Det bokstavligen blixtrar inuti mitt huvud. En vidrigare känsla får man leta efter. Jag har upplevt det flera gånger förut när jag har glömt att ta min medicin eller när jag har höjt dosen men jag kan ändå inte vänja mig vid hur det känns. Trots min enorma rastlöshet var det nog bra att jag tog det lugnt i helgen och höll mig borta från mer stress utöver att härda ut utsättningssymptomen. De har väl inte varit så farligt egentligen, speciellt med tanke på att Cymbalta verkar vara riktigt svår att sluta med enligt många andra. Egentligen skulle jag vilja fortsätta för nu när jag har varit uppe på maxdosen har jag känt mig lite piggare och mer tillfreds med livet men svettningarna började bli helt outhärdliga och min mage har inte fungerat alls.
Jag tror och hoppas på att jag kan klara mig helt utan mediciner. De har liksom inte gett någon direkt enorm skillnad genom åren ändå så det är kanske lika bra att försöka komma åt min kroniska depression på andra sätt. Just nu kan jag kontrollera den sociala fobin trots lite svårigheter här och där och jag tror att bara flytten i sig har hjälpt mig mycket på vägen. Jag har fortfarande svårt för att handla och göra något så simpelt som att slänga soporna själv men det börjar bli enklare faktiskt. Ångesten känns ibland olidlig men eftersom att jag vet att min höga puls kan framkalla ångest och panikkänslor skyller jag på det och intalar mig själv att det bara är fysiskt och inte psykiskt. Det gör att det känns lättare att acceptera att jag känner som jag gör.
Vet ni vad som har hjälpt mig mest nu när det har känts lite tufft? Att sola! Om ni någonsin får rådet att gå ut och få lite frisk luft när ni är deppiga och vill gömma er under täcket rekommenderar jag er att lyssna. D-vitamin i sig är ju ett antidepressivt ämne att suga i sig. Det är i alla fall min personliga åsikt. Jag blir faktiskt också piggare efter varje gång jag har suttit ett par timmar ute på balkongen även fast jag har varit helt inaktiv och försökt kunna koncentrera mig på att läsa. I love it.
