Mina diagnoser och jag

Självvalidering för det året som har varit

av

Förra inlägget är rätt depressivt så jag tänkte att jag skulle försöka skriva någonting som är mer uppmuntrande. Om det är något som  jag har lärt mig de här senaste månaderna innan årets slut så är det vikten av självvalidering. Alltså att validera sig själv och bekräfta ens egna tankar och känslor. Min psykolog har verkligen tryckt på mig om att jag varje vecka ska validera något som jag har gjort bra för att kunna sträva emot mina dömande tankar. Därför tänker jag nu försöka validera mig själv för olika bra saker som jag har gjort det förgångna året.

* Jag har inte slutat i terapin även fast jag har känt att jag inte orkar gå kvar.
* Jag har inte skurit mig på hela året.
* Jag har haft kvar min älskade pojkvän även fast att jag är väldigt jobbig.
* Jag har lärt mig att det inte är så farligt att sitta med de andra under fikapausen i DBT-gruppen.
* Min svartsjuka har försvunnit nästan helt, jag kan kontrollera den nu.
* Jag har börjat kunna prata med mamma mer om mina problem.
* Jag stod upp för mig själv när pappa började att säga dumma och onödiga saker.
* Jag har blivit lite bättre på att säga förlåt när jag har gjort något fel.

Detta är något som jag rekommenderar alla att göra! Det är bra att påminna sig själv om positiva saker som man har åstadkommit även fast det kanske ser smått ut för andra. Att få bekräftelse av andra när man har gjort någonting bra tycker nog nästan alla om, men man får inte glömma bort att det är lika viktigt att bekräfta sig själv. Var stolta för varje steg ni tar, stora som små! Nu mår jag lite bättre så jag ska passa på att önska alla mina vänner och läsare ett gott nytt år även fast att jag är lite sen nu. Jag önskar för vår allas skull att det är blir ett otroligt livat och underbart år!

Har ni något som ni kan självvalidera er med?
Något som ni är stolta över?

Är helt slut och utpumpad, men känner mig bättre nu!

av

Jag antar att jag hade lite (Läs ganska mycket) tur idag faktiskt, min psykolog var virrig som vanligt och var till och med tvungen att fråga mig om vad det var som jag skulle ta upp med läkaren idag. Såklart så sa jag att jag inte mindes och tryckte bort det där som jag skrev om i det förra inlägget. Jag känner mig inte riktigt redo än att ens försöka sätta ord på just det där så jag försöker att skjuta upp det ett tag till. Sedan så hade jag tur återigen då min läkare var förkyld och sa att hon inte ville röra mig så de somatiska testen skjuts upp tills i Februari. Det ger mig lite lättnad och nu har jag lov från både skolan och DBTn tills nästa år! Det blir varken grupp, individdual eller läkarmöten.

Jag måste medge att jag blev väldigt deppig helt plötsligt under träningen och kom som vanligt aldrig på anledningen till varför. Jag skulle kunna skylla på att träningen gick åt helvete men det känns inte särskilt tillräckligt. Det känns bara så svårt att acceptera att man mår skit fastän att inget riktigt har hänt, det känns så otroligt onödigt! Det är väl därför jag sitter i flera timmar om dagen och grubblar för mig själv i jakten på varför, ett svar som kanske inte alltid finns.

Men när jag kom hem igen så fylldes jag snabbt med glädje, min storebror var här och vi började såklart att fåna oss som vi brukar. Han har hjälpt mig med att baka lussebullar, rocky road och mandelmusslor. Jag fick helt plötsligt den där orken och extraknuffen som jag behövde och kom verkligen igång. Jag tror minsann att jag behöver min älskade bror mer än vad jag erkänner, även om han ser mig som lilla irriterande syster så ser jag honom som en av mina bästa vänner. Han är så klok, så barnslig och samtidigt så mogen precis som en bror ska vara. Nu är jag helt slut och utpumpad men jag känner en viss trygghet i min ryggrad, Max sover över hos oss inatt och det betyder att han finns här i min närhet. Nu har jag min bror som jag kan reta och slå hur mycket jag än vill och ändå få se hans glada leende.

Julstress och ångest

av

Här sitter jag i mitt rum där jag skakar och darrar av kyla, rummet har tyvärr inte hunnit bli varmt än efter att jag har varit borta sedan i torsdags. Som vanligt så känner jag mig uppsvälld och fet som en gris, men inte minst så känner jag mig otroligt stressad. Det är nu bara 4 dagar kvar till jul, jag har bara köpt en julklapp och det är mycket kvar som ska bakas och göras i ordning. Som jag har skrivit tidigare så är jag en sån där person som verkligen är desperat och jagar efter en ”perfekt” jul och efter att få känna den där äkta julkänslan igen. Jag vet innerst inne att det är omöjligt men ändå så kan jag inte sluta utan fortsätter att förgäves anstränga mig. Det har blivit som en av mina många tvångstankar och jag kan inte säga nej, om jag inte gör som de säger så får jag ångest och panik. Men oftast så slutar det med samma känslor även fast att jag följer dem, så jag förstår verkligen inte hur jag ska göra för att få mig att känna mig nöjd.

