Besöket på Mandometerkliniken i Huddinge var både skrämmande och givande. Först höll jag på att darra ihjäl av skräck när jag insåg att jag återigen skulle få prata med både en psykolog och en läkare samtidigt, men det gick helt okej och de var otroligt snälla. Jag blev berömd för mitt mod att komma dit pga. ätstörningen trots den sociala fobin som gör det extrasvårt för mig med nya människor. Sedan när läkaren såg mina ärr på armen fick jag ännu mer beröm efter att jag berättade att jag snart inte har skurit mig på två år. Jag kände mig väldigt bekräftad och jag fick konstant komplimanger om allt som jag gjorde bra, vilket fick mig att känna mig tryggare. Beslutet som togs är att jag ska gå på dagvård på Mandometerkliniken i Danderyd. En behandling som varar 4-6 veckor och som innebär att jag måste åka till dit 5 dagar i veckan, måndag till fredag, för att äta 4 måltider. Om jag minns rätt så måste jag vara där från klockan 08.00 till 16.00 alla vardagar. Under den här tiden har jag även träningsförbud, vilket gör det hela ännu mer skräckinjagande.
Jag minns inte riktigt vad som sas eftersom att jag var så uppskakad och nervös. Först blev jag förkrossad när psykologen brast ut framför mamma att jag har väldigt svåra problem med hetsätning och kräkning. Men det visades sig att hon redan visste om att jag spydde, vilket är det som jag har velat undangömma mest. Konstigt nog känns det inte bara jobbigt utan även som en lättnad då ännu en lögn försvinner från mig, men såklart så känner jag mig skamsen. De vill att jag ska påbörja så snart som möjligt, till och med nästa vecka, men jag och mamma ska försöka skjuta upp det ett litet tag till eftersom att jag studerar till årsskiftet. Helst vill jag börja efter nyår så att det inte blir några komplikationer men vi får se när det blir av. Jag är livrädd. Jag ska få använda mig av en dator för att lära mig att känna mättnadskänslor och lära mig vad en normal portion innebär. Vore inte det underbart om det inträffade? Jo men allt det här ger men en sån galen ångest att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Hur ska jag kunna hantera en viktuppgång? Hur ska jag kunna släppa taget om min över/hetsätning?
Varför är jag så rädd för att bli frisk när jag bara vill bli fri?
En del av mig skriker fortfarande att jag inte ens är sjuk.
det låter ju superbra! 🙂 fast förstår att du får ångest inför det :/
Åh, hoppas verkligen att det kommer funka bra för dig! Men bara du intalar dig att du verkligen vill det och gör ditt allra bästa så kommer det gå hur bra som helst. Du klarar det, du är stark!
sv: Låter bra fina du! Sikta framåt.
Skönt iaf att du får bo och sova hemma 🙂
förstår inte hur mammor alltid kan märka och veta allting man försöker dölja, men tydligen gör väl dom flesta de ;o
Och sen undrar jag, har inte folk med aspergers svårare att känna mättnadskänslor? jag vet att jag kan ha de, och blir de inte en lite svårt att lära sej känna nåt man inte alltid har.. ? :/
Lycka till på Din väg mot viktuppgång.
Ja de är alltid skrämmande att få hjälp fast att man vill. Man måste ju ta tag i roten av sina problem. Gräva i sig själv. de är inte så enkelt. Jag hoppas du ska må gott snart…
sv: tack detsamma!
Intressant blogg…
Godmorgon, hoppas du får en bra dag! 😀
förstår inte heller varför man är så rädd för att bli frisk. jag har mått bättre i perioder men de har alltid slutat med att jag svälter eller liknande o det är liksom dit jag kmr tills jag blir inlagd på sjukhus o sen börjar allt om igen när jag kmr därifrån.. men ändå hatar jag anorexin så jävla mkt! åh
vet du när du börjar dagvården än? jag gick på dagvård i 6 mån i början på året. kram!
alla i min närhet vill också att jag börjar på mando i danderyds sjukhus. De ska boka in mig på något möte där inom de närmsta veckorna… usch fy!
hur var det? berätta gärna, jag vill veta mer!
Kram!
J