I´v got christmas is all over my mind.

Natten är redan här och mörkret har fallit över våra huvuden för flera timmar sen. Älsklingen raidar på wow medan jag sitter bakom honom vid min dator har Simpson på. Men kollar på det gör jag inte för egentligen har jag bara på det för ljudets skull, ljudet som av någon konstig anledning håller mig lugn. Istället för att titta på det som jag troligen borde göra sitter jag förbaskat klistrad vid min design på Artisteer och pillar på en header i photoshop. Jag är inte nöjd med den jag har nu men det är inte därför jag gör det utan för julens skull. Ja redan sitter jag och försöker göra något som ska få mina läsare i ”christmas mode” när snön börjar falla. Förtvivlat försöker jag komma på något fint och juligt men misslyckas hela tiden. Varför gör jag det här? För att jag längtar redan efter julens mysiga känslor och har gjort det i många månader nu.

Jag har alltid undrat över min besatthet över julen och varför den är så speciell för mig. Det finns teorier i mitt huvud men jag är faktiskt inte helt säker på varför jag kräver perfektion och ställer så höga krav när det kommer till just den här högtiden. En anledning som jag har tänkt mest på är nog det faktum att jag vill försöka återskaffa något som jag har förlorat. En tid som inte längre finns kvar men som jag saknar och längtar efter. Ett värkande hål som skriker efter att återigen få fyllas av den glädjen som en gång fanns. Jag har ett stort tomrum som endast kan fyllas med det som jag kände då. Jag vill återskapa något som inte längre existerar och som aldrig kommer att göra det igen. Varje år grips jag av längtan och varje år grips jag av ångest. Ångest för att jag alltid misslyckas med mina försök och ångest för att det jag saknar aldrig kommer åter eller kan fyllas med något annat. Efter skilsmässan för så många år sedan började jag skapa tvångstankar och tvångshandlingar som handlar omkring den här dagen och månaden innan. Jag kan inte gå emot dem och jag kan inte styra mig själv. Jag vill sluta men ändå inte, jag är fast.

Jularna som infann sig de närmsta åren efter skilsmässan minns jag inte alls. Det enda jag minns är att jag ständigt grät och mådde så dåligt att mitt psyke helt enkelt valde att tränga bort dagarna som jag undermedvetet redan hade gjort så många gånger. Dissociation var en skyddsmekanism som fick mig att försvinna och slippa känna även fast jag inte riktigt valde det själv. När jag väl började må lite bättre började jag istället tvångsmässigt göra allt i min makt för att allt skulle vara så perfekt som möjligt. Varför det vände så vet jag inte men under julen så gällde det. Man har kanske blivit så proppfylld av propaganda att man började tro att det var ett måste att vara superlycklig under den här dagen på året. Eller så var jularna tidigare i barndom så underbara att jag helt enkelt bara ville tillbaks dit. Känna mig som ett barn igen efter att tvingats växa upp på bara några dagar efter att chocken kom. Nostalgi, en känsla jag är beroende av. Abstinens efter nostalgi som ger mig endorfinkickar som mer liknar adrenalin. Helvete, jag vill ha jul nu.

Jag både hatar och älskar känslan av att vara besatt av den här dagen. Det är både underbart och avskyvärt på samma gång. Ännu en gång har jag bestämt mig för att det här ska bli den bästa julen någonsin.