Joggning, knasiga samtal, stretchning och selfies

Joggning, knasiga samtal, stretchning och selfies

Ikväll körde jag och Emma vår andra joggingtur med Zombierun för den här veckan. Go go us! Vi måste låta otroligt skumma med våra annorlunda samtal som nästan alltid uppstår. Speciellt jag har en tendens att ta upp samtal som är lite ”ofina” och totalt random. Det hoppar ständigt grodor ur min mun och jag kan inte få stopp på det. Jag hoppas att människor ser det som min charm för annars är jag nog rätt körd.

Den här gången var vi extra duktiga och kom ihåg stretchningen! Det slutade med fnitter, selfies och en bil som tutade på oss. Nu i efterhand är jag ganska säker på att det faktiskt var mina före detta chefer men jag vågar inte fråga. Det känns som att jag har bjudit på mig själv tillräckligt mycket för idag. 😉

Nu finns det i alla fall lite bildbevis på att jag faktiskt tränar. Eller tjaa, bevis på att jag stretchar… Så att jag kan se när jag är gammal och fet att det fanns en gång i tiden då jag åtminstone försökte!

Spara

Spara

Joggingtur i snöregnet, färgkombination too die for och lemlästade kroppar

Så här snygg var jag idag när jag var ute och joggade med Emma! Alltså kanske inte så särskilt snygg i huvud taget… Ingen av oss ville säga att vi inte hade någon lust att springa ute i snön, spöregnet och blåsten. Inte heller har jag så särskilt bra träningskläder eller någon bra jacka som jag kan springa i. Man tager vad man haver. Jag fick hoppa in i långkalsonger, tights, en långärmad topp, två tjocktröjor och en lövtunn regnjacka. Färgkombination var ju to die for! Det är inte varje dag man känner sig som en clown.

Jag tycker att vi förtjänar lite cred för hur pass ambitiösa vi är. Man kan ju faktiskt inte säga att det var så många andra som var ute och sprang idag. De kanske är lite klokare än oss men det är en helt annan femma. Jag tycker att det här pissvädret kan ta och försvinna nu. Må hända att det är April men måste det verkligen vara så här kallt och uschligt? Jag vill ha sommar och sol nu! Jag föddes helt klart i fel land. Sommaren är alldeles för kort, vintern för lång och hösten/våren är för kalla. Jag är ett eldtecken, jag behöver min sol!

En timme på gymmet, en timme ute i blåsten och dålig sömn = En väldigt trött Ninni. Jag ser fram emot att hoppa ner i min varma säng. Min insomning ville inte riktigt infinna sig förra natten och när den väl gjorde det drömde jag om människor som mördade och lemlästade kroppar som låg överallt. Jag kan inte precis säga att jag kände mig utvilad när jag vaknade. Drömmen var en blandad kompott av filmen The Purge, serien Housewives of beverly hills och Comforts reklam för sköljmedel. Ni vet, de där människoliknande figurerna som är gjorda av tyg… Hur normal är jag egentligen? Om någon vill ha min livliga fantasi är det bara att ta den.

Spara

Spara

Spara

Orsaken bakom min kroniska smärta

Som lovat ska jag berätta om vad som är orsaken bakom min kroniska smärta. Det förvånar väl ingen om jag berättar att det är spända muskler som är boven, vilket mest troligt är mycket på grund utav stress och oro. De jag har träffat tidigare har inte haft helt fel i sina uttalanden men de gjorde väldigt fel i att säga att det bara är psykiskt och sen lämna det där. Om jag hade fått mer förklarat hur mina muskler fungerar och fått hjälp med avslappningsövningar och stretchningar från början hade det kanske inte ha behövt bli så illa som det är nu. Istället fick de mig att känna mig som en lögnare som överdrev min smärta för uppmärksamhetens skull. Även om psyket har en stor del i min fysiska problematik så spelar det ingen roll om jag blir världens mest lyckliga människan nu. Jag har gått med det alldeles för länge och min kropp tror att det är så här den ska vara.

