”Idag känner jag mig fulare än fulast, äckligare än äckligast och tjockare än tjockast. Panikångesten stramar till i bröstet och mitt huvud håller på att explodera av överbelastning efter alla tankar som åker runt utan slut. Skammen tar sönder mig från insidan, river och biter mig trasig in i varje cell. Självföraktet skriker sårande ord efter mig som är chanslös och har ingenstans att ta vägen. Jag kan inte springa ifrån de kalla hårda orden som bedövar mina öron av smärta. Det gör så ont i själen som är full av sår och ärr. Ångesten tar aldrig slut utan ligger kvar och ilar inom bröstet i väntan på att bryta ut och ta över mig. Paniken flödar genom hela kroppen och jag har svårt för att andas. Spegelbilden äcklar mig, det räcker med en blick för att jag ska få gråten i halsen och banka huvudet i väggen för att radera de vidriga bilderna. Jag måste ändra på mig, om jag inte kan vara vacker på insidan så måste jag vara på utsidan. Men just nu så är jag lika ful hur jag än gör och min vidrighet försvinner aldrig, det går inte att sudda bort eller att täcka över det man helst vill gömma.”
När jag kollar bakåt i bloggen ser jag hur långt jag faktiskt har kommit. Ibland känns det svårt att erkänna sina framsteg för att de är så svåra att se, men jag märker klart och tydligt på sättet jag skriver hur mina tankar har förändrats med tiden. Jag har fortfarande ångest, komplex och en nedvärderande syn på mig själv men det sitter inte lika djupt längre. Jag är inte lika tuff och hård mot mig själv som jag en gång var. Nu låter jag mig själv tänka på annat och fokuserar inte lika intensivt på alla mina fel och brister. Det är en obeskrivlig känsla att få upptäcka hur mycket bättre man mår. Äntligen.
Det är så jävla härligt att se hur/att man förändrats när man kollar tillbaka på gamla texter osv, man blir så glad över att man har utvecklats ^^ Massa grattis ~
Sv: Hahah, tack c:
Ja, man märker en tydlig skillnad. Hoppas du fortsätter åt det hållet så du får lov att må bra och känna dig nöjd och glad. Kram