Idag, för bara en kort stund sedan, upplevde jag något som jag aldrig har upplevt förut. Jag kollade igenom bilder från förra vintern och från förra sommaren samt från sommaren till vintern år 2009. Speciellt bilder från i somras som jag aldrig vågade publicera ger mig många blandade känslor. Jag känner inte igen mig själv. För första gången så känner jag mig nästan äcklad av vad jag ser. Jag var inte världens smalaste tjej direkt som behövde slussas till sjukhus och sondmatas, men det var helt enkelt inte jag. Om man jämför nu och då är det en sån otroligt stor skillnad att jag nästan känner mig lite chockad. Var jag verkligen så smal? Nej så kan det inte vara, bilderna måste ljuga. Jag var tjock och fet, det såg jag ju. Jag grät, svalt, spydde och tränade i timmar på grund av allt fett som aldrig ville försvinna. Det är nog bara en ren inbillning för att jag så gärna vill kunna säga att jag har varit smal…
Många tankar och känslor bubblar runt i mig. Var det verkligen värt att lida så mycket som jag gjorde för att aldrig ens kunna bli lite glad eller må bra? Jag mådde bara sämre och sämre både fysiskt och psykiskt. Långsamt höll jag på att ta död på mig själv på grund av den fåniga önskan att vara ”perfekt”. Jag trivs inte i min kropp och slåss fortfarande mot viktfobin, men vill jag verkligen hamna där jag var för inte så längesedan? Nej jag vill leva, äta och njuta! Om någon av er som läser det här känner igen sig eller till och med har en ätstörning så ber jag er, sök hjälp innan det är för sent. Jag vågade aldrig vara helt öppen om hur illa det egentligen var för innerst inne ville jag inte bli bättre, även om jag ibland sa det. Men tro mig, det är inte värt det!
Det är inte första gången vi hör det, och antagligen inte den sista:lite choklad då och då är bra för hälsan. Den senaste studien, som publiceras i tidskriften Archives of Internal Medicine, visar dock något som inte normalt förknippas med den åtråvärda godbiten, nämligen att choklad gör dig smal.
Det är forskare vid University of California at San Diego i USA som har jämfört bodymassindex, BMI, hos knappt 1 000 personer. Till forskarnas förvåning visade det sig att en regelbunden chokladkonsumtion tycks vara associerat med lägre BMI. Även när de tog hänsyn till andra faktorer, som motion, gick sambandet inte att förklara med något annat än chokladen. Dessutom tycks mängden inte vara det avgörande, utan snarare hur ofta man äter det.
En av artikelförfattarna, Beatrice Golomb, säger till BBC News Health att denna studie, precis som andra, tyder på att det snarare är kompositionen av kalorier, inte antalet, som avgör deras påverkan på kroppsvikten.”
Hittade för en gång skull en artikel som jag gillar! Äntligen skriver de något positivt om choklad istället för att tjata om hur kalori och sockerrikt det är. Här har ni beviset alla chokladgalna tjejer! Det är inte farligt att tillåta sig äta lite choklad då och då eller till och med varje dag om man så vill. Jag är kanske inte världens smalaste tjej precis, jag har gått upp runt 15 kg och är normalviktig nu för tiden. Men vad mina ögonen än säger mig så är jag banne migINTE TJOCK! Och vet ni vad? Jag äter choklad och dricker Cola i princip varje dag. Visst börjar jag känna mig lite rund och så men ärligt talat så beror det på att jag äter och inte på vad jag äter, jag ligger fortfarande på min målvikt och är inte ens i närheten av att bli överviktig.
Så om ni är sugna på choklad så ska ni äta det! Att neka det din kropp suktar efter jämt och ständigt är bara onödig tortyr och elakt mot dig själv. En chokladkaka då och då gör dig inte smällfet så straffa inte dig själv för att du ger dig själv det du vill ha. Släng ångesten i soptunnan och be den att dra åt helvete! Nu säger jag inte att man ska äta choklad för att gå ner i vikt utan försöker bara poängtera att det inte är så farligt att äta det som så många tror. Det är fan inte rättvist att vi ska börja hata oss själva för att vi inte kan låta bli och faller för frestelsen, som om det vore en hemsk handling. You´re worth more than this, remember that. ♥
Att sluta väga mig ett är ett av de bästa valen jag någonsin har gjort. Visst, i början var det inte ett val från mitt håll utan ett förbud som jag plikttroget höll mig till. Men det dröjde inte länge innan jag insåg vilken ångestfull makt vågen hade över mig och hur mycket jag faktiskt ville leva utan den. Förbudet består men jag undviker inte längre vågen för att jag måste, utan för att jag helt enkelt inte vill se min vikts siffror på den lilla rutan som jämt verkar hånskratta åt en. Den enda som får och behöver veta min vikt är min behandlare eftersom att han ska se till att jag fortfarande ligger på målvikten och varken skjuter upp eller ner i vikt. Ingen annan behöver veta hur smal, tjock eller normal jag är… inte ens jag. Vad skulle jag eller ni tjäna på det? Ingenting.