Den största boven i dramat är höftböjaren (Psoas Major, Psoas Minor och Iliacus). Den har blivit väldigt överansträngd och den består utav 3 muskler där alla är för spända och korta. Det gör att mitt bäcken tippar framåt mer än vad den ska göra, vilket ökar svanken och får mig att överanstränga ländryggen istället. Mina djupa bålmuskler har blivit svagare vilket är en effekt av att jag är så himla stel i den breda ryggmuskeln. Den är bara en av flera av mina muskler som motverkar andra muskler från att utföra sitt jobb korrekt. Eftersom att jag är så stel i hela ryggen kan jag inte använda mina inre magmuskler korrekt. När jag suger in naveln säger ryggen ifrån och spänner sig istället mer så att spänningen i magen släpper.

Istället för att arbeta tillsammans arbetar mina muskler emot varandra just nu. Jag är ingen expert på musklernas korrekta namn eller deras relation till varandra så jag ska försöka förkorta ner det här och hålla det rätt simpelt. Jag är väldigt spänd i nacke, axlar, skuldror, korsryggen, ländryggen, stora och lilla bröstmuskeln, den djupa bukmuskeln, rumpan och de djupa sätesmusklerna, framsida lår, baksida lår, vaderna, hälsenan och så vidare. Jag har muskler som vill rotera mina ben utåt och jag har muskler som vill rotera mina ben inåt… samtidigt. Mina axlar är framåtroterade eftersom att bröstmuskeln är så stel, vilket skapar ännu mer smärta i axlarna och gör mig stelare. Båda framsida lår är så spända att jag inte kan träna upp mina hamstrings maximalt och de har i sin tur blivit väldigt stela. Spändheten i framsida lår har gått så långt att jag knappt kan träna dem längre heller eftersom att de är så trötta. De i sin tur drar upp knäna så att jag jämt och ständigt har ont i dem också.

Inflammationen i fötterna beror mycket troligt på grund av mina spända hälsenor och de har jag gått runt med i 4 år. Den dagliga huvudvärken jag har haft sen jag var 10 år är troligtvis på grund utav stelhet i nacken, axlar och skuldror. Jag har gått runt med inflammation i ländryggen och i höften (jag kommer inte ihåg den specifika muskeln) länge och nu känns det inte så konstigt att jag har det. Såklart finns det låsningar lite här och där i ryggen och jag har triggerpunkter i bröst och sätesmusklerna. Jag har ont i bokstavligt talat hela kroppen. Mina sittknölar känns som stora blåmärken så det går inte heller att sitta och vila från smärtan. Att ligga ner hjälper inte heller om jag inte preppar med spikmatta, smärtstillande och en kudde under fötterna. Det har även påverkat blodcirkulationen, syresättningen och lymfsystemet negativt. Jag har fått vätskeansamlingar vid knäna och får ofta iskalla små fläckar på låren som uppstår av att blodet inte kan cirkulera som det ska. Mina kroppsdelar sticks och domnar bort lättare än vanligt, ibland nästan hela tiden. Jag har blivit sned och alla mina muskler känns så fruktansvärt trötta.

Jag skulle kunna skriva en bok egentligen men jag vet inte om någon ens orkar läsa det här så jag ska avsluta nu. Jag kan ju inte alla små musklernas namn men jag kan intyga att det är väldigt många som är inblandade i det här. Det låter kanske inte så smärtsamt när man bara nämner ”spända muskler”, men om man ser hur allt går ihop och vad som påverkar vad så kanske man kan förstå varför jag är lite ynklig ibland. På grund utav det här har jag även fått problem med min ischias så ibland räcker det med att jag tar ett steg och det smärtar ner i hela benet. Det är i alla fall skönt att jag har träffat någon som inte bara vet vad som behöver rättas till, utan som även säger att min smärta är logiskt och att jag är helt normal.

 

Högt blodtryck, en evig smärta och nyfunnet hopp

Copyright @ Ninni Undén || Högt blodtryck, en evig smärta och nyfunnet hopp

Idag var jag på Prima och kollade blodtrycket igen och ännu en gång var det ett dåligt resultat. I April hade mitt blodtryck gått ner lite och jag trodde att det började att gå åt rätt håll, men sedan dess har det gått upp och dansat över normalgränsen. Det är inte farligt högt men det är inte alls okej för någon som är i min ålder. Att sänka medicinen verkar inte alls hjälpa så det börjar talas mer och mer om att det troligtvis är på grund utav stress och inte medicinen. Jag har sänkt så att jag bara tar 4 tabletter Attentin varje dag och tidigare när jag hade den här dosen var blodtrycket inte alls såhär högt. Vilopulsen fortsätter att hålla sig mellan 90 och 110 och det i sig är väl ett tecken på att jag aldrig riktigt kopplar av.

