Idag testade jag medicinsk yoga för första gången och jag säger bara wow… Jag kan inte för mitt liv förstå hur 90 minuter kunde passera så snabbt när vi inte gjorde så särskilt mycket mer än att andas. Vi gjorde några ställningar men jag minns inte så mycket mer än att jag försökte hålla koncentrationen på att andas och samtidigt tänka SAT NAM. Det där med meditation och mantra är något som aldrig har riktigt funkat för mig men idag kändes det som om att jag var på rätt spår. Det ska bli spännande att se om det gör någon skillnad efter några veckor. Jag fick i alla fall en fin påminnelse om hur viktigt det är med andningen. Jag var orolig för att jag skulle somna när vi låg på våra madrasser och slappnade av men istället kändes det som att jag fick lite ny energi efteråt.
Det enda som var jobbigt, förutom min pyttelilla blåsa, var ryggen och rumpan. Man sitter ju mestadels i den där klassiska meditationsställningen och det kändes såklart direkt. Jag behöver sitta väldigt mjukt och ha en kudde bakom ryggen för att det ska kännas okej så det var lite smått distraherande, men förhoppningsvis lär jag mig att ignorera det. Ryggvärken har plågat mig i flera månader nu så jag hoppas verkligen att jag har funnit rätt väg till att lösa den. Jag har fått pussla ihop en massa pusselbitar på egen hand då min nuvarande sjukgymnast inte är så särskilt engagerad och inte det minsta informativ. Som tur är har jag råkat stöta på bland annat en naprapat och en man som har haft kronisk ryggskott i 7 år så nu känns det lite mer logiskt. Ibland är det bättre att prata med sina medmänniskor än med de så kallade ”proffsen” som inte ens har tid att förklara för en hur kroppen fungerar.
Sedan är det inte så särskilt lätt att bli tagen på allvar när man har diagnoser i bagaget. Det spelar ingen roll vad jag söker hjälp för, alla har redan stämplat alla mina problem som psykiska och visar inte ens respekt nog till ge mig en rättvis och noggrann undersökning. När jag hade haft ryggvärk i en månad var jag nära på att be en kiropraktor att dra åt helvete för att jag blev så förbannad. Om det inte går att hitta något så fine, då får jag acceptera det och försöker finna andra lösningar. Men ingen har rätten att döma mig i förhand för vad som står i mina journaler! Det är rätt logiskt att man påverkas fysiskt när man mår psykiskt dåligt, speciellt när det kommer till spänningar. Om man är väldigt spänd i axlarna till exempel för att man drar ihop sig av ångest och oro så är det inte så konstigt att man får huvudvärk till följd. Men hur blir man hjälp när någon bara säger åt en att det är psykiskt? Vad hände med att ge avslappningsövningar och tips på stretchning till exempel? Ingen mår precis bättre när någon låter nedlåtande och får en framstå som en uppmärksamhetssökande lögnare eller en borderline hypokondriker.
Om jag hade följt hans smarta tips och bara tränat på skulle jag nog inte komma upp ur sängen vid det här laget. Jag får liksom vara glad om jag klarar av att bära matkassarna hem utan att jag bryter ihop av smärta eller om jag kan ta de där 3 kilos hantlarna på gymmet. Jag klarar av jobbet med nöd och näppe och då får jag ändå en del hjälp med dammsugning och dylikt. Min egna slutsats av det hela är att det är en blandning av olika faktorer. Troligtvis triggades det igång av ett felaktigt lyft men det har nog byggts upp under en väldigt långt tid. Först har vi den svaga bålstabiliteten som används till allt vi gör. Utan den är det inte så konstigt att jag har felbelastat mina muskler otroligt mycket, vilket jag märker nu när jag medvetet använder den. Helt plötsligt kan jag börja isolera och använda den rätta muskeln istället för använda andra som inte ska påverkas så särskilt mycket i övningen. Sen har vi knästabiliteten som är svag och det är inte så konstigt om även det påverkar hur jag tränar eller rör på mig i huvud taget. Om jag har ondare i ena knät kan jag mycket väl fuska undermedvetet och därav belasta fel och få ena sidan av kroppen att behöva kompensera. Det största och svåraste problemet är nog spänningarna som jag har i sätesmusklerna, vaderna och skuldrorna. Jag blir lätt spänd lite överallt men dem är helt bestående. Jag känner faktiskt mer smärta i rumpan än i ryggen och har troligen fått tillbaks min falska ischias fast värre den här gången. Vissa dagar strålar smärtan ända ner till foten vid varje steg jag tar.
Så vad ska jag göra för att lösa det? Först av allt behöver jag tålamod och det är banne mig inte lätt. Sen tränar jag mycket stabilitet men försöker även komma igång med vikter igen fast väldigt långsamt och försiktigt. Jag har skärpt till mig när det kommer till konditionsträningen och försöker hålla igång blodcirkulationen så att det inte blir värre. Fast där måste jag också öva på att bromsa mig själv för jag vill jämt gå all out. Jag försöker sitta mer på min pilatesboll hemma för att underhålla bålen lite extra eftersom att jag väldigt lätt glömmer bort den. Jag kör med spikmatta, vetekudde, massageboll och värmefilt för att få musklerna att slappa av lättare. Efter träningen stretchar jag alltid, vilket jag inte gjorde förut. Förhoppningsvis händer något inom en snar framtiden, annars blir jag lite förkrossad… Men jag ska ju vara en positiv människa så det här kommer nog att bli toppen!