Om jag ställer mig på vågen igen så vet jag vad jag kommer att känna. Ilska, sorg, skam och besvikelse. Men problemet är att det inte spelar någon roll om jag ser siffrorna 50 eller 65, vad vågen än säger gör det lika ont. Som de flesta andra personer med ätstörningar så har jag också känt mig styrd av vågen och när jag inte hade tillgång till en så var jag ständigt stressad och hade panikångest. Jag ville väga mig varenda timme, minut och ibland till och med sekund. Det blev som ett konstigt beroende där vågen hade en ännu större talan en vad den felvridna spegelbilden hade. Nu när jag inte har vägt mig sedan december kan jag nog nästan lova mig själv att aldrig väga mig igen, i alla fall inte tills den dag då jag vet att jag kan hantera det. Jag finner inte längre någon mening med det.
Att väga sig är ett av de dummaste sakerna man kan göra! (Nu pratar jag inte om de som måste göra det pga. hälsoskäl). Normalviktiga tjejer och killar får ångest och känner sig tjocka, överviktiga känner sig som fetton och underviktiga kan också de få ångest och känna sig äckligt smala. Vågen lurar oss och får oss oftast att tro det värsta. Vi glömmer bort att den inte väger upp fett, muskler och benstommen. Vi glömmer att vi är olika byggda och att vissa är smalare och andra större. Vi jämför oss med den där smala snygga tjejen i skolan, de där modellerna i tidningarna med de perfekta kurvorna och den där muskulösa killen på gymmet.
Det är dags att påminna oss själva och alla andra att siffror inte är någons värde som person. Du behöver inte vara jätte smal, ha mer kurvor eller vara superatletisk för att passa in. Det viktigaste är att du mår bra fysiskt och psykist och trivs med dig själv. Du har en trivselvikt som din kropp vill ha och som den mår bra av. Vissa ska väga mindre och andra lite mer. Om du försöker gå upp eller ner i vikt så sliter du på kroppen. Älska den istället som den är och för att den är din. Din kropp är one of a kind, den är speciell och vacker på sitt sätt.
Många av oss kämpar för att få den ”perfekta” kroppen.
Att vara tillräckligt smal, vältränad, att känna att man är duktig, äter ”nyttigt” och ”bra”. Det kanske handlade om 5 kg i början men i slutet kanske det blev 20 kg. Gränsen mellan att banta och ha en ätstörning kan vara hårfin. Det är lätt hänt att man sugs in mer och mer och fastnar i ett beteende där man fortsätter att kämpa för sin viktnedgång trots att man inte behöver det längre. Det sorgliga är att väldigt många som inte ens behöver gå ner i vikt på grund av hälsoskäl känner sig tvungna till det på grund av dagens ideal som sätter en sån hård press på oss alla. Men det största problemet är att vi aldrig blir nöjda.
Att hamna i ätstörningsträsket är alldeles för lätt, men att ta sig ut är svårare om inte till och med omöjligt för vissa.
När du sitter fast är det lätt hänt att du sitter kvar. Andra försöker dra upp dig men du släpper inte riktigt taget, varför? När man svälter sig och blir beroende av träning, bantningspiller, laxerande och kräkningar börjar man ofta romantisera det hela för sig själv. I alla fall i början. Man känner sig stark när man inte har ätit på en hel dag och man får som ett rus när man hetsäter efter en långvarig svält. Ens ätstörning kan bli som en drog och ibland kan en del av en själv försöka få en att tro att man älskar den.
Man blir så besatt av sig själv och sin kropp att det ibland kan kännas som att det inte finns ett annat liv än det man lever. Att det är ens ända väg att gå. Många har nog känt rus, fått endorfinkickar och känt sig nästan hög under ätstörningens gång. Något som av någon anledning ofta tar över det negativa som man egentligen upplever mest. Att trötthet och huvudvärk är vanligt vet väl alla men jag tror inte alla förstår vilken skada en ätstörning (vilken sort det än är) verkligen kan orsaka en.