Det där med att koppla av fullt ut har liksom inte varit min grej på väldigt länge. När jag försöker tänker jag jämt på allt jag borde och behöver göra medan jag känner mig helt otillräcklig. Jag oroar mig över allt som har hänt i det förflutna och jag oroar mig för vad som kan hända i det framtida. Jag försöker verkligen att vara här och nu men det är svårt att vara det till 100%. Samtidigt är det helt omöjligt att koppla av när kroppen stretar emot och spänner varenda muskel.

Hur mycket jag än vill kan jag inte slappna av. Jag har äntligen träffat en medicinsk massageterapeut som är minst sagt en gåva från ovan. Han har äntligen gett mig svar på varför jag har så ont som jag har. Dessutom är han en av de få som har tagit mig på allvar och faktiskt säger att det jag känner är helt logiskt. Medan min sjukgymnast klämmer lite snabbt på ryggen och konstaterar att allt ser bra ut går han igenom hela kroppen noggrant och hittar varenda liten punkt där det gör som mest ont. Han gör inte bara det, han tar sig även tiden att förklara varför och förklarar hur alla muskler fungerar. Vad som är fel på min kropp skriver jag i ett eget inlägg senare då det går snabbare att skriva om vilka muskler som inte bråkar…

Kort sagt kan jag ju säga att det helt enkelt handlar om för spända muskler. Det låter ju inte så illa men jag lovar er att när man har passerat en gräns och låtit sig själv gå med det för länge gör det sjukt ont. Jag har ingen skada som jag kan visa upp för världen så andra har nog svårt för att tro på mig när jag våndas över hur ont det gör. Många tycker säkert att jag överdriver och att jag är känslig men sanningen är den att det känns som att jag håller på att gå sönder. Ibland vill jag bara ge upp och skita i allt för att det gör så fruktansvärt ont. Vissa dagar känner jag att jag inte orkar mer för jag kan varken gå, sitta, ligga eller stå utan att det smärtar som bara den. Jag har haft ont i kroppen på olika sätt i många år men jag har aldrig blivit så påverkad i min vardag och hindrats från att träna så här mycket förr. Eller jo, kanske när min inflammation i fötterna (Plantar fasciitis) gjorde sin debut och var som värst. Då kändes det som att jag gick på glödande kol och hade sprungit ett maratonlopp.

Spänningarna har säkerligen sakta byggts upp under flera år av stress och andra negativa känslor. Men nu är det så illa att det inte hjälper om jag blir världens gladaste människa. Skadan är redan skedd. Så att slappna av och att kunna känna mig lugnare känns som ”mission impossible” just nu. Men jag har märkt förbättringar efter massageterapin så jag har fått tillbaks mitt hopp om att kunna få vara smärtfri en vacker dag. Men något jag måste ha är ett tålamod och det är något jag inte har så mycket av. Jag är så himla trött på att alltid ha ont och att aldrig få slappna av.

Medicinsk yoga, träning, ryggvärk och ilska

Idag testade jag medicinsk yoga för första gången och jag säger bara wow… Jag kan inte för mitt liv förstå hur 90 minuter kunde passera så snabbt när vi inte gjorde så särskilt mycket mer än att andas. Vi gjorde några ställningar men jag minns inte så mycket mer än att jag försökte hålla koncentrationen på att andas och samtidigt tänka SAT NAM.  Det där med meditation och mantra är något som aldrig har riktigt funkat för mig men idag kändes det som om att jag var på rätt spår. Det ska bli spännande att se om det gör någon skillnad efter några veckor. Jag fick i alla fall en fin påminnelse om hur viktigt det är med andningen. Jag var orolig för att jag skulle somna när vi låg på våra madrasser och slappnade av men istället kändes det som att jag fick lite ny energi efteråt.

