Det är inte lätt när det är svårt, eller?

Här sitter man i den tråkiga skolan igen och gör inte alls det man ska, då känner man sig så himla duktig och ambitiös. Jag skäms faktiskt lite när jag klagar över alla dessa nödvändiga saker som många i andra länder ber om att få. När man tänker efter hur det är i resten av världen så känner man ju sig lite dum och fånig som surar så fort det inte går som man vill. Egentligen så har jag ett bra liv, jag har mycket som andra kanske inte har. Ändå så lipar man för det minsta och känner sig nedstämd 24/7. Är det nu som jag ska skratta åt mig själv? Visst kan psykisk ohälsa bero på ärftilighet, att man föds med en viss personlighet eller att man har en svagare psykisk smärttröskel osv. Men ändå, det känns helt enkelt inte okej för mig att jag deppar för absolut ingenting. Ändå så är det så svårt att kontrollera tankarna och alla känslor, varför? Räcker det verkligen med att säga att man är psykisk sjuk? Räcker det verkligen som ”ursäkt”? Alla är ju ändå olika på sina sätt så det känns så fel att klassa någon som sjuk.

Haha, ja här sitter jag igen med en massa funderingar som vanligt och försöker leka att jag har något bakom flötet. Tyvärr så har jag nog inte riktigt det, om jag var tillräckligt smart så skulle jag nog ödsla min tid på att arbeta och göra vettiga saker nu istället. Det är sista terminen nu innan studenten, alltså min sista chans. Dum som jag är så verkar jag slänga iväg den pga. min lathet, det känns återigen lite bortskämt…

Nej nu måste jag skärpa mig!