Mandometerkliniken

Den där känslan man får när alla stirrar på en genom dörren. Det kanske inte riktigt var så i verkligheten men för mig kändes det som det, men i och för sig så kändes det mer som att det var ett hundratal tjejer som stirrade på mig så man kan ju aldrig vara säker när det kommer till mig och mina överdrivna tankar. De har börjat att låsa dörren till matsalen där vi äter på Mandometerkliniken så att ingen kan komma in för tidigt och fuska, och matsalen ligger precis vid entrén så det är av just den anledningen som jag fick en massa ögon på mig när jag kom dit. Entrédörren är även den låst så man måste vänta på att någon öppnar den inifrån och det gjorde att det hela bara kändes ännu värre. För ett tag sen kom det några nya hit, sen kom det några till och nu har det kommit ännu fler. Vi är väl egentligen inte så jättemånga men det är helt klart för många för mig. Jag brukar alltid gå in tidigare under uppsikt av Fabiola som arbetar i köket just för att slippa trängas med de andra och bli mer stressad än vad jag redan är men tack vare några som har fuskat går det inte längre. Jag borde kanske ha vant mig efter ett år här men det har jag inte och jag klarar inte av den här ångesten som jag får när jag inte bara måste äta framför andra utan även ta fram saker osv. Jag är klumpig, i vägen och så jävla rädd för att göra fel. Vart har min osynlighetsmantel tagit vägen?

Imorgon är det den sista dagen innan jag får ta ledigt en månad och det kommer att bli så skönt! Jag passade även på att ta ledigt på fredag så att jag slipper känna mig trängd och orolig nu när jag verkligen behöver få slappna av. Efter den här tiden har jag fått tillräckligt mycket förtroende för det och min behandlare tror att den här ledigheten kommer att bli mycket mer lyckad än de andra perioderna. Om det går bra får jag göra en testfriskskrivning vilket för mig närmare till att äntligen bli friskskriven från min ätstörning! Jag kommer alltid att ha en viss problematik gällande mat pga. mitt selektiva ätande (som dock har blivit mycket bättre) och jag kommer troligen alltid ha tankar om min kropp som inte precis gynnar mig. Men friskskrivningen kommer att vara ett officiellt bevis på att jag trots allt kan hantera det och att jag kan kontrollera mig själv. Då kan jag säga att jag kunde och att jag kan. Och om jag kan så kan du.

Och på ett år har jag inte kräkts, hetsätit, vägrat äta en eller flera dagar i sträck, sett vad jag har vägt, tränat mer än tre timmar i sträck, räknat varenda kalori jag har fått i mig, spenderat hela dagar till att läsa om olika sätt att bränna kalorier, kryddat sönder maten för förbränningens skull (oh lord…), valt lightprodukter istället för t.ex. riktig Cola, undvikit kolhydrater eller fått ångest av något så töntigt som broccoli.

Jag har lärt mig att vanlig mjölk inte är farligt, att jag inbillade mig själv och andra att jag var känslig mot gluten för att kunna slippa frågor och att Coca Cola är mycket godare än Zero. Sen så har inte människor skrikit om hur tjock jag är efter mig heller som jag fånigt nog oroade mig för. Det är svårt att inte äta lite mer än vad jag får ibland och vissa dagar slarvar jag med vissa måltider men jag beter mig inte längre ätstört. Jag låter inte mina tankar styra mitt beteende. Jag är helt enkelt… nästintill fri. Hunger och mättnadskänslorna bråkar fortfarande lite men det har helt klart blivit bättre. Suget likaså då jag faktiskt kan känna mig nöjd, och det på så mycket mindre än förr.

Nu ska jag äta kladdkaka och njuta av att jag får göra det och att jag varken tappar kontrollen eller känner att jag måste göra mig av med det. Inga fingrar i halsen och inte överdriven träning som bara bryter sönder kroppen. Jag trivs inte med min kropp alls och känner mig extremt obekväm men att bli frisk är fortfarande värt det. Dessutom kommer jag aldrig att acceptera min kropp om jag bara fortsätter att göra allt i min makt för att bli av med den.