå på dagvård på Mandometerkliniken i Danderyd. En behandling som varar 4-6 veckor och som innebär att jag måste åka till dit 5 dagar i veckan, måndag till fredag, för att äta 4 måltider. Om jag minns rätt så måste jag vara där från klockan 08.00 till 16.00 alla vardagar. Under den här tiden har jag även träningsförbud, vilket gör det hela ännu mer skräckinjagande.

Jag minns inte riktigt vad som sas eftersom att jag var så uppskakad och nervös. Först blev jag förkrossad när psykologen brast ut framför mamma att jag har väldigt svåra problem med hetsätning och kräkning. Men det visades sig att hon redan visste om att jag spydde, vilket är det som jag har velat undangömma mest. Konstigt nog känns det inte bara jobbigt utan även som en lättnad då ännu en lögn försvinner från mig, men såklart så känner jag mig skamsen. De vill att jag ska påbörja så snart som möjligt, till och med nästa vecka, men jag och mamma ska försöka skjuta upp det ett litet tag till eftersom att jag studerar till årsskiftet. Helst vill  jag börja efter nyår så att det inte blir några komplikationer men vi får se när det blir av. Jag är livrädd. Jag ska få använda mig av en dator för att lära mig att känna mättnadskänslor och lära mig vad en normal portion innebär. Vore inte det underbart om det inträffade? Jo men allt det här ger men en sån galen ångest att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Hur ska jag kunna hantera en viktuppgång? Hur ska jag kunna släppa taget om min över/hetsätning?

Varför är jag så rädd för att bli frisk när jag bara vill bli fri?
En del av mig skriker fortfarande att jag inte ens är sjuk.

Ett nattligt inlägg – Nervös inför dagen.

av

Orkar inte vara vaken men kan inte heller somna. Min ögon vacklar, huvudet glider åt vardera håll och magen skriker efter föda. När jag lägger mig ner och sluter ögonen välkomnas jag aldrig av John Blund. Istället vrider och vänder jag på mig i sängen, sätter mig vid datorn, lägger mig igen, småtränar och lägger mig återigen i sängen, vaken samtidigt som jag sover. Vad jag än gör så försvinner jag aldrig helt. Insomningstabletten ligger kvar i kroppen och pyr runt, det får mig att bli helt groggy men håller mig ändå uppe. Rastlösheten tar död på mig. Klockan är nu 02.48 och klockan 06.00 ska jag upp och förbereda mig inför en åktur på upptill två timmar beroende på köerna. Därefter ska jag sitta på ett möte i ungefär två timmar på Mandometerkliniken Novum i Huddinge innan jag drar vidare till skolan. De vill sedan att jag ska börja på Danderyds Mandometerklinik men första mötet ska tydligen vara ända där borta. Jag har ingen aning om hur det går till, om det är ett informationsmöte eller om jag måste försöka berätta om hela min livshistoria. Det gör mig ännu mer avskräckt för jag hatar att vara oförberedd. Vad ska jag säga och göra? Ska mamma berätta något? Kommer de ställa jobbiga frågor eller bara informera? Jag hatar överraskningar när det kommer till sånt här. Jag vill veta vad som komma skall för att kunna känna mig lite trygg.

Nu är klockan 06.00 och jag har lyckas sova nästa två timmar! Det tog sin stund men nu har jag i alla fall fått lite sömn. Min kropp värker efter de förgångna dagarna och min mage skriker av hunger. Jag har ett extremt hetssug och känner redan för att förstöra den här dagen och veckan men jag ska försöka hålla mig till att äta normalt. Nu när jag ska till ätstörningsenheten känns allt redan förstört och för sent. ”De kommer säga att jag är tjock och slänga ut mig på ändan.” – Samtidigt är det svårt att känna behov av hjälp när det inte håller på att ta död på en eller när man inte ens ser så särskilt smal ut. Jag vet att det handlar om så mycket mer än det men varenda ben och märg i kroppen skriker att jag varken behöver eller förtjänar någons hjälp. Önska mig lycka till, jag tror att det är nervositeten inför detta som har förstört min sömn.

I have a friend whom I hate but can´t live without

av

Ångesten ligger och pyr i kroppen och jag känner hur paniken kryper under skinnet på mig. – De vill bryta sig ut från under ytan och låta de salta tårarna rinna ner från kinderna i ett desperat försök i att få bort känslorna en gång för alla. Men allt hålls inombords för inget verkar kunna hjälpa längre och inte heller kan jag längre skrika tårfyllt ut som jag kunde förr. Samtidigt som känslorna försöker bryta sig ut har kroppen stängt av helt efter år av utmattning. Istället för att skrika och gråta känner jag hur känslorna springer som myror under min hud. De bits och krafsar men lyckas ändå inte ta sig ut. Inte ens fast jag själv vill det. Jag orkar inte kämpa längre och vill bara bli av med den inre rösten som ger mig dessa känslor. Min kropp är för trött för att spela med i djävulens lek och mitt psyke är söndertrasat. Att så mycket ångest och panik kan skapas från något vi behöver för att överleva, mat. Det är helt oförståeligt och det värsta är att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det. 99% av mina tankar består av mat, hetsätningar och hur jag ska lyckas svälta. Om jag ska spy eller inte, fasta eller bara äta 500 kalorier. Jag är trött på det.

Samtidigt vågar jag inte ta emot hjälp för bara tanken på det ger mig en dödande ångest. Nästa vecka ska jag till Mandometerkliniken i Huddinge för att bli undersökt och bli sänd vidare till kliniken i Danderyd där jag ska få hjälp på ett eller ett annat sätt. För några månader sen var jag positiv till det men nu när det händer på riktigt vill jag bara dö. ”Snälla, låt mig bli smal en endaste gång innan ni gör mig ännu tjockare…” – Jag känner mig inte värdig eller tillräckligt sjuk för att få hjälp samtidigt som en del av mig vet att mitt ätbeteende är sjukt och vill ha det så. Det är tryggt och vant. Hetsätningen är min tvångstanke, min tröst, min vän. Jag hatar min vän men kan inte heller tänka mig ett liv utan henne. Hon har funnits där sen jag var liten och har i många år varit en hemlig vän som ingen vet om. Hur mycket jag än vill vågar jag inte sluta. Och jag vill inte heller att någon håller mig från att svälta för så fort jag tar en tugga blir jag bara tjock, tjock, tjock. Kan någon snälla ge mig mod att ta mig igenom det här? Jag är rädd för att jag kommer underminera mina problem under utfrågningen för att slippa bli tvingad till något. Men jag kan inte fortsätta så här.

Att gå upp och ner 3kg inom loppet av en dag. Att bli vätskefylld och ha en ömmande kropp medan man skäms över att man tränade en timme för lite. Skammen när man bakar och köper saker för att sedan äta allt själv instängd på rummet. Skulden efter slängd mat i papperskorgen och lögnerna om att man har ätit. Jag vill leva utan det, jag vill vara fri.