Det är inte lätt när det är svårt

Nu sitter jag i skolan och väntar efter att vår lärare ska sluta att vara så feg och istället bara säga vad vi har missat i projektet. Jag och Johanna har gjort ett café i kursen projekt och företagande, såklart så hamnar man med en lärare som är helt inkompetent och som bara undviker att förklara det som tydligen är ”fel”. Jag brukar aldrig vara nöjd med det jag gör men vi har verkligen gjort ett bra jobb och resultatet var mycket bättre än de andras. Jag har bett henne att förklara vad som ska behöva göras osv. men nu är det den sista dagen och hon springer iväg igen. Suck!

Snart får vi äntligen sluta i alla fall, jag ska träna aset av mig och försöka minska all tjockisångest. Idag så ska jag till läkaren efter DBT-mötet och då måste jag väga mig samt göra en del andra somatiska tester. Jag längtar inte efter att få se att jag har gått upp då jag är väldigt säker på att jag har det, men samtidigt så kanske det är lika bra… ju mer jag väger desto mindre klagar de, eller hur? Jag orkar inte med alla frågar och idag så måste jag börja berätta om min förföljelsemani, tvångstankarna som liknar skräckfilmer och de andra ”sakerna” som jag ser. Det låter fånigt så fort jag bara skriver om det så jag fattar inte hur jag ska kunna förklara det verbalt, ibland så ångrar jag att jag säger för mycket. Troligen så kommer psykologen se till så att jag berättar om det även om jag skulle ”råka glömma bort det”,  eftersom att det var hon som sa åt mig att göra det.

Orkar inte, inte idag.