Hur det än blir så ska jag försöka komma ihåg det jag har lärt mig i DBTn och använda de färdigheter som jag har övat på. Om något så är jag väldigt egensinnig och det jag måste lära mig är hur man accepterar läget som det är istället för att bli förbannad eller få ångest. Varför älta och grubbla när man kan göra det som är effektivt?

Önska mig lycka till!
Julen är en väldigt känslig högtid för mig, här beskriver jag lite halvt om varför det är så.

Läxor från DBTn, oroligheter och kroppsångest

av

Veckans läxor från DBTn:

  • Fortsätta med att träna på att validera mig själv, stå upp för mig själv och se att jag faktiskt har gjort något bra.
  • Fundera på om jag ska fortsätta i DBT-gruppen eller inte efter att jag har gått ett varv.
    (Det är inte långt kvar)
  • Att vara här och nu, jag ska inte fara iväg och råka gå ut i gatan helt plötsligt som jag har gjort den senaste veckan.
  • Varje morgon ska  jag starta med att småle för mig själv.
  • Jag ska fylla i hur mycket sömn/lugnande medicin jag har tagit varje kväll i mitt veckokort.

Det känns rätt mycket då jag även ska fylla i allt jag har tränat på när det gäller DBT-färdigheter från DBT-gruppen. Men men, jag kan alltid försöka och göra mitt bästa. Det viktigaste är inte att lyckas utan att försöka, eller hur?

Idag fick jag tillbaks resultatet från kissprovet och som jag trodde så visade det sig att jag var drogfri, såklart så blev jag paranoid och trodde att det skulle visa fel svar. Troligen så borde jag få komma till utredningen i början av det nya året, jag hoppas att det inte blir senare i alla fall så att jag slipper sitta och undra. Det blir nog intressant, spännande och läskigt. Om två veckor när jag ska träffa min läkare så ska hon även ta somatiska test på mig, väga mig osv. för att förbereda inför utredningen. Helst så slipper jag det, idag så sa hon jag går och pratar hos att hon är orolig för mig. Tydligen så syns min viktnedgång även fast att jag har två långkalsonger och dubbla tjocktröjor på mig. Fast jag känner mig såklart gigantisk när jag ser mig själv i spegeln, även när jag är naken.

Jag vet inte vad jag väger just nu och jag är livrädd för att jag har gått upp i vikt den senaste veckan. Ångest är en vardaglig sak och jag stressar sönder mig själv som jag nog har sagt hundra gånger nu. Varför ska det vara så himla svårt?

DBT, kissprov och den eländiga tröttheten

av

Idag så lyckades jag få upp mig i tid för att komma iväg till DBT-gruppen även fast  jag bara ville ligga kvar i sängen och sova. Men jag gjorde tvärtom mot vad mina impulser sa och drog iväg samtidigt som jag skämdes för hur jag såg ut med mitt slitna ansikte. Bussen var såklart försenad och därmed skulle jag komma sent, då tänkte jag passa på och göra något som är för mig väldigt svårt. Istället för att skriva ett sms så ringde jag en av ledarna till gruppen och berättade om min försening. Det kanske låter fånigt men det fick mig att känna mig lite duktig då jag alltid får en extrem ångest av det, såklart så höll de med och tyckte även de att jag var duktig som klarade av det. Så nu har jag något att lägga till på min självvalidering.

Efteråt så passade jag på att fråga (eftersom att de är sjuksystrar som är vidareutbildade) om de har några råd eller tips på hur jag ska göra med min trötthet. Jag förklarade ytterligare hur svårt det är för mig att hantera det och hur jag har provat allt, även så förklarade jag att jag har testat mig många gånger om det är någon brist eller dylikt i kroppen. Som vanligt fick jag svaret; ”Har du prövat Blutsaft eller järntillskott?” – Ja det har jag eftersom att jag hade järnbrist när jag var 12 år, inte gjorde det någon större skillnad och inte heller har jag järnbrist längre. De ända de kunde säga var att det är symptom på det som jag ska få en utredning för, men om det inte är det som är ”felet” så vet jag inte hur jag ska få hjälp för att få känna mig ens lite pigg.

De kunde inte rekommendera ens ett enda naturmedel eller liknande, det var bara det gamla vanliga om att sova och äta. Men jag blir aldrig utvilad efter att jag har sovit och jag får ingen energi av mat. Jag är en vandrande zombie. Aja, nu står jag i alla fall i femte plats i kön och jag har tagit ett kissprov..  så nu är det bara att vänta!

Jag känner fortfarande exakt som jag beskriver i det här inlägget.