Dear selective eating disorder, I’m winning over you

Okej, nu ska jag berätta något skitcoolt som egentligen är jäkligt fånigt. För ett par dagar gjorde jag något som skulle förvåna de flesta som känner mig tillräckligt bra för att veta hur svårt jag har för att testa nya grejer. En stor akilleshäl som jag har är en fobi för vissa livsmedel som har funnits med mig ända sedan jag började att äta riktig mat. Det finns ingen logik varför jag reagerar som jag gör men fobin finns där och det får jag leva med helt enkelt. Men det betyder inte att jag inte kan bli bättre! Och bättre har jag blivit. Speciellt efter att jag flyttade hemifrån och började laga mer mat då jag känner att jag har mer kontroll när jag gör allt själv.

För ett par dagar sedan testade jag något som jag aldrig trodde att jag skulle våga testa. Jag har alltid funnit denna gröna sak motbjudande men på senaste tiden har jag tyckt att det ser så himla gott ut. Jag har bara inte vågat ta steget fören nu. Jag har inte ätit bara en utan två hela avokados! Den ena naturell och den andra gjorde jag chokladmousse på. Till min förvåning tyckte jag om det. Det hade jag aldrig trott. Jag kände mig lite smutsig efteråt då jag associerar ”äcklig mat” med smuts och ser det som förstörande och infekterande. Don´t ask me why. Eftersom att jag alltid har sett avokado som något smutsigt kommer nog ta ett tag innan jag kan äta det som om det vore ”vanlig” mat. Det brukar kännas likadant varje gång jag testar något nytt så jag vet att det kommer att gå över när jag har ätit det fler gånger och vant mig.

Jag har dessutom bestämt mig för att börja äta mer fisk. Även fast jag inte ens tycker om fisk… Men jag har kommit på att lax med Creme fraiche paprika chili i ugnen gör så att det inte smakar så mycket fisk och blir därför gott. Go go me! Jag börjar faktiskt känna mig rätt normal nu när det selektiva ätandet får mindre och mindre plats i mitt liv. Det känns så jäkla bra att kunna äta olika saker och rätter istället för samma sak hela tiden. Det har varit en tuff väg men det går! Så länge ingen sitter bakom min rygg och pressar mig eller tjatar om hur mycket jag missar genom att vara så petig. Det ger helt motsatt effekt.