Att träna med kronisk smärta är tungt och ofta känns det som att man inte kommer någonstans. Det är ungefär som att springa i vatten. Allt går framåt så mycket långsammare och det tar emot mycket mer än att springa på land. Att hålla uppe motivationen är otroligt svårt. För så fort man går ett steg framåt går man snabbt tre steg bakåt.
Jag vet inte hur många gånger jag har börjat om på ruta ett. På bara några år känns det som hundratals gånger. Det mest frustrerande är att jag vet att jag kan ta i mer. Jag har orken och styrkan att lyfta tyngre och jogga den där extra kilometern. Men det gör för ont. Alldeles för ont. Min kropp stretar emot och varenda muskel krampar medan mina leder känns rostiga och stela. När det är riktigt illa räcker det med bara ett par futtiga kilon och mjölksyran kommer direkt. Jag tycker inte ens att det är tungt men någonting får min kropp att reagera oerhört överdrivet. Det börjar att svida och klia längst ned i svanken. Om jag inte lyssnar på den varningen strålar det snabbt ned i benet och ibland känns det även som att det blixtrar upp i ryggen.
Vad jag än gör finns smärtan alltid där
Ibland känns det lite bättre men för det mesta känns det outhärdligt. Det är otroligt frustrerande att alltid hållas tillbaks utav något som man inte kan styra. Jag gör allt jag kan och försöker ständigt bli bättre. Jag filar på teknikerna, tränar upp de muskler som ligger efter och tänker extra på bålen. Men det spelar ingen roll vad jag gör. Smärtan består och jag tappar hoppet om och om igen. Att vila gör det inte ett dugg bättre. Att träna lätt ger mig exakt exakt samma smärta som när jag tränar tungt. Så länge jag inte tränar för tungt förstås. Det känns som att jag gör fel vad jag än gör och det gör mig så sjukt frustrerad.
Att inte veta varför jag har ont gör det ännu svårare att acceptera. Det är ju inget fel på mig så varför har jag ont? Är jag helt galen och inbillar mig eller har de missat någonting?
Jag vill kunna leva mitt liv utan att känna mig begränsad. Jag vill kunna springa och känna att det är flåset som stoppar mig och inte mina ömma knän. Jag vill kunna sitta utan att få myrkrypningar över knäet och utan att få en strålande smärta från rumpan till låret. Jag vill kunna ligga ner och känna att jag kan slappna av utan att hela ryggen skriker av smärta. Jag vill kunna gå utan smärtan i höfterna som ibland får mig att känna mig som en 80åring. Jag vill kunna leva utan en ständig huvud och nackvärk. Jag vill leva mitt liv och kunna känna att jag kan göra vad jag vill utan några begränsningar.
Hur håller man motivationen uppe?
Att hålla motivationen uppe när kroppen alltid gör ont är långt ifrån lätt. Jag älskar egentligen att lyfta tungt och se hur jag blir starkare och starkare. Att hela tiden kunna lyfta ännu mer än tidigare var förut det som fick mig att älska träning. Det kändes stärkande och otroligt motiverande. Nu kan jag inte längre träna på samma sätt och det tar längre tid för mig att ens kunna höja lite. Inte för att jag inte orkar utan bara för att smärtan inte tillåter mig. Det får mig ofta att förlora den lilla träningsglädje jag lyckas bygga upp gång på gång.
Men jag vägrar att ge upp. Ofta vill jag bara lägga mig ner och dö, skita i allt och be hela världen att dra åt helvete. Ändå gör jag aldrig det. Jag har kommit alldeles för långt för att ge upp nu. Jag vägrar att leva ett liv som en slav åt smärtan och jag vägrar att dö som en.
Min motivering till att träna dör aldrig helt ut trots all leda. Jag älskar att se min kropp förändras. Det går kanske inte så snabbt nu för tiden men det händer i alla fall något. Jag älskar framför allt att känna mig stark och se hur mycket min kropp klarar av. Jag skulle kunna acceptera mitt liv som det är men jag kämpar hellre f
ör att kunna få leva ett bättre liv. Kortsiktigt får jag ondare i kroppen av träning men långsiktigt så vet jag att det hjälper mig. Ju starkare jag blir desto mer klarar min kropp av.
Att träna med kronisk smärta kan vara ett helvete
Trots det vill jag inte sluta. Det kanske tar lång tid innan jag får se resultaten jag vill ha men en dag kommer jag att få se dem. Det är ett löfte både till er och till mig själv. Jag ger upp i mycket på grund av min rädsla för att misslyckas. Men hur rädd jag än är vägrar jag att ge upp på min kropps hälsa. Jag kan inte misslyckas, jag kan bara bli bättre. Hur många gånger jag än faller reser jag mig upp igen.
Jag är stolt över det jag har åstadkommit
För inte så många år sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna komma så långt som jag har gjort. Ibland känner jag mig lite flabbig och ibland blir jag lite ledsen över att jag inte har lyckats bygga större muskler. Ibland blir jag till och med lite ledsen över att mina muskler får mig att se bulkig ut. Trots mina komplex är jag ändå otroligt stolt över mig själv. Trots en väldigt svår smärta har jag lyckats bygga muskler. Trots att jag har haft flera uppehåll och trots att jag har behövt börja från början har jag fått behålla en stor del av muskelmassan som jag har byggt. Jag har bevisat för mig själv att jag kan så länge jag kämpar.
Ibland hatar jag min kropp för att den är så svag och känslig. Ännu oftare älskar jag den eftersom att den har tålt så galet mycket med stryk genom åren. Jag behandlade inte precis min kropp med min respekt när jag var yngre men det kan jag lova att jag gör nu.
Hur ont det än gör fortsätter den att gå. Hur musklerna än krampar ihop sig fortsätter den att springa. Min kropp är inte svag för att det gör ont. Den är stark för att den orkar fortsätta trots smärtan. JAG är stark som inte ger upp, håller ut och gör mitt bästa. Jag kommer inte alltid att känna så men jag hoppas att jag om några år kan läsa det här och känna mig stolt. Att det då har fästs fast i mitt huvud att jag inte är en svag och värdelös varelse som inte kan något annat än att klaga.
Jag är stark på mitt sätt och just nu får det vara tillräckligt.
