Mitt kök är äntligen fullt med mat igen. Jag drog mig kragen idag och skickades ett sms till boendestödet och bad om att få hjälp med att handla då det nästan bara fanns mögliga potatisar kvar. Jag vet att deras jobb är att hjälpa en men jag har fortfarande svårt för att våga be om det. Av någon dum anledning ger det mig bara dåligt samvete. Det kändes ännu svårare när jag insåg att boendestödet till och med var lite yngre än mig. Jag vet inte varför det gör någon skillnad men det känns helt enkelt mer genant. Hon var trevlig och så men jag kunde bara inte släppa min rädsla för att bli kritiserad och dömd. Nu i efterhand kan jag inte släppa alla tankar på vad jag sa och hur dum jag lät, hur konstigt jag gick eller hur fult min röst lät. Suck, varför ska det vara så svårt för?
Igår köpte jag en kökssoffa som mamma fann på blocket. Och den är så fin och mysig! Den är bra att ha förvaring i och ger köket ett stort plus i kanten. Vi har även fått upp fler lampor och ett par hyllor trots att lägenheten består av tunna bräckliga gipsväggar. Det finns mycket kvar att göra men det börjar ta sig! Det kommer att bli svårt att lämna lägenheten i framtiden..
Bra att du ber om hjälp även om det känns svårt! Jag skulle också känna mig konstig om det var någon yngre än jag som behövde hjälpa mig med vardagliga sysslor som att ex. handla – men cred till dig som ändå vågar och tar mod till dig! 😀
jag vet inte jag.. 😛 är trygg i min sjukdom.:P
fast jag ser mig inte som sjuk heller..:P det är svårt att förklara.. :/
jo jag vet…men jag tänker inte söka hjälp för att andra vill det. ska jag söka hjälp ska det vara för att jag vill det. och just nu….så vill jag inte…och jag vill inte för att alla tjatar…om de bara kan sluta kanske jag kan börja fundera på det. 😛
hehe ja..:P jag kan inte ens ha ett vanligt samtal med vissa av mina vänner utan att de drar upp maten.. :/ sjukt irriterande.
hehe jag blir galen också. slår av så fort de börjar…men som sagt…tanken är god.
hehehe ja jag antar det..xD