6 bieffekter du kan få av din ätstörning:
1. Om du spyr regelbundet förstör du dina tänder.
Om du redan har dålig emalj så behöver det faktiskt inte betyda att du måste spy 5 eller fler gånger om dagen utan det kan räcka med mindre än så! Ingen gång är bättre än en gång. Om du har otur kan du få permanenta skador. Vissa tänder kan till och med ruttna om du spyr för ofta under en lång tid. Det finns bulimiker som knappt har några tänder kvar på grund av att de har kräkts för mycket.
2. Du sätter saltbalansen i kroppen ur spel.
Något som är extremt farligt med att spy är att du kan förlora livsviktiga salter som finns i kroppen. Du kan få elektrolytrubbningar som leder till hjärtarytmier och i värsta fall hjärtstillestånd.
3. Vid svält går din kropp oftast in i svältläge för att kunna hantera bristen på näring.
Detta leder ofta till väldigt låg puls, lågt blodtryck som gör att du lätt svimmar, du blir lättare kall och börjar efter ett tag att frysa jämt. Blodcirkulationen blir väldigt dålig så det är inte ovanligt att fötterna och fingrarna känns som is och blir blå.
4. Svält kan orsaka benskörhet.
Vilket kan påverka dig för resten av ditt liv.
5. Laxerande och vätskedrivande kan skada njurarna.
Dessutom kan det påverka ditt hjärta och orsaka elektrolytrubbningar. Att använda laxerande för ofta och länge orsakar kronisk tarminflammation som med tiden orsakar förlust av tarmmotoriken och bestående förstoppning.
6. Du tappar mycket hår samtidigt som det slutar att växa.
Dina naglar blir sköra och huden blir väldigt torr. Vid en väldigt låg vikt kan du även få lanugohår eftersom att din kropp blir desperat efter att kunna hålla dig varm.
Under min tid som ätstörd har jag i nästan 4 år av dem varit helt fanatisk och besatt av att söka efter artiklar på nätet. När jag upptäckte hur mycket det egentligen fanns om kalorier, viktnedgång och träning blev jag glad och lättad. ”Äntligen kan jag bli smal”! Jag var naiv och otroligt lättpåverkad. Så länge det kommer en varningstext som skriker om hur tjock man blir av det ena eller det andra så verkar vi förlora våra kritiska ögon. I den artikel som jag snott rubriken ifrån som finns på Aftonbladet , är endast vatten på den gröna listan. För bara ett halvår sedan kändes det logiskt men nu när jag har druckit läsk, saft, Oboy och latte nästan varje dag utan att ha blivit överviktig så börjar jag inse hur fånigt det egentligen är. Ska vi verkligen känna oss tvungna att bara få dricka vatten förutom på helger då kanske en burk läsk eller en öl är okej? Hur tråkigt är inte det?! Om jag älskar cola ska väl jag få dricka det när jag vill utan att få ångest och skuldkänslor? Det tycker i alla fall jag.
Jag har läst MÅNGA liknande artiklar på bland annat Aftonbladet. Det jag blir mest förbannad över är det faktumet att de ofta ”glömmer bort” att att skriva UTÖVER ditt dagliga intag. Ibland skriver det in det men de gör det oftast väldigt luddigt, vilket får många att ta det alltför bokstavligt. Förr brukade jag hålla mig från att äta någonting alls i 3 – 4 dagar i sträck bara för att jag skulle få dricka en latte med lättmjölk 1-2 gånger utav dessa dagar. Trots att jag tränade 1-3 timmar nästan varje dag. Varför? Jag blev så nojig att jag trodde att en liten latte skulle få mig att gå upp 10 kg. Om man redan har problem med självförtroende och mat så kan sådana här vikttips få farliga konsekvenser. Har de som skriver sånt här ens en tanke på hur mycket det kan påverka andra?
Det är inte farligt att dricka något gott under dagen! Ett glas Cola till maten kommer inte att påverka din vikt i huvudtaget och ett glas juice eller ett glas Oboy till frukost är bara bra. Visst, du kan gå upp i vikt om din kropp förbränner 2500 kcal varje dag medan du alltid äter 4000 kcal. Men om du faktiskt inte har någon övervikt som påverkar din hälsa så är det inget att bry sig om. Dessutom måste jag poängtera att våra kroppar är fantastiska! Om det är en eller två dagar i veckan som du äter mycket mer än vad du förbränner så händer det inte så mycket. Det jämnar ut sig med tiden. Tänk logiskt! Hur skulle jag annars någonsin kunnat haft en anorektisk vikt om jag varje vecka har haft minst 3 dagar där jag har ätit 10 000 kcal eller mer?
Stirra er inte blinda på kaloriinnehållet och lita inte fullt ut på det du läser på nätet och i tidningar!
