Idag rann bägaren minst sagt över. När vi äntligen kom fram till Kulla vägskäl i morse såg jag till min glädje att 670an stod och väntade på oss. Samtidigt blev jag lite stressad då bussen som skulle in till stan stod i vägen så att vår busschaufför kanske skulle kunna råka missa oss och åka i väg. Jag hade verkligen ingen lust att vänta i 20 minuter på nästa idag igen, speciellt inte eftersom att jag dumt nog inte har några vinterskor. Så jag skynda mig lite på och pladask så gled ena foten och hela jag med bakom bussen. En annan tjej följde mitt snygga drag och gjorde exakt samma sak på samma ställe. Jag landande på handen och ryggen klarade sig så jag trodde jag var safe och kände mig lättad när jag steg på bussen. Och lite förnedrad.
Klart som fan hade min risifrutti fått en smäll och lagt sig fint i väskan. Inte nog med det, även min matlåda hade fått sig en smäll och risifruttin hade snällt letat sig in… De som känner mig väl vet att om det är nånting som man inte jävlas med eller ta från mig så är det just mat. När mitt blodsocker sjunker är det inte mina mest underbara sidor som man får se och nu för tiden klarar jag inte av att inte äta 5 – 6 gånger på arbetsdagar så jag var inte glad som en solsken precis. Medan jag försökte skynda mig att tvätta ur väskan blev jag omringad av hungriga katter varav en började fiska risifrutti med tassen.
För att hela dagen ska gå smidigt krävs det, i alla fall från min sida, att allt ska hinna bli klart i tid. Vi sitter ju och fikar en stund för att katterna ska få äta i lugn och ro så jag strävar alltid att bli klar så snabbt som möjligt. Men såklart skulle alla som skulle få medicin i maten vara kräsna medan flera andra försökte putta sig fram för att sno åt sig lite. Så det tog sin lilla stund innan alla var klara. Sen var jag tvungen att stödmata Franz igen och det har jag absolut ingenting emot men idag kände jag hur stressen började bli alldeles för påtaglig. Senare på eftermiddagen såg jag ju att han inte alls hade så svårt med att äta men han verkar vela bli behandlad som en bebis. Och vem kan säga nej till en sån sötnos? Mellan näs och ögonsköljningen fastnade jag för att hålla om och vagga honom som ett litet barn så jag tycktes aldrig bli klar med något.
Jag hann äta en kort lunch av det som hade klarat sig och sen hann jag inte sitta en enda stund. Det var spring fram och tillbaks medan jag försökte bocka av den långa listan som jag hade skrivit på min minneslapp. Det var packning, kloklippning, tvätt av både katter och filtar, nya medicinscheman, check av både mig själv och andra osv. osv osv…. Jag kände mig totalt splittrad. Sen kommer jag hem och saker och ting blir inte som jag har tänkt mig, vilket min oflexibla och dumma hjärna inte kan hantera. Så jag blir handlingsförlamad som jag nästan alltid blir, tappar matlusten och låter blodsockret sjunka ännu mer tills att jag bara känner mig ledsen. Och då passar mina hjärnspöken på att börja överanalysera lite extra mycket och river upp gamla sår så att jag känner mig helt förkrossad. Det finns inte mycket jag är bra på men jag borde banne mig få pris i självömkan och gnäll!