Det enda som var jobbigt, förutom min pyttelilla blåsa, var ryggen och rumpan. Man sitter ju mestadels i den där klassiska meditationsställningen och det kändes såklart direkt. Jag behöver sitta väldigt mjukt och ha en kudde bakom ryggen för att det ska kännas okej så det var lite smått distraherande, men förhoppningsvis lär jag mig att ignorera det. Ryggvärken har plågat mig i flera månader nu så jag hoppas verkligen att jag har funnit rätt väg till att lösa den. Jag har fått pussla ihop en massa pusselbitar på egen hand då min nuvarande sjukgymnast inte är så särskilt engagerad och inte det minsta informativ. Som tur är har jag råkat stöta på bland annat en naprapat och en man som har haft kronisk ryggskott i 7 år så nu känns det lite mer logiskt. Ibland är det bättre att prata med sina medmänniskor än med de så kallade ”proffsen” som inte ens har tid att förklara för en hur kroppen fungerar.

Sedan är det inte så särskilt lätt att bli tagen på allvar när man har diagnoser i bagaget. Det spelar ingen roll vad jag söker hjälp för, alla har redan stämplat alla mina problem som psykiska och visar inte ens respekt nog till ge mig en rättvis och noggrann undersökning. När jag hade haft ryggvärk i en månad var jag nära på att be en kiropraktor att dra åt helvete för att jag blev så förbannad. Om det inte går att hitta något så fine, då får jag acceptera det och försöker finna andra lösningar. Men ingen har rätten att döma mig i förhand för vad som står i mina journaler! Det är rätt logiskt att man påverkas fysiskt när man mår psykiskt dåligt, speciellt när det kommer till spänningar. Om man är väldigt spänd i axlarna till exempel för att man drar ihop sig av ångest och oro så är det inte så konstigt att man får huvudvärk till följd. Men hur blir man hjälp när någon bara säger åt en att det är psykiskt? Vad hände med att ge avslappningsövningar och tips på stretchning till exempel? Ingen mår precis bättre när någon låter nedlåtande och får en framstå som en uppmärksamhetssökande lögnare eller en borderline hypokondriker.

Om jag hade följt hans smarta tips och bara tränat på skulle jag nog inte komma upp ur sängen vid det här laget. Jag får liksom vara glad om jag klarar av att bära matkassarna hem utan att jag bryter ihop av smärta eller om jag kan ta de där 3 kilos hantlarna på gymmet. Jag klarar av jobbet med nöd och näppe och då får jag ändå en del hjälp med dammsugning och dylikt. Min egna slutsats av det hela är att det är en blandning av olika faktorer. Troligtvis triggades det igång av ett felaktigt lyft men det har nog byggts upp under en väldigt långt tid. Först har vi den svaga bålstabiliteten som används till allt vi gör. Utan den är det inte så konstigt att jag har felbelastat mina muskler otroligt mycket, vilket jag märker nu när jag medvetet använder den. Helt plötsligt kan jag börja isolera och använda den rätta muskeln istället för använda andra som inte ska påverkas så särskilt mycket i övningen. Sen har vi knästabiliteten som är svag och det är inte så konstigt om även det påverkar hur jag tränar eller rör på mig i huvud taget. Om jag har ondare i ena knät kan jag mycket väl fuska undermedvetet och därav belasta fel och få ena sidan av kroppen att behöva kompensera. Det största och svåraste problemet är nog spänningarna som jag har i sätesmusklerna, vaderna och skuldrorna. Jag blir lätt spänd lite överallt men dem är helt bestående. Jag känner faktiskt mer smärta i rumpan än i ryggen och har troligen fått tillbaks min falska ischias fast värre den här gången. Vissa dagar strålar smärtan ända ner till foten vid varje steg jag tar.

Så vad ska jag göra för att lösa det? Först av allt behöver jag tålamod och det är banne mig inte lätt. Sen tränar jag mycket stabilitet men försöker även komma igång med vikter igen fast väldigt långsamt och försiktigt. Jag har skärpt till mig när det kommer till konditionsträningen och försöker hålla igång blodcirkulationen så att det inte blir värre. Fast där måste jag också öva på att bromsa mig själv för jag vill jämt gå all out. Jag försöker sitta mer på min pilatesboll hemma för att underhålla bålen lite extra eftersom att jag väldigt lätt glömmer bort den. Jag kör med spikmatta, vetekudde, massageboll och värmefilt för att få musklerna att slappa av lättare. Efter träningen stretchar jag alltid, vilket jag inte gjorde förut. Förhoppningsvis händer något inom en snar framtiden, annars blir jag lite förkrossad… Men jag ska ju vara en positiv människa så det här kommer nog att bli toppen!