Varför ska enkla saker bli så himla svåra? Hur jag än gör slutar det alltid med att jag sitter förtvivlad, sönderstressad och ilsken på mitt rum och tycker synd om mig själv. Det som händer när jag blir så pass stressad som jag är just nu är att jag får blackouts, sitter i stolen apatisk och har ingen aning om vad jag ska göra. Men hur svårt kan det vara? Imorgon tar min kusin studenten, på lördag är det både dop och examensgrillning. Egentligen är det väl inte så mycket men ändå känns det fruktansvärt jobbigt och utmattande. Jag vet inte hur jag ska göra efteråt, när man ska lämna och åka vidare, om jag ska sova hos pappa eller hos Max, om jag ska följa med på efterfesten eller ej… jag vet inte ens hur jag ska lyckas klara av att följa mitt matschema under den här tiden!
Jag måste fixa en massa innan jag åker till Mando imorgon men ändå sitter jag här som ett fån. Jag kan liksom inte få något gjort. Istället skriver jag om det och hoppas förgäves på att det hjälper på något sätt. På lördagskvällen får jag nog åka hem och sova bort hela söndagen för jag vet att bara buss och tågresan räcker för att tömma ut mig på energi. Att sen vara social med en massa släktingar två dagar i rad kommer att göra mig helt död. Åh, jag hatar att det tar så mycket energi. Det ska bli kul att träffa släkten men det är otroligt psykiskt påfrestande att vara bland stora folkmassor när man saknar ett filtreringssystem samtidigt som man måste ständigt tänka på hur man ska bete sig och med vilken hand man skakar den andres med.
Jag vet hur du har det, jag blir likadan. Sedan blir jag även så arg att jag tar ut allt på andra, tills jag har lugnat mig D:
Jag känner verkligen igen mig. Så är det för mig med. Det är jobbigt när man inte har allting planerat och inte heller kan bestämma sig för hur man ska göra. Äh, jag försöker bara säga att jag verkligen förstår hur du känner. Kram <3
Åh känner så väl igen mig i det du beskriver! Den där bilden till höger är jag i ett nötskal! 😛